F. Scott Fitzgerads Den store Gatsby är en sån där klassiker som jag alltid velat läsa. Och nu har det äntligen blivit av.
Till min förvåning var boken inte alls vad jag hade förväntat mig. Redan när jag öppnade paketet med den blev jag förvånad. En tunn liten sak, mindre än 200 sidor tjock. Inte den tegelsten mina förutfattade tankar om klassiker i allmänhet hade målat upp. Handlingen visade sig också vara något annorlunda än vad jag hade trott. Det får väl erkännas att det enda jag egentligen visste om boken var att den utspelades under jazzåldern i USA och det är möjligt att jag drog slutsatsen att den skulle vara full av gangsters och spritsmuggling … eller nåt.
Den blivande aktiemäklaren Nick Carraway flyttar till Long Island. Även om Carraway kommer från en framstående och välbärgade familj i en stad i Mellanvästern, så är det ingenting mot den överklass elit som blir hans nya grannar. Och den närmaste av dessa grannar är Jay Gatsby.
Huset till höger om mitt var kolossalt i jämförelse med det mesta – faktum är att det var en imitation av något rådhus i Normandie, med ett torn på ena sidan, blänkande nytt under ett glest skägg av vildvuxen murgröna, en swimmingpool i marmor och en tomt på över fyrtio tunnland. Det var Gatsbys palats.
Det är det första mötet vi gör med Gatsby i boken, genom en beskrivning av hans palatsliknande hus. Carraway iakttar från sitt eget hus hur Gatsbys palats fylls med gäster varje vecka och det verkar ständigt vara fest på gång.
Oundvikligen möts de två en dag, och Carraway dras in i Gatsbys liv.
Jag tyckte boken var helt ok läsning. Även om jag kanske inte blev helt stormförtjust i den så kände jag ändå att den var lite kort, jag hade velat veta mer om karaktärerna, fått lite mer uppbyggnad fram till de stora händelserna. Som det var nu, så kände jag aldrig riktigt att det var någon karaktär som grep tag i mig. Gatsbys ensamhet var påtaglig, framförallt fram emot slutet, och det är nog den som kommer stanna med mig längst efter att jag lagt ner denna boken.