The Magician’s Guild av Trudi Canavan

Jag måste erkänna att jag tyckte att The magicians guild av Trudi Canavan var riktigt seg till en början.  De första tvåhundra sidorna är i stort sett inklämda på bokens baksida, och sånt irriterar mig alltid! Men jag härdar ut.

It is said, in Imardin, that the wind has a soul, and that it wails through the narrow city streets because it is grieved by what it finds there. On the day of the Purge it whistled amongst the swaying masts in the Marina, rushed through the Western Gates and screamed between the buildings. Then, as if appalled by the ragged souls it met there, it quietened to a whimper.

Imardin är en stad där klasskillnaderna är stora och varje år rensar stadens magiker upp gatorna. Med sina magiska sköldar tvingar de bort de lägre klasserna från stadens kärna och ut till slumområdena igen.

Sonea är en ung, fattig kvinna. När den årliga rensningen äger rum ansluter hon sig till sina vänner som visar sitt missnöje mot magikerna genom att kasta sten mot dem. Vanligtvis går stenarna inte igenom deras sköldar, men när Sonea argt kastar sin sten träffar den en av magikerna i huvudet. Chockad ser hon ned på sina händer. Magi?

Och så börjar en lång jakt på Sonea som sträcker sig över den första delen av bok ett i The Black Magician Triology.

Som sagt, boken är lite väl långsam i starten. Länge trodde jag att jag skulle ge upp serien helt efter första boken. Men så börjar det hända saker mot slutet. Det visar sig att saker inte är vad man tror, hemligheter döljs bakom magikernas murar. Och jag lockas till att läsa vidare. Så det blev till att springa in på SF-bokhandeln i Malmö efter praktiken och köpa nästa del i serien. Men mer om det senare.

Canavans fantasyvärld kan ibland kännas lite tom, lite liten. Det är inte många karaktärer som vi introduceras för, inte många platser. George R.R. Martin fans blir nog besvikna. Men trots detta skulle jag ändå rekommendera The Magician’s Guild. Boken blir bättre, bara man har överseende med den långa startbanan. För tillfället är jag halvvägs igenom bok två och finner att jag vill återvända till den så fort jag lägger ned den. Älskar när den känslan infinner sig för en bok!

Slutligen, några ord om omslaget. Gått och sneglat på dess vita elegans flera gånger när jag varit i SF-bokhandeln. Tycker annars att fantasyomslag har en tendens att bli alldeles för färgstarka. Dessutom tycker jag att de allt som oftast ser alldeles för ”tonårsbok-aktiga” ut. Men hela Canavans serie är enkelt vit, med figurer dolda i långa kåpor. På något sätt påminner de om hennes värld som finns innanför dessa pärmar. Enkel och naken utan massa onödigt tjafs.

We all ran into the sunlight

Natalie Youngs debutroman We all ran into the sunlight är en sån där bok jag vill älska. Omslaget är vacker och nostalgiskt, titeln nästan magisk. Och läser man på boken baksida låter den riktigt spännande och sorglig.

Problemet med baksidestexter som är för bra är att boken ofta blir en besvikelse. Tyvärr är detta fallet med We all ran into the sunlight. Vi utlovas ett mysterium och en tragedi som kommer att påverka flera generationer av en familj som lever i den lilla byn och även ett engelskt par som flyttar dit för att komma bort från sina egna liv.

Vad det engelska paret har i berättelsen att göra står dock fortfarande inte helt klart för mig. Boken är indelad i flera delar som alla fokuserar på olika personer. Det är först när jag har tagit mig igenom kanske halva boken och kommit till Lucies del som jag börjar att intressera mig lite för vad som egentligen händer. Men efter det börjar det gå utför igen.

We all ran into the sunlight engagerar helt enkelt inte. Det är svårt att säga varför egentligen. Jag tror helt enkelt att det är för att man förväntar sig mer när man läser beskrivningen på baksidan.

Men den får poäng för att den ser snygg ut i bokhyllan iallafall!

Ska förresten ut på sex veckors praktik på ett bokförlag imorgon. Wish me luck!

 

Det här är den lyckligaste berättelsen du någonsin läst…?

This is the happiest story you’ve ever read. Så börjar David Brooks The Social Animal. Det är en berättelse om hur det undermedvetna påverkar oss och influerar de val vi gör, om hur vi uppnår framgång och lycka – privat och proffessionellt.

Vi får följa Erica och Harold, två karaktärer som Brooks använder sig av för att beskriva hur våra hjärnor fungerar i olika situationer och utforska de sociala, politiska och moraliska aspekterna av de val vårt undermedvetna gör för oss.

Revolutions in our understandings of ourselves begin in the oddest ways.

”Jaha! Så det är därför jag gör på det sättet,” utbrister jag flera gånger under bokens gång. Det är en intressant bok. Speciellt i de första kapitlen finns det nog något de flesta kan känna igen sig i. Flera gånger när jag sitter och läser boken på tåget är jag dessutom nära att brista ut i gapskratt eller sitter och småfnittrar för mig själv. Brooks lyckas lägga fram vetenskaplig forskning om psykologi på ett ofta mycket underhållande och lättsamt sätt.

Brooks säger själv i inledningen att The Social Animal innehåller tusentals exempel på hur vårt undermedvetna fungerar i det dagliga livet. Och emellanåt känner man verkligen av dessa tusentals exempel. Speciellt i de senare kapitlena blir boken väldigt amerikansk och det känns inte som att jag kan ta åt mig lika mycket av texten och applicera på mitt eget liv längre. Jag har till exempel ingenting att jämföra i mitt liv med den mega-corporation kultur som Brooks beskriver och de massiva egona som arbetar inom denna. Eller när Erica och Harold ger sig in i politiken och deltar i politiska valkampanjer.

Harold och Erica har förts in i boken för att göra vetenskapen lite mer lättsmält, men de har inte heller någon annan mening och som karaktärer känns de väldigt platta och ointressanta. Det ska dock påpekas att boken inte på något sätt försöker att vara ett skönlitterärt verk.

Jag hade förväntat mig att känna mig mer tillfreds, mer upplyst, eller kanske bara lite klokare, efter att jag hade läst The Social Animal. Men än så länge har ingen livsomvälvning inträffat. Boken var trots det en intressant och roande läsning och presenterar en mängd forskning och vetenskap på ett väldigt lättillgängligt sätt.

Vad jag däremot inte alls förstår är  varför det skulle vara den lyckligaste berättelsen jag någonsin läst? Harold och Erica verkade ha ett långt från perfekt liv och vissa av deras val eller orsaken till deras val kändes mest deprimerande. Jag fick aldrig känslan av att jag läste om två lyckliga människor, inte ens två människor som var särskilt tillfreds med sina liv då de båda ständigt tycktes sakna något. Men det är väl kanske så livet är, och att inse det är vad som gör en lycklig?

Vad som göms i snö kommer fram i tö

Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända i A.D. Millers debutroman Snowdrops. En snödroppe – en kropp som dolts i snön men som kommer fram när den smälter – hittas på Moskvas gator. Vilken roll har den brittiske advokaten Nick Platt spelat i de händelser som har lett upp till detta? Berättelsen nystas sakta upp för oss när Nick berättar om sina år i Moskva för sin blivande fru.

Snowdrops: the badness that is already there, always there and very close, but which you somehow manage not to see. The sins the winter hides, sometimes forever.

Det Moskva som Miller målar upp i Snowdrops befinner sig i ett permanent fruset tillstånd där endast förfallet tycks växa sig starkare men allt annat förblir som det alltid har varit. Staden speglar Nicks egna tillstånd väl. En självvald exil har fört honom bort från tryggheten av det egna hemlandet och familjen som han endast tycks känna avsky för; den sortens avsky som växer fram ur oförmågan att förändras, av att fjättras till det förflutna och det trygga, det förutsägbara.

Till en början kan jag tycka att Nick är ett offer för omständigheterna. Jag kan känna sympati för att han försöker att bryta sig ur det vakum som hans tidigare liv är.

Snowdrops var kortlistad för Man Booker Prize. Och när jag tänker på boken i den kontexten börjar jag undrar om det möjligtvis fanns ett tema för de nominerade böckerna och om detta var mäns livskriser? Nog för att jag i dagsläget endast har läst vinnaren Julian Barnes The sense of an ending. Men något som slår mig om de båda böckerna är att de båda handlar om män som tänker tillbaka på sina liv, sina tidigare kärlekar.

I dessa tankebanorna börjar Nick Platt att framstå som en ganska patetisk typ, någon som flyr från sitt liv då han inser att han egentligen inte har åstadkommit något med det och istället börjar leva en lögn i ett annat land där kvinnorna drömmer om en utlänningar som ska ta dem bort från fattigdomen och förfallet.

I Moskvas tunnelbana räddar Nick den unge Masha och hennes syster från en väskryckare och Nick låter därifrån lögnen svepa in honom.

En fråga man kan ställa sig när man har läst boken är; Är Nick ond eller god egentligen? Han låter sig bedras, inte bara av Masha, men även av sig själv. Han är inte blind för vad som händer, men han är likgiltig inför det och låter det hända.

Det är lätt att bli irriterad på Nick; han låter sig bedras för att han intalar sig att den unga, exotiska Masha älskar honom. Men samtidigt så speglar atmosfären i Moskva Nick så perfekt, och det är det som gör Snowdrops läsvärd.

Bokens hemsida: www.snowdropsthenovel.com