Hösten

Hösten har varit allt annat än fylld av mysiga dagar framför brasan, uppkurad med en bok medan vinden viner utanför fönstret.

Läsningen har snarare gått på lågfart under de senaste månaderna. Verkar som att jag har fått kämpa mig igenom varenda bok jag tagit mig an. Men i ärlighetens namn får jag väl erkänna att det inte var helt smart att påbörja en ny varenda gång jag körde fast i en. Så för tillfället sitter jag med en hög med halvlästa böcker och vill mest av allt bara börja på en ny. Men jag ska ta mig igenom den där högen, bannemig! Jag tror att jag behöver få tag i en riktigt spännande bok, en som jag kan sträckläsa, så att jag kommer in i läsandet igen.

Annars har hösten till största delen bestått av skrivande för mig. Vilket har varit jättekul/hemskt/jobbigt/smärtsamt.  Första terminen på Författarskolan är snart över. Förutom att jag jobbat med min egen bok under den här terminen så har vi även fått skriva i en herrans massa genrer som jag antagligen aldrig skulle röra i vanliga fall. En av de första övningarna vi fick göra var att skriva en skönlitterär text som baserades på en verklig händelse. Denna verkliga händelse var ett urval av artiklar som vi fick att välja bland. En rolig uppgift, när jag väl kom på vad jag skulle skriva om (vi har ca 1 vecka på oss för varje uppgift, så tiden kan vara ganska knapp).

Den andra uppgiften var att skriva en saga. Också kul, men här kändes verkligen tidspressen av. Att få fram en 10-sidors saga på fem dagar var inte det lättaste, men jag blev nöjd med resultatet. Fast jag önskar ändå att jag hade haft mer tid till att tänka efter och strukturera lite, som det var nu skrev jag bara på för att bli klar i tid.

Lyrikveckan … gah! Nuff’ said.

Dramatikveckan. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig vid början av veckan. Kände mest att jag inte hade någon koll på hur man skrev en dramascen, som skulle spelas upp. Veckan slutade även med att två skådespelare kom och spelade upp alla texter för oss. Var helt klart roligt att se sin text på det sättet. Tolkningen av skådespelarna var inte helt vad jag hade förväntat mig, reaktionerna från resten av klassen likaså. Mer skratt än vad jag trott, jag hade ju trots allt skrivit en ganska tråkig, vardaglig scen. Trodde jag. Veckan fick mig i alla fall att inse att bara för att det låter på ett sätt i mitt huvud, behöver det inte låta på samma sätt i någon annans.

Sista momentet, essä. Roligare än vad jag hade trott. Uppgiften var att skriva en essä som på något sätt handlade om IKEA. Jag skrev om mina bokhyllor genom tiderna. Igen, lite kort tid för att få fram en essä, det hade behövts funderas och spånas lite mer. Men övningen var ändå väldigt givande, och jag insåg att det finns stora möjligheter med denna genre som tidigare var ganska okänd för mig.

Så nu, så här vid årets sista veckor, har vi tid för eget skrivande. Påbörjade kapitel fem av min bok nu i början av veckan och ser fram emot att spendera de nästkommande tre veckorna med att bara skriva. Och sista-minuten julklappshopping. Storstädning. Julstök. Runtflängande i snöslask. Kalle Anka. Kanske ett Sagan om ringen-maraton, det var ju ett tag sedan. Och Hobbit måste hinnas med också. Men ja, nu ska här skrivas också då …

The Stranger’s Child – Allan Hollinghurst

Året är 1913. Cambridgestudenten George Sawles tar med sig sin vän Cecil Valance hem över lovet. Cecil är en ung poet från en aristokratisk familj. Han är vacker och karismatisk och ingen i familjen Sawles lämnas oberörd av hans besök.  Känslorna mellan George och Cecil verkar vara mer än bara vänskapliga, men Georges 16-åriga syster Daphne faller snart för Cecils charm också.

Första delen av Allan Hollinghurst The Stranger’s Child påminde mig starkt om Evelyn Waughns Brideshead Revisited. Den något naive och alldagliga George möter en karismatisk ung man, Cecil, och en vänskap på gränsen till något mer uppstår. Sedan har vi då Daphne, en oskuldsfull flicka som försöker bli del av deras berättelse. Att vi även fick följa med tjänarna i huset emellanåt förde tankarna till Downton Abbey.

Men Hollinghursts bok förändras. I den andra delen (ca 150 sidor in) hoppar vi fram en generation och följer nya människor. Daphne är fortfarande med, men de andra människorna från den första delen befinner sig helt i periferin. Det känns lite som att läsa en ny bok faktiskt. Jag saknar George och Cecil, det var de som jag ville veta mer om och följa.

I bokens tredje del görs ytterligare ett hopp fram i tiden och George och Cecil hamnar ännu längre bak i historien. Även om bokens handling till stor del handlar om Cecils korta liv och det avtryck som han lämnade på världen, så känner jag att det inte räcker för mig. Känslan av att läsa olika böcker blir bara starkare med varje ny del av The Stranger’s Child. Jag känner aldrig att det riktigt räcker för mig, jag vill veta mer. Jag vill tillbaka till den där sommaren 1913.

Tyvärr så blev jag ganska besviken när jag läste The Stranger’s Child. Jag hade höga förhoppningar, speciellt efter bokens första del. Men efter den segar boken till rejält för mig, jag orkar helt enkelt inte sätta mig in i de nya människornas liv, jag befinner mig fortfarande hos George och Cecil.