Bokbloggsjerka 20-23 april

Helgens bokbloggsjerka utmaning lyder: Hur många sidor/kapitel ger du en bok innan du lägger undan den om den inte tilltalar dig över huvud taget.

Jag får erkänna att jag är jäkligt envis när det kommer till att läsa ut böcker som inte alls tilltalar mig. Detta beror på en mängd olika faktorer.

För det första så hatar jag att ha halvlästa/olästa böcker framme i min bokhylla. Det är ok så länge de är något så när nyinköpta – då kan jag fortfarande intala mig själv att jag kommer att läsa dem snart. Men har jag framme böcker som jag inte har läst ut så får jag känslan av att jag fuskar! Som att det är en lögn att ha dem i bokhyllan. Jag har ju inte läst ut dem så då har jag liksom ingen rätt att visa upp dem. Får mest bara ångest om jag ser olästa böcker i bokhyllan.

Ett annat skäl till att jag inte ger upp de där trista, sega böckerna är att jag får för mig att jag helt enkelt inte fattar dem. Så jag läser envist vidare för att försöka bevisa för mig själv att jag visst fattar…

Ett trejde skäl – som till stor del kommer av de två första skälen – är att jag helt enkelt börjar skumma istället för att lägga ner en bok om jag tycker att den är tråkig/jobbig. Jag skummar helt enkelt tills jag fastnar för något intressant igen.

De böcker som jag faktiskt har halvlästa i min bokhylla just nu får jag fortfarande för mig att jag kommer fortsätta med någon dag. Så jag känner inte att jag har gett upp med någon av dem. Vissa var jag helt enkelt tvungen att ta en liten paus i för de passade inte in i mitt liv vid just det tillfället. Till exempel påbörjade jag Salman Rushdies Förtrollerskan från Florens för några veckor sedan. För mig krävs det en hel del koncentration att ta sig igenom herr Rushdies böcker. Och plötsligt var jag tvungen att ge mig iväg på en oplanerad resa där läsning bara kunde ske på tåg och diverse andra ”stressiga” miljöer. Så jag läst boken ligga hemma. Istället tog jag av någon outgrundlig anledning med mig Margaret Atwoods Syndaflodens år. Inte mitt mest genomtänkta drag kanske då jag vet att jag fick kämpa en hel del för att ta mig igenom första delen, Oryx och Crake. Men men, jag är fortfarande säker på att jag kommer att avsluta båda böckerna inom en snar framtid…

Annonser

Rör mig inte – Tahereh Mafi

Jag kan inte minnas värmen från någon omfamning. Mina armar värker av isloeringens ofrånkomliga kyla. Min egen mor kunde inte hålla mig i sin famn. Min far kunde inte värma sina frusna händer. Jag lever i en värld av ingenting.

Juliette är 17 år. De senaste 264 dagarna har hon suttit inlåst. Hennes beröring dödar. Men Återetablisemanget har stora planer för henne och hennes krafter.

Jag sveps snabbt in i Tahereh Mafis Rör mig inte. Juliettes ensamhet i den mörka cellen är påtaglig. Världen hon lever i tynger sig ner över mig också. Mörka gångar, små rum, kalla duschar. Kapslar in och håller fast.

Mafis språk är vackert och berör. Åtminstone till en början. Efter ett tag börjar det kännas lite tvingat, eller som en stor stopp skylt mitt i händelseförloppet.

Något som däremot aldrig riktigt griper tag i mig är bokens kärlekshistoria. Jag känner mig nästan mer dragen till en kärlekshistoria med den sadistiske Warner. Det hade varit intressant åtminstone.

Jag är kluven inför Mafis bok så här i efterhand. Till en början gillade jag verkligen boken. Språket var vackert, berättelsen mörk och klaustrofobisk. Mycket är det slutet som gör att jag känner mig kluven. Boken gick från att handla om en ensam, rädd tonåring som inte kunde röra eller beröras till att vara en mantel, en mask och ett par läderstövlar ifrån att handla om ett gäng superhjältar? Det känns som att jag borde ha fått veta innan jag började läsa boken att den skulle falla inom superhjälte-genren. Men inte en susning. Jag hade nog varit mer positivt inställd till boken om superhjälte delen kommit först, och Juliettes berättelse varit en flashback till hennes tidigare liv. Ungefär så som upplägget brukar vara i superhjälte böcker. Får jag för mig. Jag får erkänna att jag inte är någon expert.

Måste även påpeka att äntligen har en svensk bok bättre omslag än den amerikanska utgåvan! För orginalets (Shatter me) omslag ser fruktansvärt tonårsaktigt ut!