Steglitsan av Donna Tartt

steglitsanAtt det går lång tid mellan Donna Tartts böcker har jag redan konstaterat flera gånger här på bloggen. Men hennes böcker kräver också mycket tid av läsaren. Själv har jag precis lagt ner Steglitsan, hennes senaste bok, efter att ha tillbringat flera veckor med den.

Som alla Tartts böcker börjar Steglitsan med en katastrofal och mörk händelse som formar bokens protagonist. I Den hemliga historien var det ett mord som berättaren var inblandad i, i Den lille vännen var det också ett mord, då på en liten pojke. I Steglistan är det en terroristattack.

Den tolvårige Theo Decker besöker tillsammans med sin mamma ett konstmuseum i New York. Egentligen är de på väg till Theos skola för att ha ett möte med hans lärare. Theo har nämligen blivit påkommen med att röka, men det vet hans mamma inte om än. Efter en lunch bestämmer de sig i alla fall för att fördriva tiden på museet innan de ska träffa läraren, det finns en utställning där som mamman gärna vill se innan den försvinner. Inne på museet skiljs det åt för en liten stund och just då briserar en bomb. När Theo vaknar upp är det bråte överallt och han ser en gammal man som han sett tidigare tillsammans med en flicka i hans egen ålder. Mannen, Welty, insisterar på att Theo tar med sig en målning, Steglitsan, ut från museet och det gör han.

Nästa del i boken är nästan plågsamt jobbig att läsa och jag känner paniken växa när Theo är ensam i lägenheten där han och hans mamma bor och försöker ta reda på om hans mamma lever eller inte.

Detta är bara början av Steglitsan, boken fortsätter sedan tiden efter mammans död och genom Theos ungdomsår och upp till vuxen ålder. Händelserna på museet har naturligtvis en stor inverkan på hans liv och för in det på ett helt nytt spår. Samtidigt så blir målningen till en hemlighet som han bär med sig genom hela livet.

Mitt tips till den som tänker läsa Steglitsan är att inte läsa baksidestexten. För då kommer det kännas som att boken aldrig kommer igång. Det som står på baksidan händer ungefär tre fjärdedelar in i boken.

Jag tyckte om Steglitsan. Trots att det ibland inte hände särskilt mycket så gillade jag att vara inne i den värld som Donna Tartt skapat i romanen. Hennes språk gör det lätt att bara följa med. Jag önskar däremot att Pippa, Weltys adoptivdotter, hade fått en större del i boken. Theo blir som besatt av henne och deras gemensamma upplevelse på museet tidigt i berättelsen men sedan kommer hon och går lite och däremellan försvinner hon. När jag såg och lyssnade på Donna Tartt på Malmö Stadsbibliotek så talades det mycket om Pippa under intervjun, så jag förväntade mig nog lite mer av henne.

Det går knappt att läsa en enda recension av Steglitsan utan att det talas om det ”dickensaktiga perongalleriet”, och detta var också en sak som nämndes under intervjun. Men jag får nog säga att jag tycker att jag gillade persongalleriet, det fanns många intressanta karaktärer som kändes levande och som man både tyckte om och avskydde på samma gång.

Själv ser jag fram emot nästa Donna Tarrt bok om sisådär tio år.

Boken vann Pulitzerpriset i litteraturklassen med motiveringen:

A beautifully written coming-of-age novel with exquisitely drawn characters that follows a grieving boy’s entanglement with a small famous painting that has eluded destruction, a book that stimulates the mind and touches the heart.

Den lille vännen

den lilleDonna Tartt veckan här på bloggen fortsätter. Ungefär tio år efter att Den hemliga historien publicerats kom Tartts andra bok ut, Den lille vännen.

Handlingen har förflyttats från universitetsmiljön och i Den lille vännen befinner vi oss istället i Mississippi hos familjen Cleave.

Redan i prologen ställs familjen Cleave inför den tragedi som kommer att påverka resten av deras liv. Det är morsdag och mitt under förberedelserna för morsdagmiddagen hittar Charlotte Cleave sin tioårige son Robin hängande från ett träd i trädgården.

Tolv år efter Robins död var det ingen som visste mer om hur han kom att hänga i ett träd ute på sin egen gård än de hade vetat den dag det hände.

I bokens första kapitel har vi redan flyttats fram tolv år i tiden och oklarheterna om Robins död är fortfarande lika stora. Mysteriet med Robin har varit en ständig närvaro i lillasystern Harriets liv. Harriet var bara sex månader gammal när han dog men påstår ändå till familjens förtret att hon kan komma ihåg saker om Robin och hon börjar själv försöka nysta i mysteriet om brodern hon aldrig lärde känna.

Jag får erkänna att jag lade ner Den lille vännen första gången jag försökte mig på den. Mycket på grund av att jag kände att jag aldrig kom närmare att få veta vad som egentligen hände. Historien tycktes snarare föra mig längre och längre bort från sanningen om vad som hände med Robin. Till slut gav jag helt enkelt upp. Jag minns inte hur långt in i boken jag hade kommit.

Men några år senare läste jag en recension av Monika Fagerholms Den amerikanska flickan som jag då kämpade med att ta mig igenom. Jag hade precis samma problem där. Varför tog det så lång tid innan man fick veta vad som hände? I recensionen nämndes Den lille vännen och att man där aldrig fick veta vad som hände med Robin.

Efter att jag läst den där recensionen såg jag plötsligt Den lille vännen i ett annat ljus. Nu när jag visste att jag inte skulle få veta vad som hände med Robin kändes boken inte så seg längre. Jag satt ju inte och väntade på den där upplösningen nu.

Vid andra genomläsningen älskade jag boken. Harriet är än idag en av mina favoritkaraktärer någonsin. Hennes underbara egensinnighet och envishet. Hon drivs av familjens plågsamma historia och behovet av att få en förklaring.

Det var några år sedan jag läste Den lille vännen nu men jag blir sugen på att läsa om den bara av att skriva om den här.

Böcker som påminner om Den lille vännen:

Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm.

Donna Tartt

dtJag blev frälst i Donna Tartt efter att jag läst hennes Den hemliga historien någon gång på 90-talet. Blev sedan överlycklig när det tio år senare kom ut en ny bok av henne, nämligen Den lille vännen. Men jag lyckades inte riktigt ta mig igenom den första gången jag försökte. Tyckte det var frustrerande att det där mordet det talades om på boken baksida aldrig verkade komma närmare någon lösning. Några år senare läste jag på en blogg någonstans att man faktiskt aldrig får reda på i boken vad som hände, och plötsligt såg jag Den lille vännen med helt nya ögon. Och jag tog mig an boken än en gång. Nu gick det genast mycket bättre och jag älskade Harriet som snabbt blev min superhjälte.

Blev överlycklig när jag hörde att det var en tredje Donna Tartt bok på gång, ytterligare tio år senare. Av någon anledning har det dröjt innan jag inhandlade Steglistan. Men igår blev det äntligen av. Då var jag nämligen och lyssnade på Donna Tartt som besökte Internationell Författarscen på Malmö Stadsbibliotek. Och det var verkligen kul att få se sin favoritförfattare i verkliga livet. Tyvärr tyckte jag att intervjuaren tog över ganska mycket och kändes ohyfsad ibland. Det verkade som om var ute efter ett speciellt svar på många av sina frågor och pushade för att få dem också. Hade varit bättre om hon låtit Donna Tartt bli hörd lite mer.

Men det var kul att höra vad Donna Tartt hade att säga ändå. Och framförallt att höra henne läsa ur Steglitsan (eller The Goldfinch som den heter på engelska). För mig som själv skriver var det väldigt intressant att höra om hur hon arbetar, hur hon skriver för hand och klipper sönder scener med sax och sedan klistrar ihop dem igen. Hade gärna hört mer om det men tyvärr var det upp till intervjuaren.

The Lessons

lessonsDet som först drog mig till Naomi Aldermans The Lessons var jämförelsen på bokens baksida. ”A seductive homage to Donna Tartt and Brideshead Revisited” står det.  Och det är en passande jämförelse kan jag säga nu när jag läst boken.

Handlingen utspelar sig i Oxford där studenten James Stieff kämpar med sina studier och med att passa in i universitetslivet. Och precis som i Den hemliga historien och i Brideshead så är det en liten, exklusiv grupp med vänner som James får möjligheten att bli en del av. Men det dröjer naturligtvis inte länge förrän han märker att allting inte står rätt till.

Den förmögne Mark står i gruppens centrum. Han erbjuder dem att flytta in i hans väldiga hus och leva ut sina studentdagar där istället för i något litet studentrum. Och hela gruppen tycker att detta verkar vara en bra idé.

Men Mark visar sig vara en högst destruktiv person som flyr från sig själv med hjälp av sina pengar och tillfälliga sexuella kontakter.

Det lyckliga livet i Marks hus varar inte för evigt, studietiden går mot sitt slut och vännerna går åt skilda håll. Men Mark verkar ha svårt för att släppa greppet om dem, om sina glansdagar i Oxford, och de dras snabbt ner i hans destruktiva beteende igen.

Jag tyckte om The Lessons. Kanske just för att jag älskade Donna Tartts Den hemliga historien och för att TV-serien Brideshead Revisited är en av mina absoluta favoriter. Gillar man universitetsmiljön och små, tätt sammanknutna grupper av vänner som har en tendens att agera ut på destruktiva vis och försätta sig själv och andra i knipa så gillar man nog denna bok.

Ibland känns det som om Alderman lånar lite för friskt från framförallt Brideshead. Mark är näst intill en kopia av Sebastian Flyte. Ända ner till relationen med familjen, framförallt modern, och det kluvna förhållandet till katolicismen. Komplett med en orolig präst som håller ett öga på honom för moderns räkning. Men jag kan förlåta detta. Kanske framförallt för att vi får följa hela Marks självdestruktiva bana, medan Sebastian Flyte försvinner ut ur berättelsen. För The Lessons andra del handlar om tiden efter Oxford och hur Mark och James förhållande utvecklas då. Och jag tänker mig att det är så det kunde ha gått för Charles och Sebastian, om Charles hade fortsatt att ge efter för Sebastian och stannat med honom.

Men som sagt, gillar man den här typen av böcker så rekommenderar jag The Lessons.

Tematrio: Överraskningar

I veckans tematrio är temat överraskningar. Berätta om tre böcker som visade sig inte överensstämma med dina förväntningar, är uppgiften.

1. Den första boken jag tänkte på direkt när jag läste frågan var Donna Tartts Den lille vännen. Det hela börjar med att lille Robin hittas död i familjens trädgård på morsdag. Harriet, som var nyfödd när hennes broder mördades, bestämmer sig tolv år senare för att försöka få reda på vad som egentligen hände med Robin. Vad jag förväntade mig när jag satte igång med Den lille vännen var att jag någon gång skulle få veta vad som egentligen hände med Robin, men icke. Och första gången jag försökte mig på boken fann jag det riktigt frustrerande att aldrig komma närmare gåtans lösning. Men så mycket senare fick jag veta att man faktiskt aldrig får reda på vad som hände med Robin, och då försökte jag ta mig igenom boken, hela denna gången. Och jag läste den på ett helt annat sätt, tyckte inte alls att den var seg längre som jag tidigare tyckt. Numera är detta en av mina favoritböcker, och det är bara för att jag tycker så mycket om Harriet, men hennes historia kunde jag aldrig riktigt uppskatta när jag var inställd på att berättelsen skulle handla om Robin.

2. Månsystrar av Brunonia Barry. Towner Whitney härstammar från en lång rad kvinnor som begåvats med förmågan att spå i spetsmönster. När hennes styvmor försvinner återvänder hon för första gången på femton år till sin hemstad Salem, New England. Överraskingen i denna boken är vändningen mot slutet av berättelsen då vi ser Towner och den historia hon berättat för oss i ett helt nytt ljus.

3. The other hand av Chris Cleave. Efter att ha lockats av baksides texten. Once you’ve read it, you’ll want to tell your friends about it. When you do, please don’t tell them what happens either. The magic is in how it unfolds. Överraskningen här var väl att jag aldrig hittade det där speciella i boken, det som man inte fick berätta om, utan undrar fortfarande exakt var det var jag egentligen inte fick berätta om. Jag förväntade mig mer helt enkelt.