Lolita

2014-12-17 10.02.47Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul.

 Humbert är en medelålders man som ser alla unga flickor runt omkring honom som nymfetter. När han träffar Lolita och hennes mor Charlotte blir han som besatt. Han sätter genast sin plan i verket att komma nära Lolita genom att uppvakta Charlotte och gifta sig med henne. Hans plan fungerar bättre än vad han vågat hoppas och snart har han Lolita för sig själv och tar med henne på en resa längs Amerikas dammiga vägar som kantas av tvivelaktiga motell.

 Jag erkänner. Jag älskar Vladimir Nabokovs Lolita. Många hatar den. Inte jag. Jag tycker att det är helt fantastiskt hur Nabokov kan gå in i en karaktär som egentligen är så avskyvärd som Humbert och genom honom återge resan med Lolita. Att han kan vara så sann mot karaktären hela boken igenom.

Marina – Carlos Ruiz Zafon

marina

Mystik och spänning när Carlos Ruiz Zafon tar oss med till sitt stämningsfulla Barcelona än en gång.

Carlos Ruiz Zafons Marina börjar med återfinnandet av Óscar Drai. Óscar är en femtonåring som bor på en internatskola i Barcelona. Han har varit försvunnen i en vecka. Óscars berättelse börjar ett år tidigare, under hösten då han hittar ett övergivet hus och går in i det. Där träffar han Marina som visar honom delar av Barcelona som han inte visste existerade. De besöker en kyrkogård dit en mystisk kvinna i svart kommer en gång i månaden och lägger blommor vid en grav utan namn. Óscar och Marina bestämmer sig en dag för att följa efter kvinnan och snart blir de indragna i ett mysterium som löper långt bak i tiden.

De som har läst Zafons andra böcker kommer känna igen sig. Det mystiska, stämningsfulla Barcelona som målas upp här påminner mycket om det i Vindens skugga.

Varje gång jag läst en Zafon bok får jag känslan av att jag borde ha tyckt mer om den. De har ju allt som jag egentligen gillar! Stämningen, mysterierna, mörkret. Trots det känner jag aldrig att jag kommer riktigt nära berättelsen, det finns en distans som skärmar av mig från den. Jag tror att det delvis har att göra med att böckernas stora mysterier alltid återberättas av någon karaktär som inte ens själva var direkt delaktiga i mysteriet utan fanns någonstans i periferin. Det är samma i Marina. Det ter sig även lite märkligt hur allting faller på plats och hur saker och ting från det förflutna på något vis hänger ihop med bokens nutid. Jag får aldrig riktigt grepp om det hela, det blir för många mysterier och för många lager att pussla ihop.

Nog för att Marina var spännande läsning medans den varade, det är så här efteråt som jag känner mig lite meh!