Ännu ett tröstköp

IMG_0776Är jag den enda som tröstar mig med böcker när livet känns lite mindre roligt än vanligt? Andra högen med böcker damp ner i brevlådan idag. Katharine Webbs Av en annan värld. Kändes som bra sommarläsning. England i början av 1900-talet, en tjänsteflicka, en prästgård och en ockultist. Sara Stridsbergs Beckomberga har jag varit sugen på ett bra tag nu. Likaså Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut, kan knappt fatta att det tagit mig så här länge att köpa den. Och sist, men definitivt inte minst(!) Elleanor Cattons Himlakroppar. Läste hennes bok Repetitionen och var fortsatt nyfiken på henne. Himlakroppar utspelar sig i Nya Zeeland i mitten av 1800-talet. Bara det liksom!

Annonser

Lite gammalt, lite nytt

IMG_0775

Har inte haft den bästa starten på sommaren. Suttit med en sjuk hund de senaste veckorna och åkt fram och tillbaka till djursjukhuset varje vecka i stort sett. Sedan suttit hemma och oroat ihjäl mig. Så läsningen har gått trögt på sista tiden. Koncentrationen har inte varit vad den borde vara och tankarna har vandrat iväg hela tiden. Men det har inte hindrat mig från att inhandla fler böcker. Häromdagen damp tre böcker ner i brevlådan. Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Blev sugen på att läsa för att flera som har läst utdrag ur den boken jag håller på att skriva just nu har jämfört den med dessa böcker. Känner ju naturligtvis till båda väldigt väl, men har aldrig läst böckerna själv. Så ser fram emot att göra det nu. Siri Pettersens Odinsbarn har jag varit grymt sugen på ett tag nu, så var tvungen att slå slag i saken och köpa den också.

Nyinköpt fantasy

newbookmarks

Inhandlade dessa två böcker på Bookdepository i förra veckan: Sista delen i Brandon Sandersons Mistborn-serie och Catharynne M. Valantes Palimpsest. Den sista blev jag sugen på efter att en kurskamrat pratat om den. Idag damp de alltså ner i brevlådan, tillsammans med två fina bokmärken.

Skuggorna i spegeln

2015-03-15 16.20.03Arri – eller Arwen som hennes Tolkien-nördar till föräldrar egentligen döpt henne till – är en tonåring med en mörk syn på tillvaron. Vänskapen med bästisen verkar vara över för gott, föräldrarna och systern står hon knappt ut med. Hon lever för musik och filmer. Så en dag, när hon står framför spegeln, skymtar hon en annan värld – Eidolon. Arri får tillträde till världen på andra sidan spegeln och det visar sig vara en värld befolkad av höviska vampyrer.

Jag hade nog lite för höga förväntningar på Inger Edelfeldts Skuggorna i spegeln för att de skulle kunna uppfyllas. Trots att jag är en riktigt fantasy-nörd och älskar andra världar och vampyrer så var det ändå de delar av boken som utspelas i den här världen som jag tyckte bäst om. Fick aldrig riktigt grepp om Eidolon. Sedan hade jag lite svårt för Arri, gillade inte riktigt hennes röst. Den kändes lite för mycket ibland, påminde om hur jag och mina kompisar kunde låta när vi var tonåringar och försökte vara för coola för att bry oss om någonting. Kanske hade det funkat på mig förut, men nu känns det bara tillgjort. Annars var igenkänningsfaktorn hög även på andra ställen. Jag förvånades över att Arri lyssnade på ungefär samma musik som jag gjorde när jag var i den åldern och kollade på samma filmer. Så det var lite av en blast from the past-känsla på läsningen för min del.

The 13th Sacrifice

13th

Häxjakt i dagens Salem när polisen Samantha Ryan tar itu med sitt förflutna en gång för alla.

När bostonpolisen Samantha Ryan börjar utreda mordet på en collegestudent upptäcker hon genast en koppling till sitt mörka förflutna – en symbol från den häxsekt hon växte upp i. Det dröjer inte länge förrän fler mord och symboler dyker upp och Samantha börjar ana att det finns tretton offer. Jakten på mördaren tvingar henne in i det förflutna när hon går undercover och ger sig av till Salem.

Debbie Vigués The 13th Sacrifice är första delen i Witch Hunt serien som handlar om Samantha Ryan.

Jag har nog aldrig läst en bok med så många mord på så få sidor. Tempot i början av boken är högt och det är lätt att komma in i den. Problemet med böcker som håller ett högt tempo redan från början är väl att det börjar gå nerför ganska snart, och så är också fallet med The 13th Sacrifice. Inte för att jag skulle säga att boken är seg, men den kommer aldrig riktigt tillbaka till det där tempot igen.

Trots att boken var helt ok att läsa så är jag tveksam till om jag kommer läsa några fler delar ur serien, jag fastnade helt enkelt inte för Samantha tillräckligt mycket. Och det känns som att vi fick veta allt om hennes förflutna i denna boken så jag undrar om hon kommer bli så mycket mer intressant?

Bokbloggsjerka 26-29 september: Bokserier

jerka11Veckans jerka fråga är passande nog lång: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Har läst en del serier eftersom jag är en fantasyläsare. Brukar däremot försöka undvika de serier som ser ut att bli alldeles för långa. Läste Robert Jordans Sagan om drakens återkomst (Wheel of Time) när de första böckerna kom ut. Tror jag tog mig igenom 6-8 stycken. Sedan tröttnade jag. Inte så mycket för att den blev sämre, men blev liksom trött på att gå och vänta på nästa bok hela tiden.

En av mina favoriter när det gäller fantasyserier är Katharine Kerrs Sagan om det magiska landet Deverry. Läste första delen, Silverdolken, för lääänge sedan. Och fortsatte med de andra delarna som fanns ute. Men så blev det ett väldigt långt uppehåll, på flera år, innan någon ny bok utkom. Frustrerande. Men när nästa del väl kom så fortsatte jag att läsa serien. Dock hade jag glömt av ganska mycket av handlingen. Jag läste sammanlagt tolv böcker i serien. Av någon anledning tog jag mig inte igenom hela serien, det finns fortfarande två delar (tror jag) i den som jag inte läst. Men planen är att läsa om hela, inklusive de två delarna jag inte har än. Nån dag.

Nu är det så länge sedan jag läste Kerrs serie att jag inte kan dra mig till minnes om jag märkte något skillnad i språk/stil genom böckerna. Men är ganska säker på att Kerr skrev om några av de tidiga delarna av serien som nu finns ute som ”authors definitive edition”.

Jag som själv sitter och skriver på en fantasyserie kan se några förändringar i mitt skrivande. Hur mycket de syns för läsaren är så klart inte helt lätt att säga. Men jag upplever att skrivandet är mindre trevande nu när jag skriver på del två och att jag kan fokusera på andra saker nu när karaktärerna är etablerade sedan första delen. Tycker att det är ganska självklart att författare utvecklas från bok till bok, sedan är det säkert olika hur mycket det syns i texten.

Finns ju även skräckexempel där författaren/förlaget verkar försöka mjölka ut allt de kan ur en serie och det till slut bara blir fånigt. Tror att det är bra om författaren har en god uppfattning om hur många delar det ska bli och försöka hålla sig till det.

Del 1: Möjligheter och omöjligheter – Att skriva fantasy

fantasy

Följande text är ett utdrag ur min kandidatuppsats på Författarskolan.

Början till en bok

Någon gång i mina ungdomsår kom jag i kontakt med den amerikanske författaren David Eddings fantasyserie Sagan om Belgarion. Fram till dess hade jag mest hållit mig till Wahlströms rödryggade ungdomsböcker och Eddings böcker utgjorde en skarp kontrast till dessa. De handlade om en brokig skara människor som ger sig ut på en lång resa genom ett land fyllt av magi och underliga väsen för att stoppa mörkrets makter. Jag var vid denna tidpunkt ganska ovetande om att J.R.R. Tolkien nästan trettio år innan Eddings hade skickat iväg ett brödraskap bestående av människor, hobbitar, alver och dvärgar genom sitt Midgård just för att stoppa mörkrets makter.

Men jag hade aldrig stött på någonting liknande tidigare, och jag älskade det. Efter att jag läst klart Eddings serie började jag leta efter liknande böcker. Någonstans längs vägen började jag fantisera ihop mina egna länder och vad det var för slags människor som bodde i dem.

Fantasylitteraturen anklagas ofta för att följa i anglosaxiska traditioner och för att låna frisk från Tolkien eller följa vissa mallar där hjälten är någon slags kung Arthurfigur. Alla dessa fantasyböcker jag läst har naturligtvis influerat hur jag skriver idag, nu när jag sitter här på Författarskolan och har skrivit den första delen i min egen fantasyserie.

Fast det var ändå ingen självklarhet att det var en fantasyroman jag skulle skriva när jag påbörjade utbildningen. Trots att jag redan hade det mesta uttänkt om hur världen i en sådan bok skulle fungera, vad städerna skulle heta och vilka karaktärer som skulle befolka världen. Jag kände faktiskt ganska mycket ångest över att skriva fantasy och dela dessa texter med andra skrivande människor. Tanken på att bli bedömd utifrån hur jag skriver när jag skriver fantasy var skräckinjagande. Det kändes inte som att det skulle bli bra nog, att jag inte skulle kunna visa hur jag verkligen skriver. För att skriva i fantasygenren påverkar mitt skrivande en hel del. Innehållsmässigt naturligtvis, men även språkmässigt. Jag fick för mig att jag inte skulle kunna ta ut svängarna tillräckligt, att jag inte skulle kunna visa vad jag egentligen kan. Men jag hade ju så många idéer och tankar om min värld redan, jag hade levt med dem så länge att de nu var omöjliga att bli av med. Så det var bara till att bita ihop och börja skriva.