Strandsatt i blitzens London

Connie Willis All Clear fortsätter där Blackout slutade. Historikerna och tidsresenärerna Polly, Eileen och Mike är fortfarande strandsatta i andra världskrigets London, oförmögna att ta sig hem till Oxford år 2060.  Den enda förklaringen de kan se till detta är att de på något sätt har ändrat historiens utgång och att England förlorade kriget. Trots att det tidigare har trotts att tidsresenärer inte kan påverka historiens gång.

Mina känslor för Willis bok är till stor del de samma som jag hade för Blackout. Styrkan ligger i att Willis lyckats göra ett fenomen som tidsresande till något realistiskt och trovärdigt. Kanske mycket för att hon inte går in i detalj över hur det hela fungerar utan knyter an det till sådant vi som läsare lätt kan relatera till. Det krävs efterforskningar och noggrant planerande innan en tidsresa utförs. Namn måste ändras för att passa in i perioden som historikern ska färdas till, klädseln måste vara autentisk, alla papper så som identitetsbevis och rationskort måste vara i ordning innan avfärd och språk och uttal måste vara korrekt för tid och plats.

Jag har även samma problem med All Clear som jag hade med Blackout. Det är ett evigt tjat om att något nog måste ha gått väldigt fel. Och jo, vi vet det, redan när vi började med Blackout stod det klart att något skulle gå riktigt fel. Problemet är att karaktärerna fortfarande springer runt och undrar om det har gått fel eller om allt kommer att lösa sig av sig självt även en bra bit in i andra boken. Willis har en tendens att dra ut på allt. Vilket blir väldigt frustrerande för läsaren i mellan åt. Som att flera gånger när någon håller på att avslöja något viktigt så blir de avbrutna mitt i meningen. Ett sådant grepp funkar bra om det används någon enstaka gång, men efter ett antal gånger blir det bara irriterande. Jag upptäcker medan jag läser boken att jag inte ens har någon förhoppning om att man faktiskt ska få reda på något snart, utan att man snällt får ta sig till slutet för att få några svar alls. Dessutom fortsätter karaktärerna att feltolka händelserna i berättelsen, vilket gör att känslan av att stå och stampa på samma ställe fortfarande infinner sig även i denna andra boken.

Trots framförda klagomål upplever jag ändå inte att varken Blackout eller All Clear är jobbiga eller ens särskilt sega att ta sig igenom. Willis skrivsätt och hennes beskrivningar av krigets England är en stor del av detta, tror jag.

Blackout och All Clear handlar båda om ett antal karaktärer och historien växlar mellan dem. Vad som komplicerar det hela ytterligare är att dessa karaktärer befinner sig i olika tidsperioder. Men själva huvudberättelsen utspelas under det tidiga 1940-talet. Problemet är att vissa av karaktärerna har gjort tidsresor tidigare till mitten av 1940-talet. Detta är inte alltid helt lätt att komma ihåg och hålla reda på när man läser boken. Speciellt inte då det som hände 1944 hände innan det som hände 1940 och efterföljande år. Blir lite snurrigt. Men så är det väl med tidsresor.

I bokens förord talar Willis om hur hon är glad för stödet hon fick när Blackout växte och blev till två böcker, till förläggarnas fasa.  Själv tror jag att berättelsen hade mått bra av att kortas ner, åtminstone några hundra sidor. Nog för att Willis efterforskningar om livet i krigets England gör att boken känns levande, men precis allt hade kanske inte behövt vara med.

För mig är det under bokens sista 300 sidor eller så som jag verkligen börjar fastna för boken. När allt börjar falla på plats och man äntligen ser vad allting har lett fram till. Och när fler karaktärer från Blackout tar sig in i berättelsen igen.

Så här dagen efter att jag avslutat boken finner jag att mina tankar fortfarande vandrar till Polly, Eileen och Mike. Jag saknar dem faktiskt och jag önskar nästan att det fanns lite till att läsa om den, få veta lite mer om vad som hände sedan. Det känns lite vemodigt, faktiskt. Och jag önskar att Colin hade fått mer plats. Hans resa (och då menar jag inte tidsresa) var nog den jag fann mest intressant. Alla hans år av sökande som är så tydliga när vi återser honom i All Clear.

Blackout av Connie Willis

Läste ut Connie Willis Blackout sent igår kväll. Berättelsen utspelar sig till en början i Oxford år 2060. Tidsresor är nu möjliga och detta skulle man kunna tro medför en mängd möjligheter. Men tidsresandet tycks endast utnyttjas av historikerna och de som studerar historia vid universitetet. Boken följer fyra av dessa studenter som inför sina uppsatser skickas tillbaka till olika tidpunkter och platser under andra världskrigets England för att göra research. Jag måste erkänna att som student själv så lockar tanken på att man skulle kunna åka tillbaka i tiden och utföra observationer inför sitt uppsatts skrivande. Kanske åka iväg till självaste Oxford och sitta och tjuvlyssna på the Inklings och lyssna på Lord of the rings och Narnia ta form.

Men tillbaka till Blackout. Boken känns helt ok att läsa, personerna är tillräckligt intressanta och man får en bra bild av hur livet under Blitzen var för londonborna. Problemet är bara att man vet från början att något kommer att gå fel med tidsresorna. Och det tar hela boken för karaktärerna att inse detta. Vilket gör att Blackout känns som en väldigt lång startbana till All clear, uppföljaren. Willis blir lite för övertydlig ibland tycker jag. Först hamnar en karaktär vid fel plats och tid, sen den andra, sen nästa… vi förstår att det har gått fel utan att vi behöver uppleva samma sak igen genom varje karaktär. Det blir lite två steg fram ett steg tillbaka över det hela. Aldrig har jag träffat några karaktärer tidigare som lyckas feltolka så många saker; det blir lite tjatigt.

Trots detta kommer jag nog att ta mig an All clear också. Måste ju trots allt få veta hur det slutar. Även om Blackout kan kännas lite för utdragen för sitt eget bästa så tycker jag att Willis gör ett riktigt bra jobb med att få tidsresor att verka helt naturligt. Man skulle kunna tro att det skulle vara mycket mer sci-fi känsla över boken, men allt presenteras på ett så naturligt sätt att man knappt stannar upp och reflekterar över att tidsresande faktiskt inte är möjligt.