Jessie Lambs testamente

2015-04-04 12.15.23

I Jane Rogers Jessie Lambs testamente har världen har drabbats av det luftburna viruset MDS – Maternal Death Syndrom. Alla bär på sjukdomen, men det är först när en kvinna blir gravid som sjukdomen bryter ut – och dödar både mor och barn. Snart står det klart att den sista generationen har fötts, det kommer inte att komma några flera barn. Mänskligheten kommer att dö ut.

Jessie Lamb är sexton år. Hon ser världen falla samman. Hon och hennes vänner skyller på de vuxna. Andra vänder sitt hat mot kvinnorna, kvinnorna som blir sjuka och dör ute på gatorna. Överallt i samhället dyker olika grupper upp: extremist grupper som vill stoppa forskarna experiment för att hitta ett vaccin, religiösa grupper som är redo att offra sig själva.
Så tycker en strimma av hopp upp. Man lyckas vaccinera embryon så att friska, immuna barn kan födas. För detta behövs frivilliga kvinnor som ställer upp och blir gravida och sedan försätts i koma så att de inte dör när MDS sätter in. Problemet är bara att dessa kvinnor, eller törnrosor som de kallas, dör så fort barnet är fött.
I en hopplös värld ser Jessie sin chans att göra något för mänskligheten.

Jag rekommenderar verkligen Jessie Lambs testamente. Själv gillade jag boken skarpt och hade svårt för att lägga ner den. Ofta kan jag tycka att sci-fi böcker blir lite för vetenskapliga och komplicerade, men så var inte fallet här. Det känns inte alls helt otänkbart eller avlägset att något sådant här skulle kunna hända. Påminde en hel del om filmen The Children of Men (efter av romanen av P.D . James) där världen står inför ett liknande dilemma. Jessie Lambs testamente blev förövrigt nominerad till Man Booker Prize 2011 och vann en Arthur C. Clarke Award 2012.

Annonser

bokrea2015-2

Idag hämtade jag ut mitt paket med reaböcker från Bokus. Och vad som fanns i det ser ni ovan.

  • Jessie Lambs sista testamente av Jane Rogers
  • The Daylight Gate av Jeanette Winterson
  • Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt
  • Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser

Jessie Lamb har jag varit sugen på riktigt länge, sedan den var nominerad till Man Booker Prize för några år sedan. Men aldrig blivit av att jag köpt eller läst den. Men nu så …

Har läst några böcker av Jeanette Winterson. Aldrig hört talas om The Daylight Gate förut men när jag fick syn på den förälskade jag mig i omslaget direkt. Och den handlar om häxor och häxprocesser i England. Så lät verkligen som något i min smak. Och så är ju engelsk pocket på rean grymt billigt.

Skuggorna i spegeln tog Chriss the ninjapirate och en annan klasskompis upp under ett litterär fördjupningspass i skolan. Lät också som något jag skulle gilla och passade lite in på den boken jag själv skriver nu. Så när jag fick syn på den på rean var jag ju tvungen att ha den.

Levande och döda i Winsford köpte jag av flera anledningar. Kanske främst för att jag läste Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och tyckte att den var riktigt bra.

Så vad hände med läsandet?

Det har gått segt på sista tiden. Det verkar som jag fastnar i varenda ord i varenda kapitel i varenda bok jag försöker ta mig igenom. Och det har känts segt ett tag nu. Till en början märktes det knappt. Bara ett antal färre lästa sidor per dag. Men det skulle nog gå över av sig själv. Bara jag hittade en riktigt bra bok att försvinna in i.

Så började jag med Sadie Jones The Uninvited Guests. Lät riktigt spännande och kuslig på baksidan. Var riktigt seg och vimsig på insidan. Ligger uppslagen, med ryggen upp, på min bokhylla nu sedan några veckor tillbaka. Halv igenom läst. Ångestfylld. Kommer det förbi en bok som jag aldrig läser klart? Kommer jag slå ihop den en dag och skjuta in den bland de andra böckerna i hyllan och hoppas att den försvinner ur mitt sinne när jag inte längre ser den?

Bästa, eller åtminstone det mest effektiva om än tillfälliga botemedlet mot förlorad kärlek, är ny kärlek. Så jag gav mig på andra delen i Brandon Sandersons Mistborn triologi, The Well of Ascension. Och fann att jag fortfarande verkade vara kvar i den första delen. För bokens första hundra sidor eller så är till största delen de olika karaktärernas reflektioner över vad som har hänt. Inte så intressant eftersom jag fortfarande minns den boken ganska väl. Kämpar mig framåt. Runt 300 sidor eller så. Känns fortfarande som jag är kvar i bok ett. Men det ska nog gå. Nästan halvvägs igenom trots allt. Det börjar nog hända saker snart.

En orsak till läsandets utförsgång kan nog även vara att läsandet till stor del ersatts av skrivandet. För några veckor sedan skrev jag den trehundrade sidan på min bok. Och planen är att jag ska få ihop cirka hundra till och att de ska vara klara i mitten av januari då min handledare på Författarskolan förväntar sig att få in dem. Slutet på min bok. Så nära nu. Men känns samtidigt så oändligt långt borta. Kommer närmare, ord för ord, kapitel för kapitel. Slutet. Som ska bli en fortsättning. En början och ett avslut. På så väldigt mycket.

Och så kom julen. Alldeles för fort som vanligt. Rusade ut full av ångest och stress i förrgår. Insåg att det var en vecka kvar till julafton och inte en enda klapp var inköpt. Så ner till stan det bar. Seglade igenom Åhléns och konstaterade att det inte fanns något roligt där. Ljus? I år igen? In i pyntaffärerna och kolla på krimskrams. Så onödigt. Finns ju knappt plats till det gamla krimskramset. In i den trogna bokhandeln. Försvinner in i böckerna en stund och lägger mentalt till flera på den ständigt växande listan av böcker jag vill ha. Så får jag syn på en. Expeditionen heter den. Min kärlekshistoria är undertiteln. Svårt att missa. Den står väl synlig i bokhandeln, Augustprisvinnare som den är. Jag tar upp den. Först den lilla utgåvan, mjukbandet utan bilder. En sann berättelse om några polarforskare som försvann. Låter som något min mamma skulle gilla. Jag öppnar boken, bläddrar. Fastnar. Vill inte lägga ner. Ser att det står en stor bok där också. Den illustrerade utgåvan. Med en stor röd klisterlapp på. Öppnar den och bläddrar.

På hemvägen spritter känslan av att ha hittat den perfekta julklappen i mig.

Bläddrar vidare i Bea Uusmas Expeditonen när jag kommer hem. Äntligen börjar jag sträckläsa. Så mycket man nu kan sträckläsa en bok som till stor del består av bilder. Trodde aldrig att en fackbok skulle ta mig ur min lässvacka. Ett mer ingående inlägg om denna bok följer snart.

Kom ett paket, lagom till jul. Böcker som jag länge velat läsa. Och nu ska det väl banne mig bli av också. Fast det saknades en. Naomi Aldermans The Lessons. Såg fram emot den. Verkade vara en perfekt julbok om studenter vid Oxford. Men får vänta lite till. Kanske hinner sätta igång med någon av dessa tre innan den kommer fram.

ande 003

Bokmässan 2013

Återvände till mitt kära Göteborg över dagen för att gå på årets Bokmässa. Över två timmar med buss. En väg. Kanske inte så farligt. Men trots tidig start så blev det inte mer än sisådär 5 timmar på mässan. Och jag kan bara konstatera att det inte räcker. Som vanligt sprang jag runt och hoppades ramla rätt på allt jag ville se. Utan att faktiskt ha kollat upp vad jag egentligen ville se, eller vad jag ville köpa. Så istället sprang jag förvirrat runt och försökte desperat se allt och stressade upp mig över att jag inte skulle komma att hinna med allt och att jag inte skulle komma hem med några böcker alls. Jag hamnade vid ungefär samma montrar som jag gjort föregående år. Och lämnade än en gång mässan med känslan av att jag missat massor av grejer. Det är bara att konstatera. En dag räcker inte!

Mitt mål var att inte komma hem med en massa böcker som jag antagligen aldrig kommer att läsa ändå. Och åtminstone det tycker jag att jag lyckades ganska bra med. Tre böcker blev det, och en Moleskine kalender för nästa år (vilket är lite av en tradition för mig att köpa på mässan). Och jag är sugen på att läsa alla tre direkt. Bonusen var en fin tygkasse från Gilla förlag när jag köpte Fågelbarn av dem. Som jag förövrigt fullkomligt älskar omslaget på.

 

Buffy och bokmässan 2013 094

Wild Seed

wildseedOctavia E. Butlers Wild Seed var onekligen en annorlunda läsning. En science fiction roman som utspelar sig bakåt i tiden och inte har någon flashig teknologi överhuvudtaget. Teman den behandlar är bland annat könsroller och slaveri. Jag kan inte komma på någon bok att jämföra den med, eller dra några paralleller till, för jag har helt enkelt aldrig läst en bok som denna.

I berättelsens fokus står Anyanwu, en kvinna som har levt flera århundraden. Hon är en moder till många, och en av hennes förmågor är helandet. Men hon kan även ändra sin form, hon kan bli man och hon kan förvandla sig till ett djur om hon så önskar. Så en dag träffar hon Doro, en mystisk främling som är ännu äldre än hon själv är. Men det visar sig snart att Doro måste ta liv för att själv leva. Han vet så fort han träffar Anyanwu att han måste ha henne, att det är henne han vill ha som moder till sina barn då dessa skulle kunna få fantastiska egenskaper om de hade Anyanwu och Doro till föräldrar. Och det blir början på deras kärlek och hat och den kamp de kommer att utkämpa i flera århundraden framåt i tiden och som kommer att ta dem från en kontinent till en annan.

Jag har läst en del recensioner av boken som har varit överväldigande positiva. Själv tyckte jag att boken var ok. Helt klart originell och intressant på flera sätt. Att den gör något helt nytt med en genre som science fiction ska den helt klart hyllas för (den gavs ut 1980). Däremot tyckte jag att den blev lite tjatig, det kändes mest som att samma saker hände om och om igen, kampen mellan Doro och Anyanwu förblev densamma genom hela boken.

The House of Rumour av Jake Arnott

houseI still look up to the stars for some sort of meaning. As a kid I thought I was seeing the future. Space, this was where we were headed, I was sure of it. Now I know that it was always the distant past I gazed at. With the light pollution over LA at night it’s sometimes hard even to trace a constellation.

Så börjar Jake Arnotts The House of Rumour. Fakta och fiktion blandas när Arnott väver samman en mängd olika karaktärer och berättelser. Det är science fiction författaren Larry Zagorski som ser tillbaka på sitt liv, med en början i 40-talets Los Angeles då han hankade sig fram genom att sälja följetonger till pulp tidningar. Vi får där träffa på flera karaktärer som kommer att spela en roll i Larrys liv. Den stora kärleken Mary-Lou. Rivalen Jack Parsons. Alesteir Crowley, grundare till Church of Satan. L. Ron Hubbard, Scientologins grundare. Och många många fler. Verkliga såväl som fiktiva personer.

Jag får vända mig till bokens baksidestext för att kunna ge en bild av handlingen. Där beskrivs den som ett mystiskt nät som förbinder Andra världskriget med rymdåldern och där konspirationer, propaganda och drömmar blandas. Science fiction som en profetia, ett sätt att förutspå framtiden.

Ja, det är svårt att förklara boken. Varje kapitel är som en egen berättelse. Fast de hänger alla ihop. Ibland är det lätt att se hur, och ibland får jag inte ihop det alls. Jag tycker bäst om delarna som handlar om Larry och Mary-Lou, det är de två karaktärerna jag får grepp om och känner något för. Science fiction genrens guldålder i Los Angeles är också något av en pärla för mig att läsa om.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska känna för böcker som blandar fakta och fiktion, särskilt inte när verkliga människor dras in i boken. På ett sätt gillar jag det. Jag tycker om det där med att knyta an en verklig historisk figur till en fiktiv berättelse. Men samtidigt kan jag bli lite tveksam till det. Speciellt när – enligt min åsikt –  uppseendeväckande personer så som Crowley och Hubbard används.

Men ja, jag gillade The House of Rumour ändå. Vissa berättelser mer än andra. Vad som gjorde mig lite besviken var kanske att jag inte kände att jag fick ihop alla de trådar som Arnott gav mig. Jag fick ett pussel som det verkar saknas bitar till.