Etikettarkiv: Margaret Atwood

Upp till ytan

015I Margaret Atwoods Upp till ytan återvänder en kvinna till sitt barndomshem i Kanada för att försöka hitta sin far som har försvunnit. Huset där fadern bodde och där kvinnan (vi får aldrig veta hennes namn) växte upp ligger ödsligt ute i skogen, inte långt från en sjö. Tillsammans med sin pojkvän och deras vänner, ett gift par, börjar de leta efter fadern i omgivningarna. Men de finner sig snart utlämnade i ödsligheten med ingenstans att ta vägen och saker och ting börjar komma upp till ytan.

Upp till ytan är en långsam bok. Det är en ganska typisk Margaret Atwood bok, tycker jag. Detta var en av hennes tidiga böcker och för dem som läst Oryx och Crake eller Syndaflodens år kommer se många likheter, samma teman och diskussioner. Fast denna tidiga Atwood vi möter i Upp till ytan känns mörkare och argare än den senare.

 Ingen Atwood bok har någonsin berört mig så mycket som Den blinde mördaren gjorde. Jag föll handlöst för den boken. Det var den första jag läste av Atwood, för många år sedan nu och boken är fortfarande en av mina favoriter. Jag önskar alltid att jag ska älska hennes andra böcker lika mycket när jag läser dem, men det verkar aldrig bli så. Den blinde mördaren är fortfarande min favorit.

 Även om jag tyckte om Upp till ytan så får jag alltid andra förväntningar på en bok när handlingen låter så spännande på bokens baksida. Inte för att det har överdrivits på baksidan i det här fallet, det är nog snarare mina förväntningar som drar iväg åt ett annat håll när det finns en försvunnen människa, en sjö och en ödslig stuga med i berättelsen. Något som jag däremot tyckte var väldigt intressant med berättelsen var den anti-amerikanism som den namnlöse berättaren uttrycker. Jag får erkänna att jag aldrig har funderat särskilt mycket över hur Kanada ställer sig till Amerika, men jag känner mig lockad att läsa fler kanadensiska författare nu. Så kom gärna med tips på sådana, om ni har!

Varför kan jag inte älska?

Margaret Atwood.

Det är vad jag vill svara när jag får frågan ”Vem är din favoritförfattare?” För jag älskade Den blinde mördaren när jag läste den för sisådär tio år sedan. Fullkomligt älskade den. Sen dess har jag envist hängt fast vid föreställningen att Atwood faktiskt är min favorit bland alla författarna där ute. Att jag älskar och dyrkar henne och allt hon skriver.

Men det är tyvärr inte sant. Länge så var Den blinde mördaren den enda Atwood bok jag hade läst. Och då var hon verkligen min favoritförfattare också. Men för kanske två år sedan fick jag för mig att jag minsann skulle läsa alla hennes böcker. För självklart skulle de ju vara minst lika bra! Så jag begav mig till närmaste bokhandel. Ja, så ivrig var jag att få tag på hennes böcker, annars handlar jag nästan utan undantag böcker över internet nu för tiden. Jag kom hem igen med Oryx & Crake och Kattöga, la mig i solstolen och började läsa Oryx & Crake. Och där blev min kärlek både blåslagen och uppskrapad. Jag kämpade mig igenom boken. Det var en sån där bok man bara vill ska ta slut så att man kan börja med någon annan bok istället. För mig i alla fall. Kanske hade jag för höga förväntningar. Det är trots allt stor skillnad mellan den och Den blinde mördaren. Men min Atwood dyrkan åkte på en riktig törn där och Kattöga står fortfarande orörd i min bokhylla.

Så på årets bokrean började det igen. Syndaflodens år ligger där bland bokhögarna och kallar på mig. Fortsättningen på Oryx & Crake, det är jag väl medveten om. Men jag vill ju fortfarande älska. Den åker ner bland de andra böckerna i min röda plastiga korg.

Och här sitter jag åter igen. Jag kämpade mig igenom Syndaflodens år på samma sätt som jag kämpade mig igenom Oryx & Crake. Varför kan jag inte älska?

Jag tror att problemet är att jag inte blir engagerad i karaktärerna i dessa böcker. Jag bryr mig helt enkelt inte om Toby och Ren, kvinnorna som Syndaflodens år berättas genom. Den post-apokalyptiska världen som Atwood har skapat känns lite för mycket som ett pekande finger på hur det kommer gå om inte vi människor tar och skärper till oss snart och slutar utnyttja naturen. Hennes budskap är utan tvekan viktigt men jag har svårt för att ta till mig det utan att känna mig uppläxad.

Oryx & Crake och Syndaflodens år är delar av en triologi. Kommer jag läsa den tredje boken? Antagligen. Och jag kommer antagligen att kämpa med den lika mycket som jag gjorde med de två första. Men tills dess sätter jag mina förhoppningar till Kattöga och att den ska få mig att älska igen.