Bokblogssjerka – Betygssättning

Betygssätter jag böcker, undrar Annika i veckans bokbloggsjerka.

Nej, det gör jag inte. Jag har svårt för det där.

På Goodreads så kan jag klicka i deras system, i form av stjärnor. Tror det är fem stjärnor som är max. Men jag sätter i stort sett alltid tre eller fyra stjärnor. Tre betyder för mig helt ok, fyra betyder skitbra. Men för att jag skulle klicka i fem så hade boken behövt vara helt perfekt, perfekt skriven, beröra mig, få mig att älska och hata karaktärerna etc.

För mig är alla böcker så olika, och bra eller dåliga på så många olika sätt, att det helt enkelt inte finns något betygssystem som motsvarar detta. Jag antar att om jag hade haft något siffersystem för det så hade väl varit för att säga något om man bör läsa boken eller bara undvika den helt. Vilket mest känns fel faktiskt.

Tycker helt enkelt att siffror och stjärnor inte säger speciellt mycket om boken. Men det är klart, i kombination med en kort text om vad boken handlar om och vad man tyckte om den, så kan man väl tänka sig att siffror och stjärnor kan ge en snabb bild av om man tyckte boken var bra eller ej och sedan kan ju läsaren själv ta del av vad recensenten skrivit om den.

För att sammanfatta detta något flummiga inlägg: För mig funkar det inte att själv sätta betyg på böckerna, men kan ge en bra uppfattning om vad andra tyckte om en bok, dock i kombination med förklarande text.

Tematrio – Kroppsdelar

Veckans tematrio handlar om kroppsdelar. Och här är vad jag hittade i bokhyllan med sådana.

Servant of the bones av Anne Rice. Räknas ben/skelett som kroppsdel? Ja, här gör det det i alla fall. Första Rice boken jag läste för länge länge sedan. Handlar om Azriel som plockas från dödens rand i Babylon av onda besvärjerskor. De förvandlar honom till en ande och tvingar honom att lyda deras minsta befallning genom tiderna. Till slut hamnar han i 1900-talets New York. Men Azriel gör uppror mot sina skapare.

Nu när jag sitter här och skriver om boken inser jag att jag minns väldigt lite av den, men tyckte att den var väldigt väldigt bra. Så det blir till att läsa om snarast!

The Other Hand av Chris Cleave. Den mest irriterande baksidestext någonsin har denna bok. Handlar om två kvinnor vars liv kolliderar och ett fruktansvärt val måste göras, vad som händer sedan, får man inte lov att avslöja. Enligt bokens baksida åtminstone. Följ länken till mitt tidigare inlägg om boken om du vill veta mer.

Kattöga av Margaret Atwood. Denna bok har stått oläst i min bokhylla ett tag nu. Men det är dags att ta tag i den snart! Baksidan berättar om en femtioåriga kvinna i Kanada som ser tillbaka på sitt liv och varför hon en gång flydde från sin hemstad, Toronto. Konstnärsskap och mognad och ondska, sägs boken handla om. Har inte hittat någon Atwood bok jag älskat lika mycket som Den blinde mördaren, men sätter mina förhoppningar till denna bok.

 

The Lighthouse

Ännu en Man Booker Prize nominerad bok. Denna gången är det Allison Moore’s debut The Lighthouse. En bok om att vara fast i det förflutna, att förföras av minnen.

Futh är en medelålders man som förlorat sin väg i livet. Till vardags jobbar han med att framställa artificiella lukter och han har precis genomgått en skilsmässa.
För att lägga den bakom sig ger han sig ut på en vandringsresa till Tyskland, en resa han en gång i tiden gjorde med sin far. Med sig i fickan har han sitt enda memento av sin mor, en parfymflaska i form av ett fyrtorn.

Bokens andra narrativ följer motellägarinnan Ester som tar med gäster in i olika rum på motellet när hennes kylige make inte är hemma. Det är även det motell som Futh spenderar sin första natt i Tyskland på.

Både Ester och Fuths berättelser är fyllda av det förflutna och minnen och det blir tydligt att deras oförmåga att släppa det förflutna sakta förstör dem. Men när Fuths resa lider mot sitt slut blir det allt mer tydligt att det är sakerna han aldrig gjorde som får de största konsekvenserna.

Boken är fylld av symboler. Malar, ljus, fyrar och så vidare. Personligen kan jag, efter att ha läst både Virgina Wolffs To the Lighthouse och Jeanette Wintersons Fyrväktaren för inte allt för länge sedan, känna att det där med fyrar som symboler känns lite urvattnat. En hel radda böcker med fyrar i titlarna kommer fram när jag tänker efter lite.

Men boken är trots allt bra. Ensamheten som karaktärerna upplever är tryckande. Fast jag kan tycka att den blir lite övertydlig mot slutet på vissa punkter.

Bokbloggsjerka – Dumma val

Intressant jerka denna veckan från Annika. Finns det någon bok/författare/karaktär som har inspirerat dig så pass mycket att du har bytt yrke, skaffat dig en ny hobby eller tagit ett kliv ut i det okända på annat sätt?

Jo då, det finns det. Massvis, antagligen.

Men störst inverkan på mitt liv hade nog Donna Tartts Den hemliga historien. För de som inte känner till boken kan jag berätta att den handlar om en grupp studenter på ett amerikanskt universitet. Dessa studenter är en liten, utvald grupp som läser latin och klassisk grekiska för den karismatiske läraren Julian. Det var ingen speciell karaktär i boken som fick in mig på det här, det var mer hela grejen med en speciell grupp och hur inspirerande läraren var och hur de återupplevde den dionysiska andan som lockade mig. Så när jag började i gymnasiet började jag plugga latin. Big mistake … Läraren var värsta sömnpillret, kursen var inte uppdelad i A och B kurs, utan det var bara en enda lång tvåårig kurs som jag fick IG i och sedan var tvungen att läsa upp (dock andra ämnen) på komvux.

Jag har nog försökt att vara lite försiktig när det gäller att göra allt för stora ändringar i mitt liv på grund av litteratur efter det …

The City & The City

China Miévilles The City & The City handlar om två städer, Beszél och Ul Qoma. Det som är så speciellt med dessa två städer att de ligger samma plats. Men folket i den ena staden ser inte byggnaderna eller trafiken eller folket i den andra staden. Redan sedan de är små lär de sig att ose  (unsee) den andra sidan och om man råkar se finns risken att man straffas av myndigheterna.

En dag hittas en död kvinna i Beszél och kommissarie Tyador Borlú sätts på fallet. Fallet verkar vid första anblicken vara något av rutin, ett mord bland många andra. Men Borlú får snart upp trådarna på märkliga konspirationer och jakten på gåtans lösning tar honom till Ul Qoma. Kvinnan visar sig ha forskat om legenden om en tredje stad, en mystik gräns mellan de två städerna.

Det gör mig lite ledsen att jag aldrig kan tycka om China Miévilles böcker riktigt så mycket som jag vill. De är för förvirrande för att jag verkligen ska kunna ta steget in och försvinna in i boken och omslutas av världen. Miéville har en speciell stilkänsla i språket som jag tycker om, problemet är att jag får läsa om många meningar för att förstå vad han verkligen menar. I Kraken var det londonslangen som gjorde språket svårt att ta till sig. Här är det meningsbyggnaden. Handlingen i sig är tillräckligt förvirrande här utan att språket krånglar till det ännu mer, enligt mig. Det känns helt enkelt som att jag fastnar i The City & The City, det blir för omständigt. Samtidigt beundrar jag verkligen Miéville för hans annorlunda idéer och nyskapande. Jag önskar bara att jag kunde ta till mig det också.

Tematrio – Tjocka släkten

I veckans tematrio är det släkt som gäller i boktitlarna. Inte helt lätt, märkte jag ganska snart. Men lyckades få till tre (på sätt och vis).

1. Månsystrar av Brunonia Barry. Towner Whitey härstammar från en lång rad kvinnor från Salem, New England, som alla har förmågan att spå i spetsmönster. Men för Towner har denna förmåga mest varit en förbannelse. Femton år har gått sedan hon lämnade Salem, men när hennes tvillingsyster försvinner och sedan hittas död tvingas hon återvända och ta itu med det förflutna.

Hur kan man motstå böcker om kvinnor från Salem? Jag gillade boken i alla fall när jag läste den för något år sedan.

2. Älskade syster av Joyce Carol Oates. Oates litterära fantasi om mordet på den unga skönhetsmissen JonBenét Ramsay, som här fått namnet Bliss Rampike och är en skridskoprinsessa. Berättaren i boken är Bliss bror Skyler som tio år efter mordet på sin syster börjar skriva om det för att reda ut sina minnen och tankar.

Vissa böcker har jag svårt för att läsa när jag vet hur det kommer att gå. Detta var en av dem. Boken är upplagd så att man får känslan av att läsa Skylers anteckningar, gamla dagböcker, brev etc. Skyler gör även fotnoter i sina anteckningar, vilket jag tyckte var ganska jobbigt, även om jag förstår poängen med dem. Tyckte mest att boken var onödigt lång.

3. Nattens barn av Traci Lords. Ok, barn kanske är på gränsen till att fuska här, men hade verkligen inget annat i bokhyllan som hade med släkt att göra. Boken är Traci Lords självbiografi. Den handlar om hur hon som tonåriga Nora Kuzma kom till Kalifornien efter en uppväxt med sexuella övergrepp och likgiltiga föräldrar och blev porrstjärnan Traci Lords och hur hon sedan gick vidare till att bli en vanlig skådespelare och skivartist.

Var ett bra tag sedan jag läste denna boken nu, men jag kommer ihåg att jag tyckte att det var riktigt bra.

Dark Matter – Michelle Paver

No doubt the journal would, as you suggest, explain much of what happened; but it has not survived, and I cannot ask Jack himself.

Michelle Pavers Dark Matter – A ghost story (på svenska; Evig natt – en arktisk spökroman) är en spökhistoria som utspelar sig i Norges arktiska område. Året är 1937 och den fattige Jack Miller längtar efter en möjlighet att förändra sitt liv och komma bort från sitt utsiktslösa jobb.

Möjligheten visar sig i form av ett erbjudande att ge sig av på en arktisk expedition. Jack tar genast chansen, och trots att expeditionen stöter på förhinder innan de ens har gett sig av från London så kommer de till slut fram till Norge. Därifrån ska expeditionen bege sig till Gruhuken, en ödslig, obebodd plats dit man bara tar sig med båt. Men mörka hemligheter vilar över Gruhuken, befolkningen och besättningen som ska ta dem dit är märkbart rädda för platsen. Men när Jack försöker få fram mer information från kaptenen på skeppet som ska ta dem dit säger han bara undvikande att platsen är otursförföljd.

Den fyra man starka expeditionen lämnas på Gruhuken där de slår upp sitt läger. Men olyckorna kommer snart, och när solen försvinner i den arktiska vintern och dagar och nätter är ett enda mörker får Jack känslan av att det finns något där ute i mörkret. Varför får han en sån obehaglig känsla av det gamla lägret som finns kvar på platsen? Isolationen och mörkret blir allt mer påtagligt och Jack tvingas snart inse att vad han tycker sig se där ute i mörkret inte bara är ett eko av det förflutna som han intalat sig.

Dark Matter ger en stark känsla av klassisk skräck. Boken inleds med ett brev från en forskare av fobiska syndrom, tio år efter att expeditionen gav sig iväg till Norge, och en förfrågan om att få veta mer om vad som egentligen hände under expeditionen. Den största delen av boken består sedan av Jacks dagbok. Mina tankar fördes genast till Frankenstein när jag började läsa den här boken och får ta del av Jacks tankar ute på isen, ute i ensamheten. En av bokens blurbar beskriver den även som” Jack London meets Stephen King”, och jag kan hålla med om det.

Swimming Home – Deborah Levy

When Kitty Finch took her hand off the steerig wheel and told him she loved him, he no longer knew if she was threatening him or having a conversation.

Deborah Levys Swimming Home utspelar sig under en varm sommarvecka i Frankrike 1994 där poeten Joe, hans fru Isabel och deras tonåriga dotter tillbringar sin semester i en hyrd villa. En dag finner de en naken rödhårig kvinna flytandes i villans pool. Den unga kvinnan kliver upp ur poolen. Hon är Kitty Finch, botanist och poet. Och för tillfället hemlös då det har blivit förvirring angående reservationerna. Isabel bjuder genast in den unga kvinnan att stanna i ett av villans många rum.

Swimming Home utforskar karaktärernas liv och relationer och deras hemligheter och hur dessa kommer upp till ytan när en främling med sina egna hemligheter dyker upp. Boken är kort, drygt 150 sidor, och tyvärr känns det som att vi bara skummar på denna yta under läsningens gång. Vi kan ana att det finns så mycket mer som aldrig blir sagt. Vilket gör det inte helt lätt att ta till sig karaktärerna eller att få klarhet i varför de handlar som de gör.

För mig var det språket i boken som gjorde den läsvärd. Stämningsfullt och vackert.

Life is only worth living because we hope it will get better and we’ll all get home safely.

Boken är kortlistad för Man Booker Prize 2012.

 

Bokbloggsjerka: Facklitteratur

Jag har varit lite dålig på att delta i jerkor och tematrios på senaste tiden. Dels för att jag haft ett ganska fullpackat schema och inte orkat skriva så mycket mer än vad skolan kräver, och dels för att det har varit ganska kluriga jerkor och tematrios och jag har tänkt att jag ska fundera lite först, men sen har det aldrig blivit av att jag skriver något.

Men denna veckan frågar Annika om vi läser facklitteratur, och ja, det gör jag.

Mycket facklitteratur för skolans skull så klart. Men det är även sån som jag skulle kunna tänka mig att läsa, och faktiskt också läser, utanför skolan.Förra terminen läste jag Förlagskunskap och då blev det mycket facklitteratur om bokbranschen. Något som fortfarande intresserar mig och jag håller ögonen öppna efter intressanta böcker inom ämnet.

Nu för tiden blir det mycket skrivarböcker för Författarskolans del. Också något som jag finner intressant och användbart annars. Fast jag har läst ett antal skrivarböcker vid det här laget och börjar känna att jag borde nog lägga ner dem och sätta igång med mitt egna skrivande istället. Eller ja, det har jag ju redan gjort, men kanske åtminstone inte lägga tid på att läsa mer skrivarböcker när jag lika gärna kan sitta och skriva.

Händer även att jag läser annan facklitteratur. Lite olika vad de kan handla om, men de brukar på något sätt vara relevanta för mitt egna skrivande. Just nu är jag grymt sugen på Trädets tid av Christel Kvant. Bläddrat lite i boken och den ser fantastiskt fin ut. Och trädinformation och inspiration behöver jag alltid.

Dark Places (Mörka platser)

”The Farmhouse Satan Sacrifices”, det är vad man kallar morden på Libby Days familj.

Libby var bara sju år när hennes moder och två systrar brutalt mördades i deras hem. Libby och hennes bror Ben var de enda överlevande. Och tack vare hennes vittnesmål sitter Ben i fängelse för morden.

Det har gått över tjugo år sedan morden och de flesta dagar klarar Libby knappt av att stiga upp ur sängen. Hon har aldrig lyckats ha ett riktigt jobb, utan har levt på vad hon fick ärva efter familjen och en bok hon skrev om sitt liv. Men när pengarna börjar ta slut inser hon att något måste göras. Samtidigt blir hon kontaktad av ett märkligt sällskap som kallar sig för The Kill Club, ett gäng true crime fanatiker som vill att hon ska dyka upp på ett av deras möten.

Mötet med The Kill Club får Libby att, liksom så många andra, ifrågasätta sitt vittnesmål som satte Ben i fängelset och hon börjar nysta i sitt mörka förflutna.

Berättelsen utspelar sig på två tidsplan, nutid där vi får följa Libby när hon försöker få ordning på sitt liv genom att få reda på vad som egentligen hände med hennes familj. Det andra tidsplanet är januari 1985, tiden innan morden. Där är det Ben och modern vi får följa och alla händelserna som flätas samman och slutligen leder till morden.

Jag tyckte att boken var riktigt bra faktiskt. Det kändes aldrig som att jag visste säker vad som skulle hända eller hur det hela skulle sluta. Det finns en hel hög tänkbara skyldiga att grubbla över här. Slutet… hm, ja, det kan jag ju såklart inte avslöja. Men blev lite sur på slutet först, sedan upprörd, för en mängd olika skäl. Fast mycket var det nog att jag blev mer arg på vissa karaktärer än att jag tyckte författaren hade gjort ett dåligt jobb på slutet. För nog måste det väl vara ett väl utfört arbete av författaren om karaktärerna upprör?