Lite gammalt, lite nytt

Har inte haft den bästa starten på sommaren. Suttit med en sjuk hund de senaste veckorna och åkt fram och tillbaka till djursjukhuset varje vecka i stort sett. Sedan suttit hemma och oroat ihjäl mig. Så läsningen har gått trögt på sista tiden. Koncentrationen har inte varit vad den borde vara och tankarna har vandrat iväg hela tiden. Men det har inte hindrat mig från att inhandla fler böcker. Häromdagen damp tre böcker ner i brevlådan. Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Blev sugen på att läsa för att flera som har läst utdrag ur den boken jag håller på att skriva just nu har jämfört den med dessa böcker. Känner ju naturligtvis till båda väldigt väl, men har aldrig läst böckerna själv. Så ser fram emot att göra det nu. Siri Pettersens Odinsbarn har jag varit grymt sugen på ett tag nu, så var tvungen att slå slag i saken och köpa den också.

Tordyveln flyger i skymningen

Mystiken och magin saknas, trots att det inte går någon brist på mysterierna i boken.

Jag har äntligen tagit mig an Maria Gripes roman Tordyveln flyger i skymningen. Kan jag bara får lov att säga att jag älskar titeln, till att börja med? En titel som jag har haft med mig sedan barndomen, men jag har aldrig läst boken eller ens haft någon som helst aning om vad den handlar om. Tre ungdomar som börjar gräva i ett gammalt mysterium från 1700-talet, visar det sig. När oförklarliga saker börjar hända så är de snabba med att sätta igång och luska i det hela.

Jag såg filmen Agnes Cecilia när jag var liten och var väldigt fascinerad av hur mystisk och lite läskig den var. Antagligen hade jag en viss förväntan att Tordyveln skulle vara likadan. Men den där känslan av mystik infinner sig inte riktigt. Trots försvunna egyptiska statyer med en förbannelse, mystiska telefonsamtal, en tordyvel som verkar näst intill övernaturlig, främlingar som verkar både misstänkta och hotfulla. Kanske är det bara svårt att få den där känslan för en gammal barn/ungdomsbok när man läser den i vuxen ålder. Kanske har lite av magin hunnit försvinna då. Eller så är det mitt vanliga problem – jag har svårt för att engagera mig i berättelser där själva mysteriet ligger så pass långt bak i tiden att det omöjligen skulle kunna ha någon större konsekvens i berättelsen i bokens nutid.

Men ja, blev nog lite besviken. Jag ville ju så gärna tycka om denna boken. Men måste säga att jag tycker att utgåvan är grymt snygg!

Lolita

Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul.

 Humbert är en medelålders man som ser alla unga flickor runt omkring honom som nymfetter. När han träffar Lolita och hennes mor Charlotte blir han som besatt. Han sätter genast sin plan i verket att komma nära Lolita genom att uppvakta Charlotte och gifta sig med henne. Hans plan fungerar bättre än vad han vågat hoppas och snart har han Lolita för sig själv och tar med henne på en resa längs Amerikas dammiga vägar som kantas av tvivelaktiga motell.

 Jag erkänner. Jag älskar Vladimir Nabokovs Lolita. Många hatar den. Inte jag. Jag tycker att det är helt fantastiskt hur Nabokov kan gå in i en karaktär som egentligen är så avskyvärd som Humbert och genom honom återge resan med Lolita. Att han kan vara så sann mot karaktären hela boken igenom.

To Kill a Mockingbird

Harper Lees enda bok, To Kill a Mockingbird (Dödssynden) visar sig vara en ovanligt rolig och varm klassiker.

Den unga Scout Finch bor tillsammans med sin bror Jem och fadern Atticus i den amerikanska södern. Berättelsen utspelar sig under Depressionen när motsättningarna mellan stadens färgade och vita befolkning är hög. Scout tillbringar dagarna tillsammans med Jem och deras vän Dill. Tillsammans försöker de få klarhet i vad deras granne – enstöringen Boo Radley – egentligen döljer.

När en man ur stadens färgade befolkning blir anklagad för våldtäkt på en vit flicka blir det Atticus Finch, som är advokat, som får försvara mannen. Scout och Jem smyger in på rättegången och vi får följa processen ur barnens ögon.

Shoot all the bluejays you want, if you can hit ’em, but remember, it’s a sin to kill a mockingbird.

Äntligen fick jag läst denna bok! Har många klassiker på min Att läsa-lista, men To Kill a Mockingbird har varit en bok jag länge velat läsa. Dels så älskar jag titeln. Kan inte komma ihåg första gången jag hörde den, men känns som att jag alltid har burit med mig den. Sedan har jag varit nyfiken på Atticus Finch länge också. En karaktär som ofta nämns i andra verk. Och den mystiske Boo Radley.

Nu har jag då äntligen läst ut boken och fått lite klarhet i vem Atticus är och varför boken heter som den heter. Måste säga att jag blev glatt överraskad. Jag kan erkänna att jag ofta känner mig lite avskräckt inför att läsa klassiker – tenderar att tycka att de är lite sega. Men den här var riktigt rolig att läsa faktiskt. Full av humor och värme. Speciellt första delen tyckte jag var riktigt spännande, när Scout och Jem och Dill smyger runt i byn och luskar i alla förbjudna saker.

Upp till ytan

I Margaret Atwoods Upp till ytan återvänder en kvinna till sitt barndomshem i Kanada för att försöka hitta sin far som har försvunnit. Huset där fadern bodde och där kvinnan (vi får aldrig veta hennes namn) växte upp ligger ödsligt ute i skogen, inte långt från en sjö. Tillsammans med sin pojkvän och deras vänner, ett gift par, börjar de leta efter fadern i omgivningarna. Men de finner sig snart utlämnade i ödsligheten med ingenstans att ta vägen och saker och ting börjar komma upp till ytan.

Upp till ytan är en långsam bok. Det är en ganska typisk Margaret Atwood bok, tycker jag. Detta var en av hennes tidiga böcker och för dem som läst Oryx och Crake eller Syndaflodens år kommer se många likheter, samma teman och diskussioner. Fast denna tidiga Atwood vi möter i Upp till ytan känns mörkare och argare än den senare.

 Ingen Atwood bok har någonsin berört mig så mycket som Den blinde mördaren gjorde. Jag föll handlöst för den boken. Det var den första jag läste av Atwood, för många år sedan nu och boken är fortfarande en av mina favoriter. Jag önskar alltid att jag ska älska hennes andra böcker lika mycket när jag läser dem, men det verkar aldrig bli så. Den blinde mördaren är fortfarande min favorit.

 Även om jag tyckte om Upp till ytan så får jag alltid andra förväntningar på en bok när handlingen låter så spännande på bokens baksida. Inte för att det har överdrivits på baksidan i det här fallet, det är nog snarare mina förväntningar som drar iväg åt ett annat håll när det finns en försvunnen människa, en sjö och en ödslig stuga med i berättelsen. Något som jag däremot tyckte var väldigt intressant med berättelsen var den anti-amerikanism som den namnlöse berättaren uttrycker. Jag får erkänna att jag aldrig har funderat särskilt mycket över hur Kanada ställer sig till Amerika, men jag känner mig lockad att läsa fler kanadensiska författare nu. Så kom gärna med tips på sådana, om ni har!

Nynna intron

TV-serier dag 7: Nämn en TV-serie som du brukar nynna intro-sången till.

På senaste tiden har jag faktiskt kommit på mig själv några gånger med att småsjunga The animal the animal is trapped trapped trapped … Vilket då är introt till Orange is the New Black som jag började att titta på för någon vecka sedan. Sjungs av Regina Spektor.

Orange is the New Black introt är som sagt ganska nytt för mig, men det finns många fler intron som fastnat genom åren. Favoriten är helt klart Twin Peaks. Utan tvekan det bästa, mest emotionella, snyggaste introt någonsin. Bara att titta på det får mig att vilja se om hela serien … för femte gången eller nåt. Denna låten, Falling, är även ringsignal på min mobil.

Ibland kommer jag även på mig själv att vissla på introt till Brideshead Revisited (fast jag inte kan vissla). Blir helt uppfylld av nostalgi när jag hör låten.

 

 

 

 

 

Bokrean

Då var årets bokrea avklarad för min del. Blev inte så mycket köpt när jag var i bokhandeln tidigt i morse. Var inställd på att komma hem med åtminstone åtta böcker därifrån, men blev bara fyra. Tyckte utbudet kändes lite torftigt. Fantasyböckerna var i stort sett samma som varje rea. Såg även flera andra titlar som jag inhandlat på tidigare reor. Lite trist.

Men när jag kom hem väntade alla böcker på mig som jag köpt på internetbokhandlarna, så det kändes ändå bra att jag bara fick med mig fyra hem från den fysiska bokhandeln. Vet inte hur jag ska hinna med att läsa alla böcker nu!

 

Så vad hände med läsandet?

Det har gått segt på sista tiden. Det verkar som jag fastnar i varenda ord i varenda kapitel i varenda bok jag försöker ta mig igenom. Och det har känts segt ett tag nu. Till en början märktes det knappt. Bara ett antal färre lästa sidor per dag. Men det skulle nog gå över av sig själv. Bara jag hittade en riktigt bra bok att försvinna in i.

Så började jag med Sadie Jones The Uninvited Guests. Lät riktigt spännande och kuslig på baksidan. Var riktigt seg och vimsig på insidan. Ligger uppslagen, med ryggen upp, på min bokhylla nu sedan några veckor tillbaka. Halv igenom läst. Ångestfylld. Kommer det förbi en bok som jag aldrig läser klart? Kommer jag slå ihop den en dag och skjuta in den bland de andra böckerna i hyllan och hoppas att den försvinner ur mitt sinne när jag inte längre ser den?

Bästa, eller åtminstone det mest effektiva om än tillfälliga botemedlet mot förlorad kärlek, är ny kärlek. Så jag gav mig på andra delen i Brandon Sandersons Mistborn triologi, The Well of Ascension. Och fann att jag fortfarande verkade vara kvar i den första delen. För bokens första hundra sidor eller så är till största delen de olika karaktärernas reflektioner över vad som har hänt. Inte så intressant eftersom jag fortfarande minns den boken ganska väl. Kämpar mig framåt. Runt 300 sidor eller så. Känns fortfarande som jag är kvar i bok ett. Men det ska nog gå. Nästan halvvägs igenom trots allt. Det börjar nog hända saker snart.

En orsak till läsandets utförsgång kan nog även vara att läsandet till stor del ersatts av skrivandet. För några veckor sedan skrev jag den trehundrade sidan på min bok. Och planen är att jag ska få ihop cirka hundra till och att de ska vara klara i mitten av januari då min handledare på Författarskolan förväntar sig att få in dem. Slutet på min bok. Så nära nu. Men känns samtidigt så oändligt långt borta. Kommer närmare, ord för ord, kapitel för kapitel. Slutet. Som ska bli en fortsättning. En början och ett avslut. På så väldigt mycket.

Och så kom julen. Alldeles för fort som vanligt. Rusade ut full av ångest och stress i förrgår. Insåg att det var en vecka kvar till julafton och inte en enda klapp var inköpt. Så ner till stan det bar. Seglade igenom Åhléns och konstaterade att det inte fanns något roligt där. Ljus? I år igen? In i pyntaffärerna och kolla på krimskrams. Så onödigt. Finns ju knappt plats till det gamla krimskramset. In i den trogna bokhandeln. Försvinner in i böckerna en stund och lägger mentalt till flera på den ständigt växande listan av böcker jag vill ha. Så får jag syn på en. Expeditionen heter den. Min kärlekshistoria är undertiteln. Svårt att missa. Den står väl synlig i bokhandeln, Augustprisvinnare som den är. Jag tar upp den. Först den lilla utgåvan, mjukbandet utan bilder. En sann berättelse om några polarforskare som försvann. Låter som något min mamma skulle gilla. Jag öppnar boken, bläddrar. Fastnar. Vill inte lägga ner. Ser att det står en stor bok där också. Den illustrerade utgåvan. Med en stor röd klisterlapp på. Öppnar den och bläddrar.

På hemvägen spritter känslan av att ha hittat den perfekta julklappen i mig.

Bläddrar vidare i Bea Uusmas Expeditonen när jag kommer hem. Äntligen börjar jag sträckläsa. Så mycket man nu kan sträckläsa en bok som till stor del består av bilder. Trodde aldrig att en fackbok skulle ta mig ur min lässvacka. Ett mer ingående inlägg om denna bok följer snart.

Kom ett paket, lagom till jul. Böcker som jag länge velat läsa. Och nu ska det väl banne mig bli av också. Fast det saknades en. Naomi Aldermans The Lessons. Såg fram emot den. Verkade vara en perfekt julbok om studenter vid Oxford. Men får vänta lite till. Kanske hinner sätta igång med någon av dessa tre innan den kommer fram.

Jane Eyre

Charlotte Brontës Jane Eyre är en bok som jag länge velat läsa. Jag såg en teateruppsättning av boken en gång i tiden, och älskade den. Såg BBCs filmatisering av den för några år sedan och tyckte den var riktigt bra också. Kanske var det därför jag blev lite besviken på boken. För både teateruppsättningen och filmen lade stor vikt till spänningen i berättelsen, och var nästan på gränsen till att vara lite läskiga ibland. Kanske var det därför boken kändes lite tam.

För den som inte känner till berättelsen så får vi följa Jane Eyre, en föräldralös flicka som hamnar i sin fasters vård men eftersom denna inte tycker om lilla Jane något vidare så skickas hon till ett flickinternat. För mig börjar berättelsen först när Jane får arbete på Thornfield Hall som guvernant. Där träffar hon den buttre och inte allt för fagre mr Rochester. Det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar inträffa, Jane hör mystiska ljud om nätterna och de verkar komma från vindsrummet.

Jag hade nog tyckt mycket mer om boken om jag inte hade sett uppsättningen eller filmen tidigare. Men nu tyckte jag att den var lite seg, jag hade helt enkelt andra förväntningar på den. Är ändå mycket nöjd med köpet, dels för att jag velat läsa boken hur länge som helst, och nu är det äntligen gjort, och dels för att omslaget är hur snyggt som helst!

Bokiga glasunderlägg

Fick ett paket på posten idag!

När jag var inne och kollade på Out of Print Clothings hemsida för någon vecka sedan blev jag förälskad i deras glasunderlägg med klassiska bokmotiv. Så det blev till att beställa hem ett set med åtta stycken. Allt funkade bra med beställningen. Utöver priset för underläggen betalade jag ca 10 dollar i frakt och det tog ungefär en vecka att få hem dem. På sajten stod det dock att internationella beställningar kan ta upp till 6 veckor att komma fram. Setet levererades i en liten ask som man kan förvara underläggen i. Fast jag funderar seriöst på att alltid ha mina framme på bordet. Love them!