Komma över

Jeppe har blivit dumpad av sin flickvän Emma. Efter bara ett halvår i hennes lägenhet har han blivit utkörd. Med brustet hjärta och nästan inga pengar får han tag på en andrahandslägenhet som han kan bo i över sommaren åtminstone. Vilken tur, centralt och bra ligger den ju i alla fall. Synd bara ett det bor en jätteråtta i den också som helt fräckt knaprar i sig Jeppes pasta som han hade tänkt att överleva sommaren på.

Jag kan inte låta bli att tycka om Jeppe i Ingrid Olssons Komma över. Han kämpar på med sitt krossade hjärta och övertolkar varenda liten signal från Emma varje gång deras vägar korsas. Så där som man gör när man bara vill hoppas, när man inte kan göra något annat än att hoppas och ännu inte är redo att gå vidare.

Jag gillade Komma över. Gillade språket och humorn. Och Jeppe och hans tillfälliga flickvänner som aldrig riktigt är Emma.

Jessie Lambs testamente

I Jane Rogers Jessie Lambs testamente har världen har drabbats av det luftburna viruset MDS – Maternal Death Syndrom. Alla bär på sjukdomen, men det är först när en kvinna blir gravid som sjukdomen bryter ut – och dödar både mor och barn. Snart står det klart att den sista generationen har fötts, det kommer inte att komma några flera barn. Mänskligheten kommer att dö ut.

Jessie Lamb är sexton år. Hon ser världen falla samman. Hon och hennes vänner skyller på de vuxna. Andra vänder sitt hat mot kvinnorna, kvinnorna som blir sjuka och dör ute på gatorna. Överallt i samhället dyker olika grupper upp: extremist grupper som vill stoppa forskarna experiment för att hitta ett vaccin, religiösa grupper som är redo att offra sig själva.
Så tycker en strimma av hopp upp. Man lyckas vaccinera embryon så att friska, immuna barn kan födas. För detta behövs frivilliga kvinnor som ställer upp och blir gravida och sedan försätts i koma så att de inte dör när MDS sätter in. Problemet är bara att dessa kvinnor, eller törnrosor som de kallas, dör så fort barnet är fött.
I en hopplös värld ser Jessie sin chans att göra något för mänskligheten.

Jag rekommenderar verkligen Jessie Lambs testamente. Själv gillade jag boken skarpt och hade svårt för att lägga ner den. Ofta kan jag tycka att sci-fi böcker blir lite för vetenskapliga och komplicerade, men så var inte fallet här. Det känns inte alls helt otänkbart eller avlägset att något sådant här skulle kunna hända. Påminde en hel del om filmen The Children of Men (efter av romanen av P.D . James) där världen står inför ett liknande dilemma. Jessie Lambs testamente blev förövrigt nominerad till Man Booker Prize 2011 och vann en Arthur C. Clarke Award 2012.

Tordyveln flyger i skymningen

Mystiken och magin saknas, trots att det inte går någon brist på mysterierna i boken.

Jag har äntligen tagit mig an Maria Gripes roman Tordyveln flyger i skymningen. Kan jag bara får lov att säga att jag älskar titeln, till att börja med? En titel som jag har haft med mig sedan barndomen, men jag har aldrig läst boken eller ens haft någon som helst aning om vad den handlar om. Tre ungdomar som börjar gräva i ett gammalt mysterium från 1700-talet, visar det sig. När oförklarliga saker börjar hända så är de snabba med att sätta igång och luska i det hela.

Jag såg filmen Agnes Cecilia när jag var liten och var väldigt fascinerad av hur mystisk och lite läskig den var. Antagligen hade jag en viss förväntan att Tordyveln skulle vara likadan. Men den där känslan av mystik infinner sig inte riktigt. Trots försvunna egyptiska statyer med en förbannelse, mystiska telefonsamtal, en tordyvel som verkar näst intill övernaturlig, främlingar som verkar både misstänkta och hotfulla. Kanske är det bara svårt att få den där känslan för en gammal barn/ungdomsbok när man läser den i vuxen ålder. Kanske har lite av magin hunnit försvinna då. Eller så är det mitt vanliga problem – jag har svårt för att engagera mig i berättelser där själva mysteriet ligger så pass långt bak i tiden att det omöjligen skulle kunna ha någon större konsekvens i berättelsen i bokens nutid.

Men ja, blev nog lite besviken. Jag ville ju så gärna tycka om denna boken. Men måste säga att jag tycker att utgåvan är grymt snygg!

Färgen på drömmar

I Ruta Sepetys Färgen på drömmar (org. Getting out of the easy) möter vi sjuttonåriga Josie som bor i New Orleans. Josie drivs av sina drömmar. Hon vill bort från staden, bort från sin prostituerade moder som inte besitter den minsta gnutta moderskänslor. När en förmögen herre en dag stiger in i bokhandeln där Josie arbetar och utgår ifrån att Josie är en collegestudent, eller åtminstone ska börja college, börjar Josie drömma om ett annat liv.

Jag hade faktiskt svårt för att lägga ner Färgen på drömmar. Det var lätt att komma in i boken och in i Josies värld och jag fann att när jag la ner boken så ville jag ändå läsa vidare.

Karaktärerna i boken var lätta att tycka om, eller hata. Men jag får erkänna att det tog ett tag för mig att reda ut vem som var Josies kärleksintresse. Berättelsens kärlekstriangel är väl egentligen inte särskilt engagerande. Sedan kunde jag tycka att den själviska och något naiva modern som inte vill åldras kändes lite stereotyp.

Boken utspelar sig i början av 1950-talet, men av någon anledning så får jag hela tiden för mig att det är 20-talet/30-talet. Vet inte riktigt om det beror på detaljerna i boken eller att jag helt enkelt förknippar New Orleans mer med den tiden.

Slutet av boken föll mig inte riktigt i smaken. Kändes som att Josies alla problem (som var rejält stora) löste sig väldigt bra för henne.

Trots dessa invändningar så var det ändå ett nöje att läsa Färgen på drömmar. Perfekt sommarläsning för varma dagar på valfri skuggplats.

Du vet var jag finns – Rachel Cohn

Laura och Miles är kusiner och under en stor del av sin uppväxt även bästa vänner. Men under tonåren glider de isär. Det som för dem samman igen är deras förkärlek till att droga bort vardagen med smärtstillande piller. Men så tar Laura livet av sig och Miles blir ensam kvar.

Jag blev förvånad när jag kollade recensioner på Goodreads för Rachel Cohns Du vet var jag finns. För det var ganska många som endast gav den två stjärnor. Själv tyckte jag att boken var riktigt bra och gav den fyra. Jag hade inga problem med att tycka om den överviktiga, syniska Miles som verkar avsky det mesta och helst försvinner in i sina böcker. Tyckte snarare att jag kunde känna igen både mig själv och mina vänner i boken.

Tyckte även om Cohns humor och språk och får nog säga att detta var en av de bättre böcker jag läst i år.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

Jacobs farfar har underliga fotografier från sin barndom. Bilder på barnen från barnhemmet där han växte upp efter att ha flytt under Förintelsen. Barnen på dessa bilder är alla mycket märkliga. De svävar, de lyfter tunga stenblock och de har munnar i bakhuvudet.

När Jacob är 16 år dör hans farfar. Jacob har då sedan länge bestämt sig för att bilderna är fejkade och farfars berättelser inte var mer än sagor som han berättade för att underhålla sin sonson.  Men med sina sista andetag uppmanar farfar Jacob att ta sig till ön där barnhemmet ligger.

Det visar sig vara en avlägsen ö utanför Wales, där den udda befolkningen inte är det märkligaste med ön, utan det är barnhemmet som nu ligger i ruiner.

Jag kan nog vara en av de sista människorna på planeten som läser Ransom Riggs Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av det hela. Har velat läsa den så länge att jag kände att jag nog bara kommer bli besviken. Och har hört väldigt skilda åsikter om boken tidigare.

Det visade sig att Miss Peregrines hem för besynnerliga barn var väldigt annorlunda mot hur jag föreställt mig att den skulle vara. Till att börja med var tonen inte alls vad jag hade förväntat mig. Den var snabbare, rappare.  Lite mer grinig enstörig och ironisk tonåring än vad jag trott. Jag hade nog förväntat mig en dystrare och mer mörk stämning i boken. Först ville jag inte riktigt gilla tonen för att den gick emot mina förväntningar så mycket. Men jag tyckte faktiskt om språket och stilen. Jag skrattade flera gånger åt Jacobs tankar och reaktioner.

Jag kände väldigt mycket att det var en bok jag ville fortsätta läsa nästan hela tiden när jag läste den. Det var först under de två sista kapitlen som jag började tappa intresset lite. Och jag vet inte riktigt varför det var så. Jag tror att det kan ha varit för att jag förväntat mig en skräckberättelse, men det skulle jag inte vilja påstå att det var. Jag får även känslan av att det är i slutet som boken börjar, innan dess känns det mest som att alla de underliga barnen och sakerna bara presenteras och man får tid på sig att förundras över dem mest. Sedan händer det plötsligt en massa saker, som känns som att det är början till något stort. Men istället tar boken slut. Uppföljare planerad kanske?

Så det slutliga omdömet av boken blir att den var bra läsningen, men den var inte alls vad jag hade förväntat mig. Men jag är inte besviken åtminstone.

Tematrio: Ungdomsböcker

Veckans tematrio handlar om ungdomsböcker. Läser inte så jättemycket sådana, men det händer ibland. Läste några nu under hösten för vi hade just barn- och ungdomslitteratur på schemat. Insåg att det finns en hel del intressanta ungdomsböcker som skiljer sig en hel del från böcker jag vanligtvis läser vad gäller handling och ämnen de tar upp.

1. Pojkarna av Jessica Schiefauer. Handlar om några tonårstjejer med intresse för botanik. De får tag på en växt som gör att de kan förvandlas till pojkar. När jag läste boken fick jag väldigt mycket känslan av ”wow, så det är såhär det är att vara kille”.

2. Kaninhjärta av Christin Ljungqvist. Handlar om två systrar som kan kommunicera med de döda och på så sätt försöker få reda på vad som har hänt med en liten flicka. Boken fick mig att längta hem till Göteborg. Och den var såpass bra att jag inhandlade fortsättningen, Fågelhjärta, när jag var på bokmässan.

3.Briar Rose av Jane Yolen. En mormor berättar sin egen version av Törnrosasagan. När hon går bort börjar hennes vuxna barnbarn att forska i mormoderns liv och hittar länkar till berättelsen och Förintelsen.

Halloweenveckan: Clockwork Angel trailer

Jag har stått och kollat på Clockwork Angel böckerna flera gånger och undrat om det är något jag skulle gilla eller inte. Har aldrig blivit av att jag inhandlat dem, men trailern är hursomhelst snygg och sätter rätta stämningen för Halloween. Någon som har läst dem?