Tematrio – Titelfärg

Lyrans tematrio denna veckan handlar om titelfärger och uppdraget är att berätta om tre böcker vars titlar har en färg i.

1. Börjar med en bok som jag läste väldigt nyligen, nämligen Andrea Gillies The White Lie. Den 19-årige Michael drunknar under oklara omständigheter i sjön vid familjens stora hus. Det dröjer inte länge förrän hans extremt vattenfobiska moster tar på sig skulden för hans död. Snart är familjen invävd i lögner och halvsanningar som ska forma hela deras liv. Boken berättas från Michaels perspektiv, från andra sidan graven. Hans väsen förblir i skogen runt sjön, och där lyssnar han till familjemedlemmarnas ånger och bekännelser.

2. Blackout av Connie Willis. Utspelar sig i framtiden då tidsresor är möjliga. Vid Oxfordsuniversitet används de som en del av undervisningen för historiestudenter som åker tillbaka i tiden för att göra research och observationer för sina uppsatser. Några studenter åker tillbaka till andra världskrigets England, men något går väldigt fel och snart förstår de att de är strandsatta mitt i blitzens London. Berättelsen sträcker sig över två böcker, Blackout är den första delen och den andra och avslutande delen heter All Clear.

3. White Cat (Den vita katten) av Holly Black (sedärja! fick in en färg även i författarnamnet). Cassel kommer från en familj av Berörare, de kan genom sin beröring ändra folks minne, lycka, kan döda etc. Men Cassel har ingen av dessa förmågor. Som om inte det var nog har Cassel en hemlighet. Han dödade flickan han älskar, sin bästa vän. Men han kan inte komma ihåg vad som hände. Och nu börjar han ha märkliga drömmar om en vit katt som tycks vilja säga honom något. White Cat är första delen i serien och den fortsätter med Red Glove (Den röda handsken).

Trailer: Tomorrowland

Ok, så helgerna skulle innebära boktrailers. Men idag blir det något lite annorlunda, ett Youtube-klipp, men ingen boktrailer. Däremot en trailer för musikfestivalen Tomorrowland. Tyckte att den var tillräckligt bok-ig för att kunna bloggas om. Väldigt Alice i Underlandet.

Och i detta klippet ser man den underbara scenen med jätte sagovolymer. Snyggaste scenen någonsin?

Bokbloggsjerkan 27-30 juli

Vilken är den bästa respektive sämsta bok du hittills har läst i år? är veckans fråga för bokbloggsjerkan.

Jag börjar med den bästa, vilken nog måste vara den bok jag håller på med just nu. Nämligen Daphne Du Mauriers Rebecca. Jag har sett filmen flera gånger och tyckt om den, och nu har jag äntligen kommit för mig att läsa boken som stått i min bokhylla sedan förra sommaren. Perfekt bok de här varma dagarna att ligga ute i solstolen, som står i skuggan, med.

Känns lite elakt att peka ut en bok som varit sämst faktiskt. För ingen har väl varit så fruktansvärt dålig ändå. Men måste jag välja en så blir det Marisha Pessls Special Topics in Calamity Physics. Alldeles för tjatig och kändes mest seg att ta sig igenom. Hade väl kanske andra förväntningar på den, och därför blev jag besviken.

The White Lie – Andrea Gillies

My name is Michael Salter, and I am dead; dead, that much I know for sure. All the rest of it – all of that I can only speculate about.

Andrea Gillies The White Lie utspelar sig i Skottland, på familjegodset Peattie. En varm sommardag drunknar den 19-årige Michael i sjön som tillhör godset. Men Michaels ande finns kvar i skogarna runt godset och sjön, och det är han som berättar om sin egen död och alla de lögner och halvsanningar familjen har spunnit runt den.

När Ursula, Michaels moster, ung men alldeles för barnslig för sin ålder, rusar in i huset och säger att det är hon som dödat honom den där varma sommardagen så sluter familjen upp och kommer fram till att det är bäst att säga att Michael helt enkelt har gett sig av. Vad som egentligen hände vet de inte. Men de är alla överens om att Ursulas extrema vattenfobi har varit avgörande och lett till hennes handlande som måste ses som självförsvar.

Men Michaels död är inte den enda tragedin familjen har fått utstå. Ursulas fyraårige lillebror Sebastian drunknade också i sjön.

The White Lie är en släktkrönika, en berättelse om en gammal familjs förfall och deras lögner för att skydda sig själva. Om hur deras lögner och halvsanningar spänner över decennierna och formar deras liv.

Denna boken hade passat perfekt in i tematrion för några veckor sedan då temat var vatten. Perfekt sommarläsning.

Jag gillade boken. Gamla släkter med lögner på gamla skotska gods, vad kan gå fel? Trots att boken berättas av Michael från andra sidan graven kan jag ändå inte låta bli att undra om han verkligen är död när familjen börjar tvivla på vad som egentligen har hänt.

Tematrio: Resor

I veckans tematrio ber Lyran oss att berätta om tre bra böcker som innehåller resor, gärna av lite mer
äventyrlig art.

1. Den första boken jag kom att tänka på var J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen triologi. Den lilla hoben Frodo och hans vänner gör en resa som heter duga. Definitivt av den äventyrliga sorten. Till allra mörkaste Mordor. Tror inte att boken behöver någon större presentation här faktiskt.

2. It was the custom then for men such as myself, well bred and hopelessly in debt, to perform a tour of the Continent… I wanted to sample new pleasures, new sensations, new delights… I The Vampyre, första delen av Tom Hollands fristående serie om Lord Byron som vampyr, beger sig Byron ut på en resa till Kontinenten. Men resan tar en ödesdiger vändning när han förälskar sig i en slavinna upp i de grekiska bergen och det blir början på hans nya existens som en nattens varelse.

3. Slutligen får Alex Garlands The Beach vara med bland reseböckerna. Älskade den när jag var arton eller nåt och den först kom ut på svenska. Richard längtar efter äventyr och hans backpacker liv i Thailand förvandlas till mer än vad han hade väntat sig då han kommer över en karta till en hemlig strand ute på en öde ö.

Magi i vår värld

Förra sommaren läste jag en kurs i fantasylitteratur vid Linnéuniversitetet. Kursen gick i stort sett ut på att man skulle skriva en uppsats om ämnet, och jag tänkte faktiskt att jag skulle ta och lägga upp min uppsats här. Så här kommer den.

*****

En analys av användandet av magi i en realistisk värld

1 Inledning

The study of magic is not a science, it is not an art and it is not a religion.[1]

          Vad magi egentligen är kan vara svårt att sätta fingret på. Vad det är och hur det används skiljer sig åt mellan olika författare. Att försöka skriva in magi i ett system eller att ingående förklara den försvagar den snarare och gör den mindre trovärdig. Istället undviker författarna frågan och ger bara några diffusa förklaringar till vad magi är.[2]

          ”Great mages have wasted their lives trying to get at the root of magic. It is a futile pursuit, not much fun and occasionally quite hazardous,” förklarar en av Brakebills professorer i The magicians och avskräcker antagligen både sina elever och läsaren från att fundera för mycket över magins egentliga natur.[3]

          Hur använder sig författarna egentligen av magi när berättelsen tar plats i vår egen värld och inte i något Middle Earth eller Narnia? Vilket syfte fyller den och hur kommer det sig att läsaren såväl som karaktärerna accepterar de magiska inslagen i den annars vardagliga världen?

1.1 Syfte/Frågeställning

Syftet med denna uppsats är att utforska magi och de magiska elementen som finns i den fantasy litteratur som utspelar sig i en realistisk värld. Syftet är inte att försöka förklara hur magin fungerar eller vad den kan göra, utan att utforska hur författarna använder sig av magi här. För att göra detta har jag arbetat utifrån tre frågeställningar. Hur accepteras magi i en realistisk värld av karaktärerna samt av läsaren? Vilka begränsningar och konsekvenser har magi? Och slutligen; vilken roll/funktion fyller magi i den fantasy som utspelar sig i en realistisk värld?

2 Metod

För att undersöka detta har jag använt mig av tre verk, White cat av Holly Black, The magicians av Lev Gossman och Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko. Tre fantasy romaner som alla utspelar sig i vår tid och värld – vilka subgenrer de hör hemma i kan dock diskuteras, men det är inget som jag kommer att ta upp här. De är även alla den första delen i sina respektive serier. Jag kommer främst att peka på likheter mellan dessa tre romaner och hur magi och de magiska elementen används utifrån vad The encyclopedia of fantasy och The Greenwood encyclopedia of science fiction and fantasy: themes, works, and wonders säger om bland annat magi, teman och motiv i fantasy litteratur.

          Maria Nikolajeva förklarar i Barnbokens byggklossar begreppet intertextualitet med att det ”innefattar element som parodi, litterära allusioner, direkta citat, eller indirekta hänvisningar till tidigare texter, förvrängningar av välkända motiv, och så vidare.”[4] Jag har utgått från hennes bok angående detta och flera andra litterära begrepp. Dessa kommer dock att förklaras närmare i texten.

 

3 Magi i en realistisk värld

3.1 Accepterandet av magi

I fantasy som utspelar sig i en realistisk värld är det inte bara läsaren som kan inta en skeptisk ställning mot magi. Det är även vanligt att karaktärerna själva behöver övertygas om detta fenomen. Genom att övertyga karaktärerna får författaren en chans att samtidigt adressera läsarens skepsis och att övertyga denne till att acceptera magins plats i romanen. Ofta är den här typen av fantasy fylld av referenser – direkta och indirekta – till tidigare fantasyverk.

          Nikolajeva talar om hur intertextuella band ger läsaren en anvisning om lässtrategi. I barnlitteraturen är det den litterära genren sagan som fungerar som en intertext och ger läsaren en lässtrategi.[5] I fantasy som utspelar sig i en realistisk värld är det den litterära genren fantasy som fungerar som intertext och gör läsaren uppmärksam på lässtrategi och därmed med mer öppen för att acceptera de magiska inslagen, som vi snart kommer att se.

          ”Vilken galen tebjudning. Vad var Lewis Carroll mot det här! De knäppaste tebjudningarna äger inte rum i kaninhål, till bords med en knasig hattmakare, en hasselmus och en påskhare. Ett litet kök i en liten etta, te, en fylld tekanna, hallonsylt ur en trelitersburk – det är scenen där okända skådespelare spelar upp riktigt knäppa tebjudningar.”[6] Anton i Nattpatrullen gör det klart för oss att det inte behövs några fantastiska världar fyllda med lika fantastiska invånare, de märkligaste sakerna kan lika gärna ske i en liten enrummare.

          I The magicians är de intertextuella referenserna många. Läsarna kan nog ganska lätt relatera till huvudpersonen Quentin som har växt upp med böckerna om landet Fillory av den fiktive författaren Christopher Plover. Fillory böckerna handlar om fem syskon som spenderar sina somrar på den engelska landsbygden och där upptäcker en dörr in till ett magiskt land.[7] Parallellerna till C.S Lewis och hans Narniaserie är många i denna metafiktion. Det är till Fillory Quentin drömmer sig bort när den vardagliga världens tristess blir för stor, även när han blir äldre. Den trista vardagen som han längtar bort från samt barndomens fantasier gör att han är mottaglig för det faktum att magi faktiskt existerar. ”He’d spent too long being disappointed by the world – he’d spent so many years pining for something like this, some proof that the real world wasn’t the only world, and coping with the overwhelming evidence that it in fact was.”[8]

          Samtidigt som Quentin upptäcker sina magiska förmågor får han en inbjudan till Brakebills College, en dold skola – mitt i New York – för unga magiker, vilket skapar starka associationer till J.K Rowlings Harry Potter och Hogwarts skolan. Men trollkarlsskolor förekommer även i mer traditionell fantasy som Ursula K. Le Guins böcker om trollkarlslärlingen Ged. Även karaktärerna är medvetna om likheten till dessa föregångare. Vid Brakebills utövas en speciell lagsport med magiska inslag, welters. ”Gotta get my quidditch costume on,” muttrar en av studenterna när de tvingas delta i denna aktivitet.[9]

          När Quentin och hans kamrater skapar en egen besvärjelse ger de denna namnet Magic Missile, något som alla som spelat ett D&D rollspel torde känna igen. ”Magic Missile, baby! […] That’s straight up Dungeons & Dragons shit!” utbrister en av karaktärerna extatiskt och en annan förklarar att deras besvärjelse i själva verket till stora delar är baserad på information från en D&D manual då de innehåller en hel del praktisk information.[10] Tidigare verk inom fantasy genren blir alltså en slags manual för karaktärerna för att förstå och använda magi, vilket kan liknas vid hur Nikolajeva förklarar hur tidigare verk inom en litterär genre – här fantasy genren – hjälper till att ge läsaren en lässtrategi.

          Även i Nattpatrullen får fantasy litteraturen som hjälpmedel att förstå världen och magin ett erkännande från Anton. Han försöker förklara den skuggvärld som bara magiker kan färdas i för en ung magiker som är överväldigad och vettskrämd över att just ha fått veta att magi existerar och att han har gåvan för den. ”En parallellvärld?” utbrister den unge magikern efter Antons förklaring och verkar genast mindre skräckslagen över att befinna sig i denna skuggvärld. ”Se där. Till sist kom fantasyböckerna till användning ändå. Han får kalla det vad han vill, det är ju ändå bara ord,” tänker Anton.[11]

          Men i den fantasy som utspelas i en realistisk värld använder författaren sig också av just det realistiska och det vardagliga för att få magi att smälta in i världen och bli lättare att acceptera. The encyclopedia of fantasy kallar detta rationalized fantasy – rationaliserad fantasy. ”[F]antasy elements are given a rationale that provides them with internal consistency and coherence.”[12]

          White cat ger oss snabbt en uppfattning om magikernas – eller workers som de kallas i boken – roll i världen. ”You don’t care that workers are being round up and shot in South Korea? And here in the U.S they’re being forced into what’s basically indentured servitude for crime families?” frågar en av studenterna upprört då huvudpersonen Cassel inte vill vara med i den stödorganisationen som främjar för att utövandet av magi ska legaliseras.[13] Här knyts magi och magikernas situation samman med flera händelser och företeelser som säkert väcker associationer hos de flesta och vi förstår att magikerna är en marginaliserad grupp.

          I Nattpatrullen jobbar Anton för en organisation bestående av ljusmagiker som upprätthåller balansen mellan ljus- och mörkmagi i Moskva. Det är svårt att inte tänka på polisiärt eller militärt arbete när Nattpatrullens – som är organisationens namn såväl som bokens titel – arbete beskrivs i termer som vi starkt förknippar med dessa. Anton började vid deras analysavdelning, de andra magikerna som jobbar för Nattpatrullen kallas operatörer.[14] Andra termer som förekommer boken igenom som förknippas med magi och magiker och det arbete Nattpatrullen utför är bland annat; aktioner, operation, stab, sondering och så vidare. Att inte tänka sig magikerna som en grupp civilklädda poliser från en specialstyrka är som sagt svårt.

3.2 Begränsningar och konsekvenser

Även om vad magi är och hur den används skiljer sig åt mellan olika författare så är den vanligast förekommande tanken ändå att med magiska krafter kan man göra i stort sett allt.[15] Vilket betyder att det måste finnas några slags begränsningar och/eller konsekvenser för att använda magi för att det ska kunna uppstå en intrig eller konflikt i berättelsen.

          Detta framgår tydligt i Nattpatrullen där balansen mellan ljus- och mörkmagi måste upprätthållas. Även om ljusmagikerna har förmågan att göra gott så skapar en sådan handling även mer ondska. En god handling utförd av ljusmagikerna ger mörkmagikerna rätt att utföra en ond handling av samma proportioner, och vice versa. ”Om man helar för mycket dyker det snart upp en seriemördare någonstans”, förklarar en helare angående varför man helt enkelt inte använder magi för att bota alla sjuka.[16]

          I White cat är det magikern själv som råkar ut för en så kallad blowback. Också här i viss proportion till den typ av magi eller besvärjelse som utförs, men det går inte att förutse exakt vad som kommer att bli priset för utövad magi”Every kind of curse gives off some kind of blowback, but death curses kills a part of you. If you are lucky it rots some of your fingers. If not, maybe it rots your lungs or heart. Every curse works the worker […]”[17] Utövandet av magi är här också – som redan påpekats – förbjudet enligt lag.

          De vanligaste metoderna för att kunna använda magi är dels att det är en medfödd talang som behöver tränas upp, dels att ritualer och invokationer behövs för själva utövandet.[18] Detta är en också en av de vanligaste begränsningarna – magi är svårt och krångligt att lära sig.  I The magicians krävs det en lång utbildning vid Brakebills College och på schemat finns allt från praktiska magiska övningar till arabiska, arameiska och en hel rad gamla utdöda språk.[19] Magikerna måste dessutom hela tiden kontrollera sig själva när de använder magi, risken finns annars att de magiska energierna förtär dem och att magikern förvandlas till en niffin, ”a spirit of raw, uncontrolled magical energy.”[20]

          Det är när karaktärerna i dessa olika berättelser börjar förstå att magin har begränsningar eller konsekvenser som konflikten utvecklas och magin övergår från att vara en barndomsdröm eller en önskan om en bättre värld till att vara en grym verklighet.

3.3 Magins roll

The Greenwood encyclopedia of science fiction and fantasy tar upp identitet som ett vanligt ämne i fantasy litteraturen. ”Identity is problematic in an increasingly global and heterogenous world […] Understanding identity means understanding the boundaries that inscribe and circumscribe the self.”[21] Likaså är flykt (escape) ett återkommande ämne inom fantasy genren. Denna flykt innebär ofta att fly från något negativt, något förtryckande som hotar protagonistens frihet.[22] Detta kan vi se i fantasylitteratur som tar plats i en realistisk värld där karaktärerna försöker fly från det moderna samhället och dess problem och normer, de söker en egen identitet, utforskar sina egna gränser och försöker förstå vad som är meningen med allt.

           Nikolajeva talar om hur en bra intrig består av spänningen mellan brist och utplånande av bristen, mellan önskan och önskeuppfyllning.[23] I Quentins fall är det önskan om en högre mening och att komma bort från den gråa vardagen som uppfylls då han upptäcker att han har magi. Magi verkar vara ett löfte om ett bättre liv för honom, om att inte behöva anpassa sig efter samhället och passa in i samma mall som alla andra. Den där känslan inom honom att det finns mer där ute, att han är menad för stordåd visar sig vara berättigad. Magi är en chans att uppfylla alla hans barndoms fantasier om fantastiska äventyr. Utbildningen som krävs för att kunna behärska och förstå magin får honom att växa och utforska sina gränser.

          ”I might be a member of my family, but I am always going to be an outsider,” förklarar Cassel i White cat.[24] Han kommer från en familj bestående av magiker, men har själv inga magiska förmågor. Också hans barndom är fylld av fantasier om magi. När väl dessa drömmar uppfylls och han upptäcker att han faktiskt också är en magiker så visar det sig vara väldigt annorlunda från hans fantasier. ”I thought I’d give anything to be a worker, but somehow this feels like a hideous violation of my childhood fantasy.”[25] Hans önskan om magi uppfylls, men samtidigt tvingar denna upptäckt av de magiska förmågorna honom att ta itu med sitt förflutna och vem han egentligen är.

          Både Quentin och Cassel kommer till insikt om att magi inte alls löser alla problem och ställer allt till rätta, den är ingen genväg till lycka. De förväntningar de har på den visar sig vara orealistiska, stoff från barndomens fantasier som förvrids i den vuxna världen. När flickan Cassel varit förälskad i under större delen av sitt liv plötsligt besvarar hans känslor dröjer det inte länge innan han får veta att någon använt magi på henne för att framkalla dessa känslor hos henne.[26] Magi ger endast en illusion av att ställa allt till rätta. Quentins flickvän Alice har redan insett att barndomens naiva bild av magi inte alls stämmer överens med verkligheten. ”I know you think it’s going to be all quests and dragons and fighting evil and whatever, like in Fillory. […] But it’s not. You don’t see it yet. There’s nothing out there.”[27] Quentin kommer själv till denna insikt till slut; inga storslagna äventyr att ge sig ut på eller ondska att besegra. Tiden för stordåd och hjältar är verkligen över! Allt det hopp som väckts till liv när han blev antagen till Brakebills försvinner snabbt och ersätts av samma tomhetskänsla som uppfyllde honom i den vanliga världen. ”No one would come right out and say it, but the worldwide magical ecology was suffering from a serious imbalance: too many magicians, not enough monsters.”[28] Den långa utbildningen visar sig trots allt ha varit förgäves när han väl lämnar skolan och tar steget in i vuxenlivet.

          Även Anton upptäcker att magi inte ger de svar eller den klarhet han från början trodde att den skulle ge. ”Anton, så här ligger det till. Du är en ung kille, som gick in i Patrullen och var glad för det. Äntligen delades hela världen in i svart och vitt! Mänsklighetens dröm gick i uppfyllelse, äntligen stod det klart vem som var god och vem som var ond. Men fatta en sak: det är inte så enkelt.”[29] Att upprätthålla balansen och följa de regler som finns för magiker innebär att han kan göra varken gott eller ont. Att bara kunna passivt stå och se på allt lidande i världen ter sig istället som en ny ondska för honom.

          Överträdelse av rådande konventioner och tabun är ett fruktsamt sätt att vidareutveckla en handling och något som är vanligt förekommande inom fantasy genren.[30] Chefen för Nattpatrullen liknar magikerna vid en sluten miljö eller grupp, antingen är man medlem, eller så är man det inte; ”Det är alltid intressant att få insyn i en mikromiljö – en gång. Sedan måste du antingen bli en del av den lilla gruppen och följa dess lagar eller hålla dig utanför. […] Säg mig, Anton, skulle du kunna existera utanför Patrullen?”[31] Det är först när Anton börjar ifrågasätta och bryta sig loss från gruppens restriktioner som hans magi verkligen börjar utvecklas och han börjar inse att han har större potential än vad han från början trott. Men genom att söka sina egna vägar förs han bort från den miljön och de människor han är förtrogen med och ställer honom utanför systemet.

          Vi ser i dessa tre böcker hur magi blir ett medel för protagonistens önskan och önskeuppfyllning. Men naturligtvis kan inte allt sluta lyckligt i dessa romaner då de alla har – eller kommer att få – en fortsättning. Magi fungerar alltså även som ett verktyg för att förbereda läsaren för nästa del i dessa serier. Här ser vi hur magi är önskan som uppfylls men inte lever upp till förväntningarna och nya problem och konflikter som – antagligen – kommer att tas itu med i del två och resterande delar av dessa serier. ”I got my heart’s desire, […] and there my troubles began,”[32] tänker Quentin.

4 Sammanfattning

Syftet med denna uppsats har alltså varit att utforska magi och vilken roll den antar då handlingen i romanen utspelar sig i en annars realistisk värld. Vad jag har kommit fram till och försökt att visa är att både läsaren och karaktärerna accepterar förekomsten av magi genom intertextualitet. Fenomenet känns alltså igen och förstås genom att det sätts i samband med tidigare litteratur inom fantasy genren, vilket även ger läsaren en lässtrategi och denna förstår att det rör sig om ett fantasy verk trots att berättelsen utspelas i vår värld.

          Jag talade i början om att det ofta är problematiskt för författare att förklara magi ingående utan att göra den mindre trovärdig och att de istället endast ger diffusa förklaringar angående dess existens och hur den fungerar. För att kringgå detta problem kan författaren genom att förknippa magi med vardagliga händelser och företeelser skapa associationer hos läsaren och styra dennes uppfattning av magi.

          För att det ska finnas en konflikt i handlingen så måste magin ha sina begränsningar och konsekvenser. Ofta är det just på grund av magi som konflikten uppstår och den ger karaktärerna en chans att göra uppror mot normerna och utforska sin identitet. Att önskan om magi uppfylls gör att en ny spänning skapas då karaktärerna kommer till insikt om magins begränsningar och konsekvenser och konflikten kan på så sätt fortsätta i nästa del av serien.

          Vad vi tycks lära oss av dessa romaner är att det inte finns några enkla utvägar – inte ens magi löser alla problem. Som rektor Fogg i The magicians säger:”Sometimes I wonder if man was really meant to discover magic[…] It doesn’t really make sense. It’s a little too perfect […]”[33]

         

 

 

 

Litteraturförteckning

 

Primär litteratur

 

Black, Holly. 2011. White cat – The curse workers book 1. Orion. (orginal publicerat 2010)

 Gossman, Lev. 2009. The magicians. Penguin

 Lukjanenko, Sergej. 2010. Översättning: Roger Karlsson. Nattpatrullen. Pocketförlaget. (original publicerat 1998)

 

 Sekundär litteratur

The encyclopedia of fantasy. 1997. Red. Clute, John. Grant, John. St. Martin’s Press

 The Greenwood encyclopedia of science fiction and fantasy : themes, works, and wonders. 2005. Red. Westfahl, Gary.  Greenwood Press

 Nikolajeva, Maria. 1998. Barnbokens byggklossar. Studentlitteratur

---

[1] Lev Gossman, The magicians, 2009 New York, s. 61.

[2] “Magic” Encyclopedia of fantasy, 1997 St. Martin’s Press (opaginerad)

[3] Gossman, s. 68

[4] Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar, 1998Lund, s. 160.

[5] Ibid, s. 160

[6] Sergej Lukjanenko, Nattpatrullen, övers. Roger Karlsson, 2010 Pocketförlaget, s. 143.

[7] Gossman, s. 7

[8] Ibid, s. 47

[9] Ibid, s. 167

[10] Ibid, s. 352

[11] Lukjanenko, s. 97

[12] ”Rationale fantasy” The Encyclopedia of fantasy

[13] Holly Black, White Cat, 2011 Orion, s. 21

[14] Lukjanenko, s. 44

[15] ”Magic” The Encyclopedia of fantasy

[16] Lukjanenko, s. 383

[17] Black, s. 44

[18] ”Magic”  Encyclopedia of fantasy

[19] Gossman, s. 79

[20] Ibid, s.113

[21]” Identity” Greenwood encyclopedia of science fiction and fantasy, s. 408

[22] “Escape” The Greenwood encyclopedia of science fiction and fantasy, s. 247

[23] Nikolajeva, s. 33

[24] Black, s. 40

[25] Ibid, s. 188

[26] Ibid, s. 309

[27] Gossman, s. 267

[28] Ibid, s. 273

[29] Lukjanenko, s. 392

[30] ”Prohibitons” Encyclopedia of fantasy

[31] Lukjanenko, s. 440

[32] Gossman, s. 286

[33] Ibid, s. 281

Bok-trailer: Himlens fånge (Prisoner of heaven)

Eftersom Carlos Ruiz Záfons bok Himlens fånge snart kommer ut på svenska (19 oktober har jag hört) tänkte jag lägga upp boktrailern till den.

Jag har forfarande del ett och två, Ängelns lek och Vindens skugga, stående olästa i bokhyllan. Än en gång tänker jag att jag måste sätta i gång och läsa de här böckerna. Jag vill ju verkligen. Och att tredje delen utkommer snart borde väl vara tillräckligt med motivering?

Jag gillar trailern. Den går i samma anda som bokomslagen, man känner igen sig. Det där bleknande gulbruna. Jag gillar lågstämdheten. Snön på Barcelonas gator och på palmerna. Måste sätta igång och läsa!

Bokbloggsjerkan 20-23 juli

Fredag igen och Annika frågar vilka böcker jag skulle vilja se redan IDAG, om jag fick välja.

Hm, känner att jag har ganska fullt upp med de böcker jag redan har faktiskt. Så kan inte komma på någon titel som jag går och längtar efter.

Det jag kan säga är att det finns en del fantasy böcker jag går och väntar på. Överhuvudtaget är jag lite skeptisk till att påbörja en ny serie som endast första delen finns utgiven av. För jag vet ju att man alltid får gå och vänta på resterande delar och då kommer man av sig i berättelsen. Så de fantasy serier jag håller på med skulle jag gärna se att alla böckerna var skrivna och utgivna till. Så att man bara kunde läsa hela serien rätt igenom utan att behöva gå och vänta.

De serierna jag håller på med är  Lev Grossmans The Magicians, Holly Black The White Cat, Patrick Rothfuss Name of the Wind, George R.R. Martin Game of Thrones (fast den serien är väl kanske undantaget, eftersom det tar en halv evighet för mig att ta mig igenom en del och jag hittills inte har känt för att ge mig rätt på nästan efter det). Har bara skrivit första bokens titel i respektive serie här. Fler böcker finns ute i vissa av dem.  Men ja, annars är det väl fortsättningarna på de serierna som jag skulle önska var ute redan idag. Bara för att det är frustrerande att läsa en del och sedan vara tvungen att gå och vänta på nästa.

Tematrio – La France

Denna veckan vill Lyran att vi berättar om något franskt för tematrion. Så jag drar till med tre av Sekwas böcker, så klart.

1. No och jag av Delphine de Vigan. Trettonåriga Lou ska hålla föredrag i skolan och bestämmer sig för att prata om uteliggare. Så träffar hon den artonåriga No som är hemlös. No är skygg och litar inte på någon, men de båda flickorna blir vänner och Lou bestämmer sig för att hon vill rädda No och ge henne ett riktigt hem. No och jag är en bok som berör och som får oss att minnas barndomens ideal och får oss att fråga oss själva vad som egentligen hände med dem.

2. Underjordiska timmar av Delphine de Vigan (igen). Om en människas långsamma undergång och om möten och chanser som försvinner bland stadens alla människor och anonymitet. En stark bok, ångesten riktigt griper tag i en.

3. Ru av Kim Thúy. Thúy är uppvuxen i Sydvietnamn men bor numera i Montreal. I denna boken berättar hon i små korta stycken om sitt liv i Vietnamn och släktingar som går under nummer. Men även om hur hon tog sig från Vietnamn och om sitt liv i exil. Boken är tunn, men fylld med så många historier; vissa roliga, vissa sorgliga, och vissa otroligt grymma.

The Night Circus

Black-and-white stripes on grey sky; countless tents of varying shapes and sizes, with an elaborate wrought iron fence encasing them in a colorless world. Even what little ground is visible from the outside is black or white, painted or powdered, or treated with some other circus trick.

Två unga magiker är bundna till varandra i en magisk duell och Le Cirque des Rêves är deras schackbräde. Ingen av dem vet vem deras motståndare är. De har blivit utvalda att spela spelet. Celia av sin far, den legendariske illusionisten Prospero och Marco har blivit utvald av den mystiske herren i toner av grått, han som ingen tycks kunna komma ihåg namnet på. Över årtionden duellerar de, gör sitt drag och inväntar sedan motståndarens. Folket på cirkusen är pjäser i deras spel.

När man läser på baksidan till Erin Morgensterns bok The Night Circus får man intrycket av att berättelsen ska vara mycket mer storslagen än vad den faktiskt är. Fylld av magi och förbjuden passion. Därför är det nog lätt att bli besviken på denna bok.

Den är till stora delar drömsk och förtrollande. Visuellt är den storslagen. Men tempot är långsamt och lågmält. Jag fastnar för boken från första sidan, dras in i Le Cirque des Rêves magiska värld. Jag tror att jag ska älska den. Men sedan tröttnar jag plötsligt. Språket är vacker, miljöerna är vackra. Men resten är faktiskt ganska oengagerande.

Jag kan faktiskt inte avgöra om karaktärernas färglöshet är ett stilistiskt drag av författaren, eller om de bara är dåligt – nja, kanske inte dåligt skrivna, men de går inte riktigt att peka ut något speciellt med någon av karaktärerna. De är alla platta och statiska. Även om de alla besitter speciella förmågor – som att spå i stjärnorna eller slå knut på sig själva – så känns de färglösa och ingen har direkt en personlighet eller några drag som sticker ut. Förutom rött hår…  Men det går inte att peka ut vad det är som driver dem. Marco och Celia spelar sitt spel för att de har blivit tillsagda att göra det. Kort sagt är det svårt att känna sig engagerad i karaktärerna.

Jag lutar ändå lite åt att det är ett drag från författaren. Cirkusen förändras inte. Cirkusfolket åldras inte, förutom tvillingarna Widget och Poppet som föddes under cirkusens premiärnatt. Allt går i en svart och vit färgskala. Även cirkusfolket som bär kläder i dessa färger. De smälter in i cirkusen, är en del av den. Kanske är det Morgensterns avsikt.

 Den enda som faktiskt gör någon slags resa är Bailey, pojken som bryter sig in i cirkusen på en utmaning från sin syster och sedan flera år senare återvänder. Han som inte egentligen är en del av cirkusen. Det är hans kapitel jag tycker bäst om. Hans kapitel och hans historia är som de färgklickar av rött som cirkusens mest trogna anhängare bär till sina annars svarta och vita kläder. De sticker ut.

Tiden är en egen karaktär i boken. Ett stort urverk konstrueras för cirkusen när den först öppnar. Men inne i cirkusen tycks tiden stå stilla. Det enda som förändrar den är Celia och Marcos drag när de skapar nya fantastiska tält.  Även detta avspeglas väldigt mycket i berättelsen som är långsam. Allt känns väldigt utdraget. Mycket möjligt att det är just den känslan Morgenstern vill uppnå. Men boken blir som en stumfilmsdrömsekvens, eller nåt. Långsam gråskala. För långsamt, för dystert. Fast det kanske är kombinationen med det taskiga sommarvädret som får mig att känna så.

Marco och Celias kärlekshistoria kommer nog tyvärr blekna bort från mitt minne ganska snabbt. Det finns ingen uppbyggnad till den, ingen riktig konflikt trots att de ska vara fiender och inte känna till den andres existens. Men man har redan uppfattningen om dem att de inte kommer att hålla sig till några regler. Men kommer det gå illa för någon i den här boken så bryr man sig inte så mycket ändå, för karaktärerna smälter ju in i varandra och cirkusen ändå. Visst, cirkusen är en fantastisk plats som man önskar ska finnas kvar, men bryr man sig inte om karaktärerna som finns där så bryr man sig ändå inte så mycket om cirkusen heller.

Okej, så jag beskrev boken som en stumfilmsdrömsekvens. Jag skulle även vilja dra paralleller till filmerna (som jag tror var böcker först) The Prestige och The Illusionist. Känslan och stämningen är väldigt lik dessa två filmer. Handlingen om två duellerande magiker påminner också om The Prestige. Och lägger man sedan till alla te-partyn, schackspelet, molnlabyrinter och spegelsalar så har vi lite Alice i Underlandet, den svartvita versionen.

The Night Circus och Erin Morgensterns hemsida