Miss Peregrines hem för besynnerliga barn.

peregrineJacobs farfar har underliga fotografier från sin barndom. Bilder på barnen från barnhemmet där han växte upp efter att ha flytt under Förintelsen. Barnen på dessa bilder är alla mycket märkliga. De svävar, de lyfter tunga stenblock och de har munnar i bakhuvudet.

När Jacob är 16 år dör hans farfar. Jacob har då sedan länge bestämt sig för att bilderna är fejkade och farfars berättelser inte var mer än sagor som han berättade för att underhålla sin sonson.  Men med sina sista andetag uppmanar farfar Jacob att ta sig till ön där barnhemmet ligger.

Det visar sig vara en avlägsen ö utanför Wales, där den udda befolkningen inte är det märkligaste med ön, utan det är barnhemmet som nu ligger i ruiner.

Jag kan nog vara en av de sista människorna på planeten som läser Ransom Riggs Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av det hela. Har velat läsa den så länge att jag kände att jag nog bara kommer bli besviken. Och har hört väldigt skilda åsikter om boken tidigare.

Det visade sig att Miss Peregrines hem för besynnerliga barn var väldigt annorlunda mot hur jag föreställt mig att den skulle vara. Till att börja med var tonen inte alls vad jag hade förväntat mig. Den var snabbare, rappare.  Lite mer grinig enstörig och ironisk tonåring än vad jag trott. Jag hade nog förväntat mig en dystrare och mer mörk stämning i boken. Först ville jag inte riktigt gilla tonen för att den gick emot mina förväntningar så mycket. Men jag tyckte faktiskt om språket och stilen. Jag skrattade flera gånger åt Jacobs tankar och reaktioner.

Jag kände väldigt mycket att det var en bok jag ville fortsätta läsa nästan hela tiden när jag läste den. Det var först under de två sista kapitlen som jag började tappa intresset lite. Och jag vet inte riktigt varför det var så. Jag tror att det kan ha varit för att jag förväntat mig en skräckberättelse, men det skulle jag inte vilja påstå att det var. Jag får även känslan av att det är i slutet som boken börjar, innan dess känns det mest som att alla de underliga barnen och sakerna bara presenteras och man får tid på sig att förundras över dem mest. Sedan händer det plötsligt en massa saker, som känns som att det är början till något stort. Men istället tar boken slut. Uppföljare planerad kanske?

Så det slutliga omdömet av boken blir att den var bra läsningen, men den var inte alls vad jag hade förväntat mig. Men jag är inte besviken åtminstone.

Annonser

Sömngångerskan

somngangerskanEssie Foxs Sömngångerskan utspelar sig i ett viktorianskt London. Sjuttonåriga Phoebe lever tillsammans med sin nästintill fantasiskt religiösa mor och sin moster Cissi som är en stjärna på Londons teaterscen. En dag när Phoebe följt med Cissi och själv uppträder på teatern får hon syn på en mystisk herre som hon genast känner en oförklarlig dragning till. Han visar sig vara Nathaniel Samuel, ägare till ett stort varuhus. När Cissi sedan dör en tid senare erbjuder mr Samuels Phoebe en plast som sällskapsdam till hans fru ute på deras stora herresäte på landet. Det dröjer inte länge förrän Phoebe börjar nysta i familjen Samuels hemligheter och de visar sig vara sammanvävda med hennes egen familjs hemligheter.

Under tiden jag läste Sömngångerskan tyckte jag om boken. Handlingen flöt hela tiden på bra samtidigt som den väckte många frågor som jag hoppades få svar på. Miljöerna tyckte jag också om, första delen av boken fick mig ofta att tänka på Mr Selfridge (TV-serien) de miljöer som förekommer där. När Phoebe sedan flyttade ut till den stora herrgården på landet och vaknade av oförklarliga ljud om nätterna glimtade en Jane Eyre känsla förbi. Jag hade heller inget problem med karaktärerna i boken, vissa tyckte jag om, som Phoebe och Gamla Riley och hennes vänner. Andra avskydde jag, men bara för deras avskyvärda sätt, inte för att de på något vis var dåliga som karaktärer.

Det var först efteråt som jag kände mig besviken på boken. Många av de riktigt stora händelserna i boken verkade inte leda någonstans. Det var mycket som byggdes upp och fick stor roll i början men som sedan knappt nämndes. Det är ganska många sådana saker som förvirrar mig så här efteråt. Är det jag som inte förstod eller är det författaren som har försökt få med alldeles för mycket i sin bok och sedan inte gjort något av det? Bara titeln är förvirrande för mig nu. Sömngångerskan. En tavla med det namnet finns i boken, och den har någon anknytning till Cissi. Det finns även en flicka som tros ha vandrat iväg en natt. Men ingen av dessa två händelser är egentligen mer än sidospår i boken, så jag förstår inte varför den fick den titeln. Och det är väl så jag känner för många av händelserna genom hela boken, jag vet inte riktigt vad som var huvudberättelsen och vad som bara var sidospår.

En annan sak som drog ner betyget för den här boken lite för mig är att den till största delen är skriven i första person ur Phoebes perspektiv. Men så dyker det upp något kapitel ibland i tredje person där det avslöjas hemligheter som Phoebe inte känner till. Det känns lite som fusk, tycker jag. Och jag tror att det hade fungerat lika bra om vi fick reda på dessa hemligheter samtidigt som Phoebe. Men ibland hålls läsaren i mörkret ändå. Mot slutet händer något väldigt stort, som man inte får veta förrän Phoebe uttryckligen säger det två år senare. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om de sista kapitlen för att se om jag helt hade missat det, men det verkade inte så.

Vissa hemligheter mår bäst av att begravas står det på bokens baksida. Jag tycker mer att Phoebes berättelse visade på att det är precis tvärtom. Att det kan gå riktigt illa när man håller något hemligt.  Överhuvudtaget jag känner nog att jag inte riktigt vet vad författaren ville med den här boken. Vilken berättelse var det egentligen Essie Fox ville berätta för oss? Men trots det, när jag läste den var den som sagt ganska bra. Det var först mot slutet som alla frågor och all förvirring dök upp.

Flickan med glasfötter

flickan-med-glasfotterKan jag bara få börja det här inlägget med att säga att jag känner mig grymt stolt över mig själv just nu. En vecka efter bokrean och första rea-fyndet har blivit utläst.  Det ska minsann inte bli någon hög med 2014 års bokreas böcker liggande här inte!

Har nämnt Ali Shaws Flickan med glasfötter nu några gånger här på bloggen när rea-snacket varit igång. Inhandlade den för endast 19 kr, inbunden. Så det kändes som ett klipp.

Boken handlar om Ida som kommer till en ö i skärgården St. Haudas Land. Jag får inte helt klart för mig var denna skärgård ligger, jag får en känsla av Island eller Grönland. Men författaren är brittisk. Ida har ett mycket märkligt problem, hennes fötter har förvandlats till glas och förglasningen håller på att sprida sig genom hennes kropp. Hon hoppas finna ett botemedel på ön.

Jag gillade stämningen i boken, men på något sätt räcker den aldrig riktigt fram. Jag läser om att det finns egendomliga bevingade varelser, frusna myrmarker, skygga albino djur, lysande maneter. Men det känns ändå aldrig riktigt fantastisk eller vackert eller ens märkligt.

I en artikel om att skriva fantasy som jag en gång läste skrev artikelförfattaren att om man vill få läsaren att förstå hur storslagen ens fantasyvärld är, så måste karaktärerna uppleva den som storslagen eller fantastisk. Magi blir inte magiskt om inte karaktärerna själva förundras över den. Och karaktärerna i Flickan med glasfötter verkar inte uppleva någonting som särskilt märkligt. Jag får mer en känsla av vardaglighet över den märkliga ön. En trist och grå vardag där personerna hankar sig fram och försöker komma över diverse otroheter, dåliga föräldrar och så vidare.

När det kommer till Shaws språk så växlade jag mellan att tycka någon menig här och där var vacker och stämningsfull. Till att raskt skumma förbi alla de där vackra meningarna som staplade sig på varandra. Beskrivningarna kändes ibland oändliga. Och inte tillräckligt varierande. Så fort en karaktär öppnade dörren och steg ut så blev man matad en ny beskrivning av hur det ser ut, känns, luktar etc utanför dörren fastän vi redan varit där flera gånger. Tyckte även att det var lite segt i dialogerna ibland för det hände hela tiden så mycket runt omkring karaktärerna. Ljud i bakgrunden, som en tv som smäller till på en bardisk. Men det är just bakgrundsljud, och när det blir för mycket blir det svårt att sålla ut det viktiga i scenen.

Jag har faktiskt lite svårt för att peka på vad jag gillade med boken. Det var något med stämningen, med det gråa ö-livet. Men samtidigt så var det just det gråa som tog bort mycket av det magiska som jag förväntade mig av boken.

Så mitt omdöme blir väl ett nja. Lite seg, lite för märklig och vardaglig på samma gång, och levde inte riktigt upp till förväntningarna av vad bokens baksida utlovade. Men tycker fortfarande omslaget är sjukt snyggt.