Avslut

2014-06-06 15.27.25Förra veckan var slutet på en härlig tid. Två år vid Lunds universitets Författarskola. Och här står jag nu med en bok i handen. Den hade aldrig blivit till om jag inte hade fått de här två åren till att fokusera helt på mitt skrivande. Jag hade aldrig fått chansen att besöka alla de där platser jag gått och burit på så länge om jag inte hade fått den där tiden. Landet Ketheron och alla dess invånare finns nu där, en fantasyroman 550 sidor lång. Det största jag åstadkommit i hela mitt liv, helt klart. Jag som knappt hade skrivit en novell innan jag påbörjade utbildningen.

Förra veckan var något jag fruktade länge. Det är väl alltid läskigt när någonting tar slut och man inte vet vad som händer sedan. Ännu läskigare blir det när man på avslutningsdagen måste stå framför en massa människor och läsa upp sin text, rätt in i en mikrofon. Hur nervös var inte jag? Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt stod där och delade med mig av min bok. Jag som inte ens berättade för människor förut. Det kändes alltid som en ouppnåbar dröm. Som att säga att man ska bli rockstjärna.

Förra veckan kommer jag alltid att minnas. Ett kärt minne. Ett avslut, vemodigt så som avslut alltid är. Nu har det blivit hög tid att se om det här manuset kan stå på egna ben, om något förlag vill ta sig an det.

Annonser

Följebrev

De senaste dagarna har jag suttit och våndats framför datorn och försökt få ihop ett följebrev att skicka med mitt manus. Lite som att skriva ett personligt brev när man söker jobb, fast man försöker inte bara framhäva sina kunskaper och hur man är som person och försöka sälja sig själv. Nej, man ska även sälja sina drömmar och förhoppningar, sitt allra innersta som det säkert tog närmare tio år innan det ens gick att samla mod till sig för att få ner det på papper. Hur sammanfattar man det där på några rader utan att vilja springa och gömma sig?

Googlar man följebrev så är det ungefär samma tips som kommer upp överallt. Eller kommentaren från någon förläggare om att det inte finns något bra svar på hur ett följebrev ska se ut. Vilket inte gör det hela lättare. Man vill ju veta hur andra har gjort, hur de lyckades. Och vilka lyckades inte, och varför?

Som tur är behövde jag inte skicka mitt följebrev direkt till ett förlag. Att skriva det var en uppgift på Författarskolan och nu blir det diskussion och kommentarer om det om några dagar. Sen är det väl bara till att göra om och göra (förhoppningsvis) bättre. För romanen är ju faktiskt klar och behöver det där följebrevet innan den skickas iväg.

Följebrevet gav även upphov till andra sorters våndor. Valet av titel. Helt jäkla hopplöst att komma på en bra titel för första delen i en fantasyserie kan jag konstatera. Däremot har jag titlarna klara till både del två och tre. Hur kommer det sig egentligen?

Drömljus, eller En vandring genom Helsingborg

Nu i veckan pågår det en ljusfestival i Helsingborg. Och på Författarskolan fick vi uppgiften att skriva en dikt om något. Detta blev resultatet.

Drömljus, eller En vandring genom Helsingborg

Tar bussen ner till stan

någon gång efter fem.

Dörrar öppnas,

tar steget ner,

står på snötäckt asfalt

i kallaste februari.

 

Kyrkan lyser grönt,

luften glittrar som fe-stoft i strålkastarsken.

Går längs nedstängda gator,

där affärer gapar tomma och övergivna,

dolda bakom en lysande allé.

 

Ovan, en matta av ljus,

vågor av ljus,

som om vi var fiskar

under vattnets yta.

 

Utanför kyrkogårdens grindar

faller ljusen som en slöja,

ett fruset vattenfall,

längs björkens grenar.

 

Jul till Februari 017

 

 

 

 

 

 

 

 

Kameran ställs in,

frusna fingrar fångar ljuset i mörkret.

 

Går vidare.

Mitt i det frusna Helsingborg,

har något kraschat i vår atmosfär,

och stadsparken fyllts av polarsken.

Färger, blommor och barn möter oss där.

Lyktor svävar likt andar kring trädets kala grenar,

leker i den skelettliknande kronan.

Grannen står sprakande och varm,

stam och grenar invirade i halsduk och ljus.

Jul till Februari 030

 

 

 

 

 

 

Trumpeter vrålar

att himlen står i brand

och hundratals facklor

får kylan att lukta eld.

Kliver åt sidan

för att inte svepas med.

 

Fortsätter genom den gamla staden.

En bordslampa med snötung skärm,

men utan bord,

står på marken.

Vi står under den,

omslutna av ljus.

 

I stadens korsning

mullrar trafiken som vanligt.

En rockopera dånar i ljus

över husets väggar och tak.

 

Går i cirklar.

Över stadens trappor irrsken:

utomjordingar och balett.

700 ljus hänger tunga över gatan,

virade till en kristallkrona.

Jul till Februari 041

 

 

 

 

 

 

Så många ljus,

så många människor,

men ingen värme från deras kroppar.

Februarikylan segrar.

Går mot bussen igen

Den är försenad.