Litterära armband

Sugen på att bära din favvobok på armen? Då är dessa armband från Etsy något för dig. Själv skulle jag gärna springa runt med Wuthering Heights på armen!

ravenEdgar Allan Poes The Raven. Bild från Etsy.

aliceLewis Carrolls Alice i Underlandet. Bild från Etsy.

wutheringEmily Brontës Wuthering Heights. Bild från Etsy.

Annonser

My quiet of gold

Unpleasant stories are often narrated with a seductive aesthetic. The beautiful picture attracts the viewer, who soon perceives other meanings. – Dragana Vujanovic

För några dagar sedan var jag på en otroligt vacker konstutställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg;  Sagor och minnen av konstnärerna Sarah Cooper och Nina Gorfer. Duon beskrivs som att arbeta ”i gränslandet mellan fotografi och äldre måleri” och det beskriver deras bilder väl. När man tittar på dem är det svårt att avgöra om tavlorna är målade eller om det är fotografier.

Jag är inte den som går på konstutställningar särskilt ofta, men jag lockades av beskrivningen av Sagor och minnen som berättar om en inspiration från Island och Kirgizistan och från spökhistorier, folksagor och historiska legender.

Eftersom jag blev helt förälskad i bilderna var jag tvungen att köpa konstboken My quiet of gold så att jag kunde få med mig bilderna hem. Åtminstone bilderna från Kirgizistan och Qatar, vilka är de som finns i boken. Otroligt vackra är de i alla fall. Drömska och magiska.

Det inledande citatet här är taget ur bokens förord. Och tittar man på Cooper och Gorfers bilder förstår man snabbt att berättelsen är en viktig del av bilden. Många av dem föreställer människor i ödsliga landskap, vackra men hårda och ogästvänliga. Det är något hemsökt över bilderna, vinden viner och inte tanken på att en annan människa skulle dyka upp känns nästan skräckinjagande. Jag kan inte låta bli att tänka på hedarna i Svindlande höjder, även om landskapen här ofta är karga bergslandskap. Men känslan av ödslighet är den samma.

När jag gick runt på utställningen stod jag ofta ganska frågande inför tavlornas titlar. Flera av tavlorna har nämligen titlar som beskriver berättelsen bakom bilden snarare än det man ser direkt när man betraktar den. Men med boken My quiet of gold läggs en ny dimension på bilderna. Förutom bilderna från Kirgizistan och Qatar består den nämligen av en hel del texter. Korta berättelser, folksagor, historiska legender och intervjuer med människorna på fotografierna skildrar bakgrunden och inspirationen till bilderna. Berättelser som den om Shola som kidnappades som tolvåring och tvingades att gifta sig och efter flera år återvände hem men nu är utstött från samhället. I Cooper och Gorfers bilder blir hon den legendariska krigaren Jangyl, klädd i rött på ett fält (se bokomslaget).

Jag älskade verkligen tavlorna i Sagor och minnen. Och jag är glad att jag köpte boken My quiet of gold så att jag kan titta på alla bilderna igen med nya ögon efter att ha läst alla berättelserna i boken. Den är så mycket mer än bara en konstbok. Förutom bilderna och berättelserna finns även konstnärernas handskrivna anteckningar med från deras resa och personliga bilder från de människorna som varit med på deras fotografier. Måste ge mig ut på jakt efter den första av deras böcker nu tror jag, In a house of snow, men tyvärr verkar den väldigt svår att få tag på.

White Schola under the Tree, fotografer Cooper & Gorfer

Cooper&Gorfer

Dunkers kulturhus utställningen hålls fram till 17 februari 2013

Svindlande höjder av Emily Brontë

De stora olyckor jag har känt här i världen har varit hans olyckor, och redan från första början såg jag dem  och kände dem i mig själv; det är han som är meningen med mitt liv. Om allting annat gick under men han fanns kvar, skulle jag fortfarande leva, och om allt annat fanns kvar och han förintades, skulle hela universum förvandlas till något ödsligt stort och främmande, jag skulle inte höra dit längre. Min kärlek till Linton är som löven i skogen – jag vet att tiden kommer att förändra den, som träden förändras när vintern kommer. Min kärlek till Heathcliff liknar den eviga berggrunden inunder – glädjen över att ha den syns kanske inte så mycket, men man måste ha den för att kunna leva. Jag är Heathcliff!

När jag hör Svindlande höjder nämnas dessa dagarna är det oftast i samband med Twilight, vilket får mig att vilja skrika! Någon sa till och med att enda anledningen till att hon läste Svindlande höjder var för att den nämndes i en av delarna i Twilight. Krossar mitt hjärta. Vill du läsa om odödlig kärlek som förstör allt och alla som sätter sig upp mot den, läs Svindlande höjder!

Första gången jag själv läste Emily Brontës Svindlande höjder, eller Wuthering Heights som den heter på engelska, blev jag genast förälskad och romanen tillhör fortfarande en av mina absoluta favoriter. Jag slutar aldrig att förundras över Cathy och Heathcliffs oföränderliga kärlek; hård och evig som berggrunden under de vindpiskade vilda hedarna som de spenderade sin barndom på.

Varför fascineras jag och så många andra av Heathcliff? Sällan har man nog stött på en mer otrevlig och sadistisk person i litteraturen. Ändå har han blivit en av de mest kända, om inte den mest kände, romantiske anti-hjälten. Redan från inledningen av romanen målas en avskyvärd bild upp av honom; han ger hunden en spark och människorna på gården Wuthering heights tycks inte känna någon som helst kärlek till honom, bara rädsla och förakt. Även den nye hyresgästen mr Lockwood uppfattar honom genast som en rakt igenom otrevlig och ond man.

Men när Heathcliff desperat rycker i fönstret en sen och stormig kväll och tigger och ber Cathys spöke att komma in har jag svårt för att hata honom. Hans överväldigande sorg och smärta griper tag i mig. Och det är den som har stannat hos mig ända sedan jag första gången läste boken någon gång under tonåren.

Så när han jämförs med en blek liten tjurig vampyr som knappt kan kontrollera sig för att han så gärna vill dricka Bellas blod kan jag inte göra annat än att skaka på huvudet och sucka något om fördärvet av dagens ungdom… och plötsligt känna mig väldigt väldigt gammal.

Vill du förövrigt se en bra filmatisering av Svindlande höjder så skulle jag rekommendera Emily Brontë’s Wuthering Heights från 1992 med Ralph Fiennes och Juliet Binoche i huvudrollerna. En av få filmatiseringar som tar sig an hela berättelsen med båda generationerna.