Lite gammalt, lite nytt

IMG_0775

Har inte haft den bästa starten på sommaren. Suttit med en sjuk hund de senaste veckorna och åkt fram och tillbaka till djursjukhuset varje vecka i stort sett. Sedan suttit hemma och oroat ihjäl mig. Så läsningen har gått trögt på sista tiden. Koncentrationen har inte varit vad den borde vara och tankarna har vandrat iväg hela tiden. Men det har inte hindrat mig från att inhandla fler böcker. Häromdagen damp tre böcker ner i brevlådan. Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Blev sugen på att läsa för att flera som har läst utdrag ur den boken jag håller på att skriva just nu har jämfört den med dessa böcker. Känner ju naturligtvis till båda väldigt väl, men har aldrig läst böckerna själv. Så ser fram emot att göra det nu. Siri Pettersens Odinsbarn har jag varit grymt sugen på ett tag nu, så var tvungen att slå slag i saken och köpa den också.

Annonser

bokrea2015-2

Idag hämtade jag ut mitt paket med reaböcker från Bokus. Och vad som fanns i det ser ni ovan.

  • Jessie Lambs sista testamente av Jane Rogers
  • The Daylight Gate av Jeanette Winterson
  • Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt
  • Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser

Jessie Lamb har jag varit sugen på riktigt länge, sedan den var nominerad till Man Booker Prize för några år sedan. Men aldrig blivit av att jag köpt eller läst den. Men nu så …

Har läst några böcker av Jeanette Winterson. Aldrig hört talas om The Daylight Gate förut men när jag fick syn på den förälskade jag mig i omslaget direkt. Och den handlar om häxor och häxprocesser i England. Så lät verkligen som något i min smak. Och så är ju engelsk pocket på rean grymt billigt.

Skuggorna i spegeln tog Chriss the ninjapirate och en annan klasskompis upp under ett litterär fördjupningspass i skolan. Lät också som något jag skulle gilla och passade lite in på den boken jag själv skriver nu. Så när jag fick syn på den på rean var jag ju tvungen att ha den.

Levande och döda i Winsford köpte jag av flera anledningar. Kanske främst för att jag läste Nessers Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö och tyckte att den var riktigt bra.

Bokbloggsjerka 26-29 september: Bokserier

jerka11Veckans jerka fråga är passande nog lång: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Har läst en del serier eftersom jag är en fantasyläsare. Brukar däremot försöka undvika de serier som ser ut att bli alldeles för långa. Läste Robert Jordans Sagan om drakens återkomst (Wheel of Time) när de första böckerna kom ut. Tror jag tog mig igenom 6-8 stycken. Sedan tröttnade jag. Inte så mycket för att den blev sämre, men blev liksom trött på att gå och vänta på nästa bok hela tiden.

En av mina favoriter när det gäller fantasyserier är Katharine Kerrs Sagan om det magiska landet Deverry. Läste första delen, Silverdolken, för lääänge sedan. Och fortsatte med de andra delarna som fanns ute. Men så blev det ett väldigt långt uppehåll, på flera år, innan någon ny bok utkom. Frustrerande. Men när nästa del väl kom så fortsatte jag att läsa serien. Dock hade jag glömt av ganska mycket av handlingen. Jag läste sammanlagt tolv böcker i serien. Av någon anledning tog jag mig inte igenom hela serien, det finns fortfarande två delar (tror jag) i den som jag inte läst. Men planen är att läsa om hela, inklusive de två delarna jag inte har än. Nån dag.

Nu är det så länge sedan jag läste Kerrs serie att jag inte kan dra mig till minnes om jag märkte något skillnad i språk/stil genom böckerna. Men är ganska säker på att Kerr skrev om några av de tidiga delarna av serien som nu finns ute som ”authors definitive edition”.

Jag som själv sitter och skriver på en fantasyserie kan se några förändringar i mitt skrivande. Hur mycket de syns för läsaren är så klart inte helt lätt att säga. Men jag upplever att skrivandet är mindre trevande nu när jag skriver på del två och att jag kan fokusera på andra saker nu när karaktärerna är etablerade sedan första delen. Tycker att det är ganska självklart att författare utvecklas från bok till bok, sedan är det säkert olika hur mycket det syns i texten.

Finns ju även skräckexempel där författaren/förlaget verkar försöka mjölka ut allt de kan ur en serie och det till slut bara blir fånigt. Tror att det är bra om författaren har en god uppfattning om hur många delar det ska bli och försöka hålla sig till det.

Del 1: Möjligheter och omöjligheter – Att skriva fantasy

fantasy

Följande text är ett utdrag ur min kandidatuppsats på Författarskolan.

Början till en bok

Någon gång i mina ungdomsår kom jag i kontakt med den amerikanske författaren David Eddings fantasyserie Sagan om Belgarion. Fram till dess hade jag mest hållit mig till Wahlströms rödryggade ungdomsböcker och Eddings böcker utgjorde en skarp kontrast till dessa. De handlade om en brokig skara människor som ger sig ut på en lång resa genom ett land fyllt av magi och underliga väsen för att stoppa mörkrets makter. Jag var vid denna tidpunkt ganska ovetande om att J.R.R. Tolkien nästan trettio år innan Eddings hade skickat iväg ett brödraskap bestående av människor, hobbitar, alver och dvärgar genom sitt Midgård just för att stoppa mörkrets makter.

Men jag hade aldrig stött på någonting liknande tidigare, och jag älskade det. Efter att jag läst klart Eddings serie började jag leta efter liknande böcker. Någonstans längs vägen började jag fantisera ihop mina egna länder och vad det var för slags människor som bodde i dem.

Fantasylitteraturen anklagas ofta för att följa i anglosaxiska traditioner och för att låna frisk från Tolkien eller följa vissa mallar där hjälten är någon slags kung Arthurfigur. Alla dessa fantasyböcker jag läst har naturligtvis influerat hur jag skriver idag, nu när jag sitter här på Författarskolan och har skrivit den första delen i min egen fantasyserie.

Fast det var ändå ingen självklarhet att det var en fantasyroman jag skulle skriva när jag påbörjade utbildningen. Trots att jag redan hade det mesta uttänkt om hur världen i en sådan bok skulle fungera, vad städerna skulle heta och vilka karaktärer som skulle befolka världen. Jag kände faktiskt ganska mycket ångest över att skriva fantasy och dela dessa texter med andra skrivande människor. Tanken på att bli bedömd utifrån hur jag skriver när jag skriver fantasy var skräckinjagande. Det kändes inte som att det skulle bli bra nog, att jag inte skulle kunna visa hur jag verkligen skriver. För att skriva i fantasygenren påverkar mitt skrivande en hel del. Innehållsmässigt naturligtvis, men även språkmässigt. Jag fick för mig att jag inte skulle kunna ta ut svängarna tillräckligt, att jag inte skulle kunna visa vad jag egentligen kan. Men jag hade ju så många idéer och tankar om min värld redan, jag hade levt med dem så länge att de nu var omöjliga att bli av med. Så det var bara till att bita ihop och börja skriva.

Stöld av babian

Stöld av babianIgår var jag på releasepartyt för Anna Karolinas Stöld av babian. Lämnade festen med en signerad bok som jag nu ser fram emot att läsa.

Från bokens baksida:

”Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.

Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.”

Jag gick på Författarskolan på Lunds universitet samtidigt som Anna och har läst en del utdrag ur boken tidigare och jag tyckte alltid att Anna skrev väldigt modigt och ohämmat om sådant som jag själv antagligen inte skulle våga skriva om. Verkligen superkul att boken har blivit utgiven och finns ute i bokhandlarna nu!

Anna pratar om boken.

Fem författarfrågor

Sara Lövestam lade idag upp fem författarfrågor på sin blogg på Litteraturmagazinet som hon uppmanade andra att låna om de ville. Vilket jag ville.

För ett tag sedan skrev jag klart första delen på min fantasyserie, som jag nu hoppas på att få utgiven någonstans också. Arbetet med bok nummer två är påbörjat och frågorna, eller kanske snarare svaren på frågorna, kommer från den boken.

1. Välj en mening från det senaste kapitlet du skrev.

Hon kände ett svagt pirr inom sig och hoppades att det var ett sting av rädsla hon kände och inte hennes magi som ville fram.

2. Om du ska sammanfatta boken du skriver med tre ord, vad blir det.

lojalitet, svek, vänskap

3. Vem är din huvudperson?

Rivendra, en ung magiker som tvingats ut i en värld som avskyr magiker.

4. Vad är din huvudperson mest framträdande filosofiska tanke?

Om folk inte ser mig som svag är det större chans att jag kan få dem att göra som jag vill.

5. Vad är viktigt i nästa kapitel du ska skriva?

Att den nya karaktären gör ett starkt intryck direkt och att det mötet höjer tempot i berättelsen.

 

 

Avslut

2014-06-06 15.27.25Förra veckan var slutet på en härlig tid. Två år vid Lunds universitets Författarskola. Och här står jag nu med en bok i handen. Den hade aldrig blivit till om jag inte hade fått de här två åren till att fokusera helt på mitt skrivande. Jag hade aldrig fått chansen att besöka alla de där platser jag gått och burit på så länge om jag inte hade fått den där tiden. Landet Ketheron och alla dess invånare finns nu där, en fantasyroman 550 sidor lång. Det största jag åstadkommit i hela mitt liv, helt klart. Jag som knappt hade skrivit en novell innan jag påbörjade utbildningen.

Förra veckan var något jag fruktade länge. Det är väl alltid läskigt när någonting tar slut och man inte vet vad som händer sedan. Ännu läskigare blir det när man på avslutningsdagen måste stå framför en massa människor och läsa upp sin text, rätt in i en mikrofon. Hur nervös var inte jag? Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag faktiskt stod där och delade med mig av min bok. Jag som inte ens berättade för människor förut. Det kändes alltid som en ouppnåbar dröm. Som att säga att man ska bli rockstjärna.

Förra veckan kommer jag alltid att minnas. Ett kärt minne. Ett avslut, vemodigt så som avslut alltid är. Nu har det blivit hög tid att se om det här manuset kan stå på egna ben, om något förlag vill ta sig an det.