Bokiga glasunderlägg

Fick ett paket på posten idag!

När jag var inne och kollade på Out of Print Clothings hemsida för någon vecka sedan blev jag förälskad i deras glasunderlägg med klassiska bokmotiv. Så det blev till att beställa hem ett set med åtta stycken. Allt funkade bra med beställningen. Utöver priset för underläggen betalade jag ca 10 dollar i frakt och det tog ungefär en vecka att få hem dem. På sajten stod det dock att internationella beställningar kan ta upp till 6 veckor att komma fram. Setet levererades i en liten ask som man kan förvara underläggen i. Fast jag funderar seriöst på att alltid ha mina framme på bordet. Love them!

Mistborn: The Final Empire

Jag har hört mycket bra saker om Brandon Sandersons Mistborn-serie. Och efter att ha läst första boken, The Final Empire, så är jag inte besviken. Fast jag kanske inte riktigt tycker att den förtjänar allt beröm heller.

I ett land där aska faller från himlen och en skrämmande dimma lägger sig över gatorna börjar Kelsier, även känd som Överlevaren, att samla ihop den undre världens bästa för att starta ett uppror. Invånarna i landet är uppdelade i adel och skaa. Skaabefolkningen lever som slavar på plantage, eller som tjuvar i städerna medan adeln lever gott och har baler nästan varje kväll.

Vin är en ung skaatjuv som Kelsier rekryterar. Snart märker han att hon är starkare än han anat. Vin är nämligen en allomancer, det vill säga en slags magiker.

Mycket i Sandersons The Final Empire känns som ganska klassiskt fantasy stuk. En ung magiker som upptäcker sina krafter, tränas i magi och utvecklas både som magiker och person. En ond härskare som måste störtas etc. Därför kan jag känna att det jag hört om Sanderson innan jag läste boken, som att han ”ställer genren på ända” kanske är lite överdrivet. För mig ligger kanske bokens styrka i det magisystem som Sanderson utvecklat. Allomancy är både originellt och utförligt beskrivet. Inga luddigheter som att magi kommer från högre makter eller att bara de allra visaste förstår hur den fungerar. Allomancy bygger på olika metaller och ger utövaren krafter genom att denne sväljer metallen och ”bränner” den. Jag ska inte ge mig på att förklara närmare hur det hela fungerar, men som sagt, allomancy känns både originellt och trovärdigt.

Att man får följa två väldigt olika karaktärer, den unga Vin som inte litar på någon och den äldre, nästan mytomspunne Kelsier, är en av bokens stora fördelar. Det finns även flera intressanta mindre karaktärer. I fantasyböcker blir man lätt överväldigad av alla karaktärer och många fladdrar bara förbi. Men här är alla intressanta på olika sätt och minnesvärda. Och jag vill fortsätta läsa om dessa karaktärer lika mycket som jag vill fortsätta läsa om Vin och Kelsier.

Tyvärr så kommer bokens kärlekshistoria lite i skymundan, åtminstone för mig. Den känns inte riktigt lika välutvecklad som många av de andra sakerna i boken, och även om jag tycker att den är helt ok så tror jag inte att jag hade blivit alltför ledsen heller om allt gick åt skogen för de två unga älskande heller.

Men kort sagt kan man säga att jag fastnade för Sandersons värld och karaktärer, och jag ser fram emot att läsa nästa del i Mistborn-serien.

Bokbloggsjerka: Reseinspiration

Kan du dela med dig av några boktitlar/författare som får en att vilja resa? är veckans jerkafråga.

Mitt spontana svar är att de flesta fantasyböcker jag läser får mig att vilja resa. Just nu är det Brandon Sandersons Mistborn serie som får mig att vilja se landet Final Empire. Trots att det verkar vara ett ganska hemskt ställe som är täckt av aska.

C.S. Lewis böcker om landet Narnia fick mig alltid att vilja resa till Narnia. Visade sig dock vara ganska klurigt.

Neverwhere av Neil Gainman var en annan bok som fick mig att leta efter mystiska världar var ingång borde finnas någonstans i vår egen värld. Letar fortfarande. Typ. Eller jo, faktiskt!

Men hm, om jag nu ska komma med någon bok som fått mig att vilja resa till en verklig plats så får jag nog kasta in Alex Garlands The Beach här. Även om själva ön där stranden finns är något av ett mysterium och jag inte alls känner för att simma i några hajrika hav för att ta mig någonstans överhuvudtaget. Men ändå en plats jag skulle vilja befinna mig på ibland.

När jag var yngre – gymnasieåldern – var jag väldigt fascinerad av och lockad att åka till Irland. Och jag läste allt av Roddy Doyle (The Commitments, The Snapper, Paddy Clarke Hahahah etc). Så han får vara med i denna jerkan också.

The House of Rumour av Jake Arnott

I still look up to the stars for some sort of meaning. As a kid I thought I was seeing the future. Space, this was where we were headed, I was sure of it. Now I know that it was always the distant past I gazed at. With the light pollution over LA at night it’s sometimes hard even to trace a constellation.

Så börjar Jake Arnotts The House of Rumour. Fakta och fiktion blandas när Arnott väver samman en mängd olika karaktärer och berättelser. Det är science fiction författaren Larry Zagorski som ser tillbaka på sitt liv, med en början i 40-talets Los Angeles då han hankade sig fram genom att sälja följetonger till pulp tidningar. Vi får där träffa på flera karaktärer som kommer att spela en roll i Larrys liv. Den stora kärleken Mary-Lou. Rivalen Jack Parsons. Alesteir Crowley, grundare till Church of Satan. L. Ron Hubbard, Scientologins grundare. Och många många fler. Verkliga såväl som fiktiva personer.

Jag får vända mig till bokens baksidestext för att kunna ge en bild av handlingen. Där beskrivs den som ett mystiskt nät som förbinder Andra världskriget med rymdåldern och där konspirationer, propaganda och drömmar blandas. Science fiction som en profetia, ett sätt att förutspå framtiden.

Ja, det är svårt att förklara boken. Varje kapitel är som en egen berättelse. Fast de hänger alla ihop. Ibland är det lätt att se hur, och ibland får jag inte ihop det alls. Jag tycker bäst om delarna som handlar om Larry och Mary-Lou, det är de två karaktärerna jag får grepp om och känner något för. Science fiction genrens guldålder i Los Angeles är också något av en pärla för mig att läsa om.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska känna för böcker som blandar fakta och fiktion, särskilt inte när verkliga människor dras in i boken. På ett sätt gillar jag det. Jag tycker om det där med att knyta an en verklig historisk figur till en fiktiv berättelse. Men samtidigt kan jag bli lite tveksam till det. Speciellt när – enligt min åsikt –  uppseendeväckande personer så som Crowley och Hubbard används.

Men ja, jag gillade The House of Rumour ändå. Vissa berättelser mer än andra. Vad som gjorde mig lite besviken var kanske att jag inte kände att jag fick ihop alla de trådar som Arnott gav mig. Jag fick ett pussel som det verkar saknas bitar till.

På besök hos Harry Potter

Resan till London bestod inte enbart av shopping. Det blev även ett besök hos Harry Potter och hans värld.

Jag är inte något stort Harry Potter-fan. Det måste bara påpekas. Har aldrig läst böckerna, men jag har sett filmerna. Ja, jag vet, inte samma sak. Men men. Tycker åtminstone att de senare filmerna är ganska mysiga att kolla på runt jul. Får alltid sån julstämning av miljöerna, och det snöar ju i varenda film, typ! Men, i vilket fall, det var roligt att göra ett besök på WB Studios utanför London och få sig en närmare titt på världen.

Det var relativt lätt att ta sig dit, en kort tågresa och sedan byte till Harry Potter bussen som kostade 2£. Däremot måste man måste köpa biljett till WB studios innan besöket, vilket kan göras från deras hemsida. Vi köpte ungefär en vecka innan vårt besök och då var det några tider som redan var uppbokade. Så var ute i god tid.

Vi var ute i väldigt god tid när vi väl kom dit. Hade nog nästan två timmar att fördriva innan vår guidade tur började och vi kunde släppas in till Harry Potter. Men som tur var fanns det naturligtvis en souvenir shop att spendera tiden i. WB Studios ligger verkligen mitt ute i ingenstans, så när man väl är där så är man där. Om man inte känner för att promenera runt på parkeringen. Men vi roade oss i shopen. Och jag fick till och med köpt en mugg.

Efter att ha svingat trollstavar (Voldemorts) och provat sorteringshatten gav vi oss av till caféet för lite lunch. Och sedan var det dags att ställa sig i kö för vår guidade tur. Vilket man gjorde ungefär en kvart innan den började. Så det var helt ok och kändes som att allt flöt på smidigt. Den guidade delen av besöket tog ca 20 minuter. Sedan fick vi själva springa runt och titta och ta kort. Ett bra upplägg, tyckte jag. Det ”värsta” kanske var att det var ganska mycket folk, så man fick trängas lite för att komma fram och få bra kort ibland. Och det var några skolklasser som inte riktigt verkade ha någon uppfattning om att det fanns andra människor där. Men som tur var är stället stort nog för att undvika irriterande grupper när man väl vet vilka det är man ska undvika.

Utomhus delen hade bland annat Pivet Drive. Och där serverades även honungsöl, men jag avstod.

Isslottet som var med som dekoration i en av filmerna fanns med. Väldigt snyggt, måste jag säga.

Dumbledores rum. Riktigt snyggt!

Diagon Alley fanns också med. En av mina favorit delar. Hela gränden var uppbyggd. Tyvärr var det svårt att ta kort just där utan att få med en massa okända människor på bilderna.

En jättemodell av Hogwarths. Också en favorit. Det var mäktigt att se hela slottet uppbyggt och se alla detaljer.

 

London shopping

I april gjorde jag en resa till London. En stad som jag bott och levt i tidigare. Men det är alltid annorlunda att komma tillbaka som turist. Att trängas med alla främlingar på Regent Street och Oxford Street. Det får mig att hata staden lite grann. Men jag var inställd på att shoppa, trots att resväskan på något sätt hade fyllts till bredden redan innan jag lämnade Sverige. Planen var att det skulle inhandlas kläder. Meeen … så blev det inte riktigt. Kom inte hem med ett enda nytt klädesplagg. Detta var vad jag istället – på något mirakulöst vis – lyckades trycka ner i min resväska efter en vecka i London.

Jag blev särskilt glad över att hitta Wuthering Heights (min favorit bok) och Jane Eyre (aldrig läst men tyckte mycket om både filmen och pjäsen), eftersom jag tycker att utgåvan av dessa är apsnygg och varit på jakt efter dem sedan jag såg WH på bokmässan förra året.

En annan sak jag lyckades lägga vantarna på, lite i sista sekund då jag hittade den i en shop på Heathrow, var detta bokmärket. Eller vad man nu ska kalla det. Ett litet clip som håller upp sidorna när man läser.

Och, naturligtvis hittade jag några anteckningsböcker som jag bara var tvungen att ha.