Bok-trailer: Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

Länge har jag varit nyfiken på Ransom Riggs Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children. Titeln tilltalar mig, likaså bokens omslag. Jag får en känsla av att det är en sån där bok jag gillar. Och bok-trailern gör mig bara mer övertygad om detta.

Det är framförallt delen som kommer efter den gamle mannen som sitter och berättar för pojken som jag gillar här. Det gamla övergivna husen och de gamla fotografierna. Väcker så många känslor och tankar och frågor.

För övrigt verkar Ransom Riggs ha en riktigt intressant Youtube kanal som kan vara värd att kolla in. Får erkänna att jag inte har en aning om hur författares Youtube kanaler brukar se ut för jag har aldrig kommit över någon tidigare. Men måste säga att jag tycker att Riggs utnyttjar mediet väl.

 

Annonser

Bokbloggsjerka 29 juni – 2 juli

I veckans bokbloggsjerka frågar Annika: Vad läser du just nu?

Det är så här, jag har ett problem. Jag kan aldrig läsa bara en bok åt gången. Går bara inte. Omöjligt. Och en stor anledning till varför det alltid tar så jäkla lång tid för mig att läsa klart en bok. Men så är det i alla fall.

Just nu håller jag på med All Clear, andra och sista delen i Connie Willis hm… duett? duo? – serie i två delar. Första delen hette Blackout. Handlar om historiker som studerar vid Oxford universitet i framtiden och för att utföra forskning och observationer inför sina avhandlingar använder de sig av tidsresor tillbaka i tiden. Just dessa studenter som boken handlar om åker tillbaka till andra världskrigets England. Men något går väldigt fel. Tidsresenärer ska inte kunna förändra historiens gång. Eller det är åtminstone vad man hittills trott… dudududum.

Vad gör man när man plötsligt har sommarlov och precis avslutat en ett och ett halvt års lång förlags- och bokmarknadstubildning? Går till biblioteket, lånar om kurslitteraturen och känner nostalgi? Nähä. Bara jag då? Andra boken jag läser är i alla fall Henry Jenkins Konvergens kulturen: Där gamla och nya medier kolliderar. Faktiskt riktigt intressant och inte alls trist akademisk läsning. Första kapitlet handlade om hur internet communities jobbar med spoiling, dvs försöker att få tag på information om vissa program etc och lägga ut det på nätet innan programmet visas. I Jenkins bok är det just Survivor (på svenska Robinson) som det fokuseras på i det första kapitlet och hur folk försöker komma över information genom att bege sig ut i djungeln till inspelningsplatsen, muta hotellpersonalen med drinkar och på något outgrundligt sätt få tag på satellitbilder över platsen.

Sen håller jag även på med  Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag. Mest för att jag köpte den som en födelsedagspresent till någon och tänkte att jag skulle hinna läsa den själv först innan jag slår in den. Men ärligt talat vet jag inte om jag orkar efter att ha tagit mig igenom halva boken nu. Men första gången jag testat Excess formatet, men mer om det senare.

Och slutligen så håller jag på med tre andra böcker…. fast det är i research syften för min egen bok. Och dessa böcker är Så levde man – vardagsliv genom tiderna. Och den handlar väl ungefär om det som titeln säger att den handlar om. Den andra boken är Modelejon: Manligt mode 1500-tal 1600-tal 1700-tal (ja, titeln ser faktiskt ut så där). Även den har en mycket träffande titel för sin handling. Och sist, men inte minst Vapen och rustningar.

Så det är vad jag håller på med just nu.

Edit: Glömde ju helt av Miljökapitalisterna som jag fick av Booked också, den har jag kommit halvvägs igenom.

Bok-trailer: Rör mig inte

Jag fortsätter att fascineras av bok-trailers. Så jag gav mig ut på Youtube för att söka nya. Och gärna en där jag hade läst boken redan. Hittade trailern till Shatter me av Tahereh Mafi, eller Rör mig inte, som den heter på svenska.

Så här efter att ha tittat på trailern så måste jag säga att jag föredrog boken utan den. Känslan jag får av den här trailern är att den riktar sig till de som gillar Twilight. Den fokuserar alldeles för mycket på den romantiska delen av boken, medan jag själv tyckte att det som var mest intressant var Juliettes utanförskap och ensamhet. Och jag klarar inte riktigt av att man får se karaktärerna i trailern, förstör helt min egen uppfattning om dem.

Uppfattningen om att denna boken (och trailern) tilltalar Twilight fansen förstärks av de ”Team Warner!!!” ”Team Adam!!” kommentarer som folk har gjort under klippet.

Skriva i fortsättningen också?

För ett tag sedan fick jag möjligheten att prova på ett nummer av tidningen Skriva. Flera gånger tidigare har jag sneglat på den när jag är inne på Pressbyrån, men har aldrig kommit för mig att köpa denna tidningen förut, utan istället valt amerikanska Writer’s Digest.

Men det var kul att få testa ett nummer och jag blev faktiskt positivt överraskad. Så där på rak arm kände jag väl inte direkt att deckarskolan kanske skulle vara något för mig, men jag hade fel. Trots att största delen av numret fokuserar på en genre som jag själv varken är speciellt intresserad av att läsa eller skriva själv så kände jag att det var mycket som var intressant och som jag skulle kunna ha vidare nytta av.

Att få ta del av författarnas tips och råd var både upplyftande och skrämmande. Roslund & Hellströms kommentar om att de skriver på en synopsis 150 sidor, vilket tar dem ca 1 år, fick mig att vilja gråta och kasta in handduken (eller pennan och blocket –  ok, datorn) direkt. Kristina Ohlsson lugnade mig dock igen när hon berättade att hon skriver en ca 3 sidor lång synopsis. Men det var Johan Theorin som fick mig att vilja skriva när han pratade om hur viktig miljön är i berättelser. Och kanske borde jag oroa mig för att jag kände igen mig alltför väl i artikeln Januarisushi. Ja ja.

Blev faktiskt lite sugen på att hoppa på erbjudandet om prenumeration som kom med tidningen, kanske kan vara en bra följeslagare till höstens planer?

Tidningen Skrivas hemsida

Given av Sam Lipsyte

Milo Burke försörjer sig genom att tigga pengar av rika knösar. Inte för egen del, utan för att han arbetar för ett medelmåttigt universitets fundraising avdelning. Giv kallas dessa donationer som de jagar, därav bokens titel – Given.  När Milo blir sparkad får han plötsligt en andra chans om han lyckas ro hem given från en före detta studiekamrat från hans egen tid vid universitetet.

”Hysterisk rolig”, beskriver The Observer boken som på dess framsida. Jag har svårt för att hålla med om detta. Sam Lipsytes bok är en mörk komedi, men ingen som man skrattar åt. Given är fylld av karaktärer som alla är ganska avskyvärda, rent ut sagt. De är alla olyckliga, själviska och cyniska. Till och med barnen är produkter av deras miljö, smutsiga speglingar av föräldrarna, och deras barnspråk fläckas av svordomar och könsord som deras små öron lyckats snappa upp.

Men de överdrivet cyniska karaktärerna och det Amerika som Lipsyte suger in oss i är ett stilistiskt drag av författaren. Milo reflekterar själv att: ”om jag vore protagonisten i en bok eller en film, skulle det vara svårt att tycka om mig, att identifiera sig med mig, eller hur?” Och det är väldigt sant. Det kanske går att plocka åt sig något från Milo, något som man kan identifiera sig med i sina mörkaste stunder av självömkan och sedan vara glad för att man faktiskt fortfarande har tillräckligt med sunt förnuft kvar för att inte tilllåta sig sjunka ner i det. Men det är trots det ibland svårt att ta sig förbi att karaktärerna känns orealistiska.

Nog för att litteraturen är fylld av mödrar av alla möjliga slag men Milos mamma tar nog ändå priset. Denna mamma som kastat moderskapet bakom sig och lever med sin lesbiska älskarinna och äcklas av sin sons inkompetens och misslyckanden. Av alla karaktärerna i boken är det hon som jag har svårast för att ta till mig och tro på. Dock botgör hon sig i mina ögon med kommentaren: ”För fan, raring. Jag hade ihjäl din far när du behövde honom som mest. Jag kan ta några slaka förolämpningar från min enda son.”

Sammanfattningsvis kan sägas att jag hade svårt för Given i början. Innan man kommer in i handlingen ordentligt är det lätt att uppleva författarens stil som att han försöker för mycket. Men det finns en mening med Lipsytes stil och den reflekteras i hans karaktärer och det gillar jag med den. Men det är ingen bok som man skrattar åt eller blir glad av  – förutom möjligen glad för att man inte är som människorna i boken.

Bokbloggsjerka 22 – 25 juni

Frågan från Annikas bokbloggsjerka lyder denna vecka så här: Finns det några berättartekniska detaljer som författarna använder sig av som  du kan störa dig på? Var specifik och ge exempel om du kan!

Jag stör mig något ofantligt på när det antyds för mycket i en bok. Lite antydan om att något hemsk kommer att hända tycker jag om, men när det hela tiden antyds att något ska hända men inget faktiskt händer så blir jag bara irriterad och känner att författaren försöker hålla kvar mig med billiga tricks. När det blir alldeles för mycket lögner för att man som läsare ska ha någon som helst chans att kunna lista ut vad som händer stör mig också. En bok som jag tyckte led av båda dessa brister var Monica Fagerholms Den amerikanska flickan. Nu är det några år sedan jag läste boken och jag har inget bra exempel att dra fram, men jag vet att jag upplevde det som att jag hela tiden tog ett steg fram, två tillbaka. ”Oj, nu händer det snart något här. Nähä, ingenting. Nu då? Nähä, det var bara något som någon hade hittat på.” Typ så. Att man sen sedan fick veta vad som egentligen hände med den amerikanska flickan i slutet av boken bara för att få veta sedan att nej, så var det inte alls, sanningen uppdagas i Glitterscenen, ja då rann liksom bägaren med mitt tålamod över. Sluta lura läsaren helt enkelt!