White Cat/Red Glove av Holly Black

I somras lade jag tassarna *winkwink* på Holly Blacks serie The Curse Workers (på svenska Berörarna). Vanligtvis brukar jag inte läsa ungdomsböcker, men seriens första del, White Cat (på svenska Den vita katten) tilltalade mig av någon anledning. Ok, jag erkänner, det var omslaget än en gång som lockade mig. Jag gillar den där nötta looken på böcker. Dessutom kändes det som att jag sprang på boken så fort jag satte foten i en bokhandel, så till slut gav jag upp och köpte boken. Och jag får erkänna att jag gillade den.

I might be a member of my family, but I am always going to be an outsider.

Cassel Sharpe kommer från en familj där alla är magiker – eller berörare som de kallas. Problemet är att användandet av magi är olagligt och de övriga medlemmarna av Cassels familj har sjunkit allt längre in på brottets bana. Båda hans bröder arbetar för maffian, likaså gjorde hans morfar en gång i tiden. Modern sitter bakom lås och bom då hon använt sina förmågor till att lura av män deras pengar. Men det är inte bara Cassels avsaknad av magi som skärmar av honom från resten av sin familj. För tre år sedan dödade han sin bästa vän Lila, som även råkar vara maffiabossen Zacharovs dotter. Sen dess försöker hela familjen glömma att det någonsin hände och hoppas på att Zacharov aldrig får reda på vad hans dotter egentligen råkade ut för.

Den utanförskap och frustration Cassel känner för tankarna till Holden Caulfield från J.D. Salingers Räddaren i nöden (org. Catcher in the Rye). Samma slags cynisism finns hos båda karaktärerna och den distansierar dem från skolkamrater och föräldrar. Och varken Cassel eller Holden är en helt pålitlig berättare. Något som Cassel inte har något emot att erkänna:

Luckily, if there is one thing I’m good at, it’s faking and lying.

Även om Cassel kanske inte alltid är helt pålitlig så är Holly Blacks värld ändå lätt att acceptera och ta till sig. Vi kanske ifrågasätter Cassel, men berörarnas och magins plats i världen faller sig naturligt.

Boken ger oss snabbt en uppfattningom magikernas roll i världen. ”You don’t care that workers are being round up and shot in South Korea? And here in the U.S they’re being forced into what’s basically indentured servitude for crime families?” frågar en av studenterna på Cassels skola upprört då han inte vill vara med i den stödorganisation som främjar för att utövandet av magi ska legaliseras. Magi och magikernas situation knyts samman med flera händelser och företeelser som säkert väcker associationer hos de flesta och vi förstår att magikerna är en marginaliserad grupp.

Oron för att bli berörd är påtaglig; alla måste bära handskar. En obehandskad hand sätter skräck i folket. Och från radion strömmar kärleksballaderna ut om folk som blivit berörda och fått sina hjärtan krossade.

Även White Cat  är en sån där bok som är lite lurig att skriva om, det är lätt att avslöja för mycket. Så jag lämnar det där. Men jag kan tillägga att efter att ha läst seriens andra del, Red Glove (ännu inte utkommen på svenska, gissar att titeln blir Den röda handsken), så gillar jag fortfarande serien och kommer införskaffa fortsättningen av den när den väl kommer ut.

Annonser

WikiLeaks – Historien om sajten som förändrade världen

Det fanns en tid då WikiLeaks bara var WikiLeaks och inte Julian Assange. När förändrades detta? När Julian började figurera på bild i medierna skulle jag tro, jag kommer inte ihåg exakt. Men Assange är helt klart en person man lägger märke till. Ed Burns med blekt hår var mitt första intryck. Engelsk affärsman var mitt andra. Nej, jag vet inte var jag får allt ifrån, men så tänkte jag då.

Jag var aldrig speciellt insatt i vad WikiLeaks gjorde om jag ska vara ärlig (och som mina Julian Assange intryck säkert redan avslöjat). Att de spred hemliga dokument visste jag så klart. Det var nog först när Bradley Manning arresterades som jag fick upp ögonen för sajten/organisationen på riktigt. Men snart kom jag, och många andra, att tänka på Assange och WikiLeaks som frihetskämpar för informationsfrihet.

När Assange senare anhölls misstänkt för våldtäkt var första tanken att det var som något taget ur en spionthriller. Att USA gör allt för att tysta dem som försöker avslöja dem. Och WikiLeaks tycktes dö ut utan sin grundare.

Det händer inte mycket på WikiLeaks sajt idag. Den som går in på sidan möts av meddelandet; ”We are forced to temporarily suspend publishing whilst we secure our economic survival”.

I somras drog jag en regning dag runt på stadsbiblioteket och fick tag på Daniel Domscheit-Bergs bok WikiLeaks: Historien om sajten som förändrade världen (orginal titel Inside WikiLeaks: Meine Zeit bei der gefährlichsten Website der Welt). Lät intressant tyckte jag, jag behövde skaffa mig lite större koll på det där med WikiLeaks. Sträckläste sedan boken när jag kom hem och regnet fortsatte ösa ner. För de som inte vet så var Domscheit-Berg den andra frontpersonen i WikiLeaks. Historien han lägger fram i sin bok är väldigt annorlunda från den uppfattningen i alla fall jag hade om organisationen.

Boken är intressant för den ger en inblick bakom kulisserna på WikiLeaks; hur man levde och hur man jobbade och framförallt hur organisationen framställdes till att vara så mycket större än vad den egentligen var. Återigen kan jag inte låta bli att tänka spionthriller; en underground organisation bestående av hackare med ett uppdrag att göra informationen fri för alla, ständigt på sin vakt, rädda för att bli avslöjade. En organisation som kämpade emot hemlighetsmakeri, men samtidigt beskrivs Assange själv som någon som vägrade dela information med sina medarbetare och vänner och höll dem i det fördolda.

Hur mycket ska man egentligen tro på det som sägs i denna bok? Julian Assange framställs som en paranoid excentriker med storhetsvansinne för det mesta. Någon som Domscheit-Berg ser upp till först men sen upptäcker allt mörkare sidor hos. Någon som alltid tittar sig över axeln och tror att han är förföljd, att någon är ute efter honom. Någon som hotar sina medarbetare när de börjar ifrågasätta honom.

Den lilla gnutta självkritik som finns från Domscheit-Bergs sida i boken verkar gå ut på att han själv var för naiv och för snäll och detta utnyttjade stora stygga Julian Assange hänsynslöst. Detta är största skälet till att jag ifrågasätter mycket av det som står i boken.

Julian Assange skulle själv skriva en bok om sig och WikiLeaks. Istället resulterade det i Julian Assange: The unauthorised autobiography efter att Assange dragit sig ur projektet med orden; ”All memoir is prostitution”.

Är du säker på att du är ensam?

Redan när jag tar i boken börjar mysteriet. En klargrön bok utan vare sig titel eller författarens namn på framsidan, bara grönska och en stor yin och yang liknande symbol. Kan man göra så? Ja, det kan man. Och jag kan tillägga att jag tycker att det är på snäppet till genialt av formgivaren att göra det. De icke synliga syns. Boken fullkomligen skriker ut sin existens i Bokias hylla bland alla mörka band  med författarnamn, titlar, citat och utnämningar plottrade över sina framsidor. Jag bara måste ta fram boken, vända på den och börja utforska.

Fredrik Häréns De icke synliga börjar vid slutet. En ung kvinna försöker slita sig loss från vårdarna på ett mentalsjukhus. Mysteriet fortsätter. ”Är det vanligt att föredetta anställda kommer tillbaka som patienter?” frågar någon.

Berättelsen tar oss sedan med sex månader tillbaka i tiden. Alex är en kvinna i trettio års åldern som håller på med ett projekt om barn med fantasivänner. Men kan det vara så att barn kan se sådant som inte vuxna kan se? Det dröjer inte länge förrän Alex börjar se mönster mellan barnens historier och de bilder som en av patienterna på mentalsjukhuset där hon arbetar extra har gjort.

Det är svårt att tala om handlingen i De icke synliga utan att avslöja för mycket eftersom boken börjar där den slutar. Vad som har lett fram till att Alex själv blivit intagen på mentalsjukhuset får vi veta när vi följer henne i hennes sökande efter den värld och det folk hon anar finns ibland oss.

Är den där känslan av att det finns någon i rummet verkligen bara en känsla?

Jag ville kanske tycka mer om De icke synliga än vad jag egentligen gjorde. Mest för att jag blev så förförd av utformningen av den. Men själva berättelsen drar iväg lite väl mycket åt New Age hållet ibland. Det blir lite för mycket personlig livsfilosofi speciellt i styckena där någon – det händer flera gånger med olika personer – sitter och förklarar de icke synligas existens för Alex.

Ibland känns det som att det är två olika böcker jag läser. En fridfull filosofisk bok om ett folk och en värld som är fantastiskt vacker och harmonisk jämfört med den världen vi ser och lever i. Och en bok med betydligt kusligare stämning; där barns fantasikompisar kanske inte alls bara är fantasier och där otillåten vetskap om de icke synliga innebär döden. Jag vet inte riktigt om alla dessa sidospår i boken känns nödvändiga. Klarar vi inte av att ta in lite filosofiskt tänk utan att det kryddas på med lönnmördare och biljakter?

En sak måste jag ändå säga, jag är fascinerad av hur väl Härén har lyckats skapa en kvinnlig karaktär. Kunde flera gånger känna igen mig i Alexandras tankar.

Hörde nyligen att det jobbas på en fortsättning till De icke synliga. Något jag inte hade en aning om när jag läste boken. Jag utgick helt enkelt från att berättelsen slutade där boken tog slut. Men icke. Jag undrar mest om de kommer att göra ett lika snyggt omslag till nästa bok och om den kommer matcha den första delen!

Svindlande höjder av Emily Brontë

De stora olyckor jag har känt här i världen har varit hans olyckor, och redan från första början såg jag dem  och kände dem i mig själv; det är han som är meningen med mitt liv. Om allting annat gick under men han fanns kvar, skulle jag fortfarande leva, och om allt annat fanns kvar och han förintades, skulle hela universum förvandlas till något ödsligt stort och främmande, jag skulle inte höra dit längre. Min kärlek till Linton är som löven i skogen – jag vet att tiden kommer att förändra den, som träden förändras när vintern kommer. Min kärlek till Heathcliff liknar den eviga berggrunden inunder – glädjen över att ha den syns kanske inte så mycket, men man måste ha den för att kunna leva. Jag är Heathcliff!

När jag hör Svindlande höjder nämnas dessa dagarna är det oftast i samband med Twilight, vilket får mig att vilja skrika! Någon sa till och med att enda anledningen till att hon läste Svindlande höjder var för att den nämndes i en av delarna i Twilight. Krossar mitt hjärta. Vill du läsa om odödlig kärlek som förstör allt och alla som sätter sig upp mot den, läs Svindlande höjder!

Första gången jag själv läste Emily Brontës Svindlande höjder, eller Wuthering Heights som den heter på engelska, blev jag genast förälskad och romanen tillhör fortfarande en av mina absoluta favoriter. Jag slutar aldrig att förundras över Cathy och Heathcliffs oföränderliga kärlek; hård och evig som berggrunden under de vindpiskade vilda hedarna som de spenderade sin barndom på.

Varför fascineras jag och så många andra av Heathcliff? Sällan har man nog stött på en mer otrevlig och sadistisk person i litteraturen. Ändå har han blivit en av de mest kända, om inte den mest kände, romantiske anti-hjälten. Redan från inledningen av romanen målas en avskyvärd bild upp av honom; han ger hunden en spark och människorna på gården Wuthering heights tycks inte känna någon som helst kärlek till honom, bara rädsla och förakt. Även den nye hyresgästen mr Lockwood uppfattar honom genast som en rakt igenom otrevlig och ond man.

Men när Heathcliff desperat rycker i fönstret en sen och stormig kväll och tigger och ber Cathys spöke att komma in har jag svårt för att hata honom. Hans överväldigande sorg och smärta griper tag i mig. Och det är den som har stannat hos mig ända sedan jag första gången läste boken någon gång under tonåren.

Så när han jämförs med en blek liten tjurig vampyr som knappt kan kontrollera sig för att han så gärna vill dricka Bellas blod kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet och sucka något om fördärvet av dagens ungdom… och plötsligt känna mig väldigt väldigt gammal.

Vill du förövrigt se en bra filmatisering av Svindlande höjder så skulle jag rekommendera Emily Brontë’s Wuthering Heights från 1992 med Ralph Fiennes och Juliet Binoche i huvudrollerna. En av få filmatiseringar som tar sig an hela berättelsen med båda generationerna.

På andra sidan slutet

No lists of things to be done. The day providential to itself. The hour. There is no later. This is later.

Världen vi en gång kände existerar inte längre i Cormac McCarthys The road. Något har hänt; vad vet vi inte. Men världen har gått under. Kvar finns bara ett bränt ödelandskap täckt i aska. Allt är grått och mörkt och dött. Ensamheten och ödsligheten blir nästan överväldigande. Men synen av andra människor är ingen välsignelse – inte i en värld där det enda som finns kvar är överlevnadsinstinkten.

Far och son reser genom ett post-apokalyptiskt USA. Vad de egentligen söker vet de inte riktigt. I denna världen finns inget hopp längre. Inget hopp förutom den lilla gnistan som fortfarande tycks brinna i sonen. Detta driver dem vidare i sitt sökande.

Jag har hört många som har blivit berörda av The road. Och det är svårt att inte bli berörd. Denna mörka dystopi väcker obehag. Avsaknaden av ljus i världen är påtaglig. Man är trygg i mörkret, där ingen ser en. Samtidigt är det så lätt att komma ifrån varandra då. Men ljuset är farligare, det kan avslöja en och dra till sig folk; de som svälter och gör vad som helst för en bit kött. Godhet och barmhärtighet har dött med världen och ljuset. Det enda som betyder något är överlevnad – döda eller dödas.

Dark of the invisible moon. The night now only slightly less black. By day the banished sun circles the earth like a grieving mother with a lamp.

McCarthys språk och miljöbeskrivningar kan ibland vara så vackra att jag vill ta en penna och klottra ned dem på väggarna i mitt vardagsrum, fylla min egen värld med dem. För mig är det dessa som gör boken klart läsvärd. Mörkret och hopplösheten kan annars göra att denna bok kan kännas ganska jobbig att ta sig igenom.

Jag funderar mycket över slutet; gillar jag det? gillar jag det inte? Jag kan inte riktigt bestämma mig. Hopplösheten har varit för påtaglig genom boken tror jag och jag förväntar mig att allt snart kommer att gå illa igen. Kanske måste jag bara sluta fundera och låta The road sluta där den gör, inte tänka på vad som skulle kunna hända om det fanns en till sida och sedan en till.

Alla dessa trick minnet spelar oss

The Sense of an EndingJulian Barnes roman The sense of an ending är en sån där bok jag bara vill älska. Jag får känslan av saknad och något förlorat bara jag tar i boken. Omslaget har en gulnande färg och maskrosorna flyger iväg i vinden. Flikarna sträcker sig in på framsidan och ger intrycket av att någon kanske har försökt bränna upp boken en gång för länge sedan. Det flyktiga, föränderliga och svårfångade minnet.

It strikes me that this may be one of the differences between youth and age: when we are young, we invent different futures for ourselves; when we are old we invent different pasts for others.

Vi konstruerar våra minnen så att de passar oss, så att vår roll får en mening, god som ond. Och det är aldrig lätt när någon dyker upp som utmanar och ifrågasätter våra minnen; kastar omkull vår verklighet.

Tony Webster är pensionerad. Han har haft ett gott liv – inte för bra och inte för dåligt. Bara tillräckligt  för att vara nöjd. Men en dag kontaktas han av en advokat med ett brev till honom som innehåller något oväntat och som rör hans gamla vän Adrians död för länge sedan.

‘Dear Tony, I think it right you should have the attached. Adrian always spoke warmly of you, and perhaps you will find it an interesting, if painful, memento of long ago.’

Tony börjar se tillbaka sitt liv och inser att det har varit en konstruktion utan besvärliga ex-flickvänner eller vänner som förråder en. Han försöker ge svar på sitt eget agerande och andras. Och han inser att minnet inte alltid är att lita på.

The sense of an ending är en intressant historia. Jag måste erkänna, jag är svag för berättelser som utspelar sig i 40-talets Oxford eller Cambridge. Det är något med de där gamla engelska universitetsstäderna. Men det är passande för stämningen. Fyra unga män på väg ut i livet; lovar dyrt och heligt att de ska förbli vänner för evigt och försvinner sedan åt varsitt håll.

Jag kan aldrig riktigt lista ut hur boken ska sluta. Tony Webster tror att den version av sanningen som hans minne har skapat är den rätta. Likaså litar jag på de ledtrådar jag får när jag försöker gissa mig fram till upplösningen. Men precis som för Tony Webster så förändras bilden när man tittar tillbaka på den i ett annat ljus. Efter jag har lagt ned boken börjar jag ifrågasätta vissa saker, så som karaktärernas handlande och jag kan inte låta bli att känna lite som att jag blivit vilseledd för att inte kunna räkna ut hur boken ska sluta. Men samtidigt måste jag ändå acceptera det. Det är inte mina ögon jag har sett dem genom; utan genom ögonen på en gammal man som ser tillbaka på sitt liv.

Jag tror att The sense of an ending är en sådan där bok som jag kommer återvända till en dag, bara för att rätta till mitt eget minne av den och se alla händelserna i ett nytt sken. Och kanske är det precis så det är meningen att man ska känna.

Barnes är även nominerad till Man Booker Prize med den här boken och jag tror att det kan bli en vinnare.