Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

lilla-himlafagelNär jag satte betyg på Joyce Carol Oates Lilla himlafågel på Goodread satte jag fyra stjärnor av fem. Och ångrade mig genast. Jag inser att jag känner något slags tvång att tycka om hennes böcker. Men om sanningen ska fram har jag samma problem med denna bok som jag hade med den enda andra av hennes böcker jag läst tidigare (Älskade syster).

Handlingen i Lilla himlafågel låter väldigt spännande på baksidan. Mordet på den vackra Zoe påverkar två ungdomar. Den ene hennes son, Aaron. Den andra dottern, Krista, till mannen som man tror mördat Zoe. Enligt baksidetexten så handlar boken om den besatthet som uppstår mellan Aaron och Krista och följer dem hela livet. Men jag tycker man ser väldigt lite av denna besatthet i boken.

Första delen av berättelsen fokuserar på Krista. Vi får redan från början veta hur det hela kommer sluta. Jag tror att det är ett av skälen till att jag har lite svårt för Oates böcker. Att man alltid (eller åtminstone i de två jag läst) vet från början hur det ska gå. Sedan verkar det alltid bli en väldigt lång väg innan man kommer dit. I Lilla himlafågel verkar det ta extra lång tid. I Kristas del känns det som att hon hela tiden upprepar samma saker. Visst kan det fungera som ett grepp för att visa hur någon försöker bearbeta något, men det känns bara som upprepning här för det mesta. Och Kristas besatthet till Aaron kommer fram väldigt sent, och väldigt plötsligt. Jag kommer inte ihåg exakt vad det stod, men det var något som ”Jag erkänner, jag var förälskad i Aaron”, när vi knappt ens fått veta något om Aaron mer än att han är den mördade kvinnans son, och dessutom är ca 100-150 sidor in i boken kanske.

Och sedan kommer del två. Vilken i stort sett är samma berättelse igen fast från Aarons perspektiv. Också lite mysko, eftersom baksidan säger att det är Aaron som berättelsen handlar om. Jag fick helt klart uppfattningen om att det var Kristas berättelse, speciellt eftersom de första 200 sidorna var helt från hennes perspektiv. Ja ja.

Boken är emellanåt läsvärd. Jag tycker om hur jag kan se det mesta klart och tydligt framför mig. Men det blir alldeles för mycket upprepningar och för segt för min smak. Jag orkar inte riktigt hålla intresset uppe för vare Krista eller Aaron, och jag bryr mig inte om vem det var som mördade stackars Zoe.

Annonser

De utvalda: Monstrets dotter

flammaFlamma måste ständigt försöka bevisa att hon inte är som sin far. Hennes far som var en av de mest hatade männen i kungadömet, som var ett monster. Nu är Flamma den sista av deras sort. Även hon ett monster. Hon kan läsa av folks sinnen, styra dem med sin vilja, med sitt väsen.

Monstrets dotter är andra delen (fristående) i Kristin Cashores serie De utvalda. Första delen,  Tankeläsaren, tyckte jag var helt ok. Men jag har i stort sett samma saker att klaga på i Monstrets dotter. Och det är att huvudpersonen, Katza i första boken och här Flamma, är alldeles för speciell, för mäktig. Katza var superstark och kunde ta sig an hela arméer, Flamma är så vacker att ingen kan kontrollera sig i hennes närhet, alla som ser henne vill ha henne. Dessa överdrivna egenskaper som Cashore ger sina huvudkaraktärer gör det helt enkelt lite svårt att ta dem helt på allvar och identifiera sig med. När Flamma tycker att hennes liv är svårt så är det lite som att lyssna på en supermodell beklaga sig för att alla bara vill ha henne för hennes utseende.

En annan sak jag hade lite svårt för är alla monster i boken. Det finns monsterdjur som går i alla regnbågens färger, något som inte fanns i första boken. Alla dessa färglada monster får världen att kännas lite underlig tycker jag. Det är allt från orangea fåglar till gröna leoparder, mycket underligt. Jag är inte helt säker på hur världen i Tankeläsaren och Monstrets dotter förhåller sig till varandra. Jag tror att det rör sig om parallellvärldar, men inte helt säker.

Trots detta tycker jag att Monstrets dotter var helt ok läsning. Kanske mycket för att handlingen är ganska enkel och okomplicerad så boken är lätt att ta sig igenom. Den roar för stunden, men det är nog ingen bok som jag kommer att minnas om tio år.

Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

hotelletSeattle 1986. Hotell Panama, som ligger i vad som en gång var Japantown, ska renoveras. Det visar sig att hotellets källare är fylld av kartonger som en gång tillhört stadens japanska invånare som tvångsevakuerades 1942. När Henry Lee, en man i femtioårsåldern hör med kinesiskt påbrå, får se en gammal japansk parasoll bland de tillhörigheter som visas upp så börjar han se tillbaka på sitt liv när han var en ung pojke i krigets Amerika och hur han träffade sin stora kärlek, den japanskamerikanska flickan Keiko.

Jamie Fords Hotellet i hörnet av bitter och ljuv beskrivs i en av blurbarna på bokens flik som ”en kinesisk-japansk krigstidsvariant av Romeo och Julia”. Och det är det väl också, till viss del. Henrys relation till sina traditionella föräldrar står till stor del i fokus, likaså Seattles dåtida jazzscen. Men vad jag fann mest intressant med boken var att den gav en insikt i hur den japanska befolkningen behandlades i USA efter attacken mot Pearl Harbor. För det är ärligt talat ingenting jag har tänkt på tidigare. Paralleller skulle naturligtvis kunna dras till samtiden här.

Jag tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Boken var lätt att ta åt sig, karaktärerna kändes levande, relationerna var trovärdiga och intressanta. Min favorit var nog Henry och den svarte jazzmusikern Sheldon. Medan jag läste boken fick jag hela tiden känslan av att den skulle göra sig bra som film (en typisk sentimental Hollywoodfilm, fylld med klichéer). Men det var lätt att se allting framför sig åtminstone.

Innan jag satte mig och skrev detta läste jag igenom några engelska recensioner och där klagades det en del på de kapitel som utspelar sig 1986. Tydligen flera fakta fel här, som jag inte märkte när jag läste boken, men när de påpekades blev de väldigt uppenbara. Som att Brandon Lee fortfarande levde 1986, och inte var begravd som boken säger. Det största problemet jag hade med boken var alla korrekturfel, men dem skyller jag på förlaget istället. Redan på bokens omslag möts man av det första, där titeln på framsidan är Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, men på bokens rygg är den Hotellet i hörnet bitter och ljuv. Suck. Och det finns ganska många mer irriterande stavfel inne i boken. Alldeles för många. Men kan man ha överseende med dem så kan boken vara trevlig läsning.

Jane Eyre

janeeyreCharlotte Brontës Jane Eyre är en bok som jag länge velat läsa. Jag såg en teateruppsättning av boken en gång i tiden, och älskade den. Såg BBCs filmatisering av den för några år sedan och tyckte den var riktigt bra också. Kanske var det därför jag blev lite besviken på boken. För både teateruppsättningen och filmen lade stor vikt till spänningen i berättelsen, och var nästan på gränsen till att vara lite läskiga ibland. Kanske var det därför boken kändes lite tam.

För den som inte känner till berättelsen så får vi följa Jane Eyre, en föräldralös flicka som hamnar i sin fasters vård men eftersom denna inte tycker om lilla Jane något vidare så skickas hon till ett flickinternat. För mig börjar berättelsen först när Jane får arbete på Thornfield Hall som guvernant. Där träffar hon den buttre och inte allt för fagre mr Rochester. Det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar inträffa, Jane hör mystiska ljud om nätterna och de verkar komma från vindsrummet.

Jag hade nog tyckt mycket mer om boken om jag inte hade sett uppsättningen eller filmen tidigare. Men nu tyckte jag att den var lite seg, jag hade helt enkelt andra förväntningar på den. Är ändå mycket nöjd med köpet, dels för att jag velat läsa boken hur länge som helst, och nu är det äntligen gjort, och dels för att omslaget är hur snyggt som helst!