Bastard – en familjesaga

Igår var jag på teater. I ett cirkustält. Och det var helt fantastiskt.

Föreställningen var Bastard – en familjesaga av Richard Lagravenese (som bland annat skrivit Water for elephants och Fisher King) och den spelades (och spelas fram till 19 augusti 2012) på Mölleplatsen i Malmö. Bastard spelas på tre olika språk, svenska, danska och isländska och därför textas delar av föreställningen på skärmar lite till sidan av scenen.

Fadern i en splittrad familj ska gifta om sig. Med sonens ungdomskärlek. Detta leder till att familjen återförenas ute på den lilla ön de härstammar ifrån. Fast de flesta av barnen (bastarderna) återvänder under föreställningen att det är för faderns begravning och blir djupt besvikna när de inser att så är inte fallet.

Scenen var nog något av det häftigaste, vackraste och mysigaste jag sett. I tältets mitt finns den, och publiken sitter alltså runt scenen, precis som på en cirkus. Själva scenen föreställer en äng eller skogsparti på en ö. Gräsklädd och med fyra stora träd i vardera hörne. Ovanför sträcker sig trädkronorna upp mot cirkustältets tak och lövverken hänger ned. Det är mäktigt att titta upp, känns som om scenen försvinner upp i himlen. Det som är mest fascinerande är nog ändå den sjö som finns i mitten av scenen. Ett litet hål fyllt med vatten. En stor del av föreställningen. Karaktärerna blir dränkta i denna, de släpas i håret fram och ned i den, de dyker från trädkronorna rätt ned i det lilla hålet (vilket såg smått livsfarligt ut).

Kort sagt är Bastard ett familjedrama som utförs med akrobatiska konster och en fantastisk scen. Helt klart värd att gå och uppleva för den som befinner sig i Malmö området.

Bilder från Bastard hemsida

My quiet of gold

Unpleasant stories are often narrated with a seductive aesthetic. The beautiful picture attracts the viewer, who soon perceives other meanings. – Dragana Vujanovic

För några dagar sedan var jag på en otroligt vacker konstutställning på Dunkers Kulturhus i Helsingborg;  Sagor och minnen av konstnärerna Sarah Cooper och Nina Gorfer. Duon beskrivs som att arbeta ”i gränslandet mellan fotografi och äldre måleri” och det beskriver deras bilder väl. När man tittar på dem är det svårt att avgöra om tavlorna är målade eller om det är fotografier.

Jag är inte den som går på konstutställningar särskilt ofta, men jag lockades av beskrivningen av Sagor och minnen som berättar om en inspiration från Island och Kirgizistan och från spökhistorier, folksagor och historiska legender.

Eftersom jag blev helt förälskad i bilderna var jag tvungen att köpa konstboken My quiet of gold så att jag kunde få med mig bilderna hem. Åtminstone bilderna från Kirgizistan och Qatar, vilka är de som finns i boken. Otroligt vackra är de i alla fall. Drömska och magiska.

Det inledande citatet här är taget ur bokens förord. Och tittar man på Cooper och Gorfers bilder förstår man snabbt att berättelsen är en viktig del av bilden. Många av dem föreställer människor i ödsliga landskap, vackra men hårda och ogästvänliga. Det är något hemsökt över bilderna, vinden viner och inte tanken på att en annan människa skulle dyka upp känns nästan skräckinjagande. Jag kan inte låta bli att tänka på hedarna i Svindlande höjder, även om landskapen här ofta är karga bergslandskap. Men känslan av ödslighet är den samma.

När jag gick runt på utställningen stod jag ofta ganska frågande inför tavlornas titlar. Flera av tavlorna har nämligen titlar som beskriver berättelsen bakom bilden snarare än det man ser direkt när man betraktar den. Men med boken My quiet of gold läggs en ny dimension på bilderna. Förutom bilderna från Kirgizistan och Qatar består den nämligen av en hel del texter. Korta berättelser, folksagor, historiska legender och intervjuer med människorna på fotografierna skildrar bakgrunden och inspirationen till bilderna. Berättelser som den om Shola som kidnappades som tolvåring och tvingades att gifta sig och efter flera år återvände hem men nu är utstött från samhället. I Cooper och Gorfers bilder blir hon den legendariska krigaren Jangyl, klädd i rött på ett fält (se bokomslaget).

Jag älskade verkligen tavlorna i Sagor och minnen. Och jag är glad att jag köpte boken My quiet of gold så att jag kan titta på alla bilderna igen med nya ögon efter att ha läst alla berättelserna i boken. Den är så mycket mer än bara en konstbok. Förutom bilderna och berättelserna finns även konstnärernas handskrivna anteckningar med från deras resa och personliga bilder från de människorna som varit med på deras fotografier. Måste ge mig ut på jakt efter den första av deras böcker nu tror jag, In a house of snow, men tyvärr verkar den väldigt svår att få tag på.

White Schola under the Tree, fotografer Cooper & Gorfer

Cooper&Gorfer

Dunkers kulturhus utställningen hålls fram till 17 februari 2013