Tisdagstitlar #2

Jag fortsätter att utforska vad som egentligen gör en bra titel. Den här veckan funderar jag över titlar som har fått mig att köpa boken.

angelThe Angel Maker av Stefan Brijs var nog den senaste boken jag köpte där det var titeln som hade en avgörande del i köpbeslutet. Det är en spännande titel som man blir nyfiken på. För vad är en Angel Maker egentligen? Boken var helt ok också. Handlar om en halvgalen vetenskapsman som försöker klona sig själv i en småstad i Nederländerna.

knowledgeThe Knowledge of Water av Sarah Smith köpte jag för länge länge sedan när jag bodde i England. Kommer ihåg att titeln lockade mig. Drömsk och poetisk. Får mig att tänka på hemligheter som döljs i djupet. Boken är en kärlekshistoria som utspelar sig i ett översvämmat Paris.

stadenStaden utan tid av Enrique Moriel. Jag tror att ordet ”stad” gärna får mig att tända på en titel. Kanske för att jag älskar att hitta på städer själv och skriva om den. Denna bok lät väldigt mycket som att den skulle vara något i stil med Carlos Ruiz Záfons böcker som utspelar sig i Barcelona. Tyvärr så var Staden utan tid nog en av de sämsta böcker jag läst och handlade om en människa som levde för alltid och drack blod och påminde om en vampyr på alla sätt och vis men det var ändå ingen vampyrberättelse. Väldigt underlig var den i alla fall. Men tycker fortfarande om titeln, därför får den stå kvar i min bokhylla.

The Sense of an EndingThe Sense of an Ending av Julian Barnes. Ännu en poetisk titel jag föll för. Tror att det är ordet ”ending” som gör det här. Bra var boken också.

the-city-and-the-cityThe City & The City av China Miéville. En titel jag gick och suktade efter länge innan jag äntligen köpte den. Det är något oerhört coolt med den här titeln bara. Samma fras två gånger. Och ett &-tecken! Hur ofta ser man det i en titel? Boken handlar om två städer som ligger över varandra som två dimensioner. Lite förvirrande men intressant läsning.

Dela gärna med dig av titlar som fått dig att köpa en bok.

Annonser

So Much Pretty av Cara Hoffman

somuch”… if you wanted to make a memorial for those women who died in that kind of violence throughout history – which no one does, of course – but if you did you’d be carving names at roughly the same rate as the crimes are being committed. If you wanted a historical monument – you know, one that had casualties, beatings, rapes, disfigurations – you’d need something like the Great Wall of China.”

Den amerikanska småstaden Haeden skakas av den nittonåriga Wendy Whites försvinnande. Sex månader senare hittas Wendys kropp i ett dike och det visar sig att hon bara har varit död i timmar när kroppen påträffas. Den utmärglade kroppen efter Wendy tyder på att hon utsatts för både tortyr och sexuella övergrepp under den tid hon varit försvunnen.

Reportern Stacey Flynn upprörs inte bara av Wendys försvinnande och död. Ilskan bygger upp inom henne när hon tänker på allt våld som kvinnor i USA och resten av världen dagligen utsätts för. I sin vrede skriver hon en artikel som får oanade konsekvenser.

Wendys före detta skolkamrat Alice påverkas också av Wendys död och det våld hon utsatts för. Alice är en intelligent tonåring som alltid varit duktig i skolan, föräldrarna är läkare som flyttat från New York till Haeden.

Det tog mig ett tag att komma in i Cara Hoffmans So Much Pretty. Berättelsen om en ung kvinna som försvinner kanske inte känns så originell när man läser bokens baksida. Men bokens uppbyggnad är vad som skiljer den från andra böcker som behandlar samma ämne. Berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden och mellan olika personer. Vissa kapitel är i jag-form, andra inte. Vissa kapitel är utskrifter av intervjuer eller uppsatser som Alice skrivit i skolan. Wendys försvinnande och död ligger som bakgrund till alltihop men det är hur hennes död påverkat andra runtomkring henne som fokus ligger på. Till en början är det som sagt svårt att hålla reda på alla tidshopp och att försöka foga samman alla berättelserna. Men sedan, när det är knappt hundra sidor kvar av boken, börjar allting falla på plats och till skillnad från många andra böcker jag läst så känner jag här att det faktiskt fanns en mening med bokens uppbyggnad och alla berättelserna i den.

Älskade bokkudde

Jag tycker om att läsa. Och jag gör det gärna överallt.

Framförallt hemma kan det vara lite krångligt faktiskt. Jag läser gärna medan jag äter och har genom åren lärt mig att utforma läsvänliga maträtter. Rätter som man kan skyffla in i munnen med gaffeln alltså. För den andra handen måste ju hålla i boken. Det är trots allt inte många böcker som håller sig uppslagna om man lägger ner dem på bordet. Ett och annat uppslagsverk kanske, men inte en chans med en pocketbok.

Så här i sommartider märks det också att det är lite jobbigt att läsa. Ligger jag ute i trädgården i solstolen så blir det med en pocket. En inbunden bok är på tok för tung att hålla upp om jag ligger på rygg, vilket jag väl oftast gör. Pocket funkar, men efter en stunds läsning brukar det kännas i armarna ändå.

bokkuddeMin mamma var vänlig nog att ge mig den här bokkudden för att ha när jag använder min läsplatta. iPadnacke hade hon minsann hört talas om. Kudden funkar utmärkt till iPaden. Men vad som är ännu bättre är att den funkar minst lika bra till fysiska böcker. Böckerna passar lätt in i den tack vare att ena sidan är kilformad. Sidorna hålls enkelt upp med en reglerbar plastskiva.

Det bästa är att jag kan läsa var jag vill med den. När jag äter, när jag ligger i solstolen eller sängen, när jag sitter i soffan. Går hur bra som helst och armar och händer får vila lite. Förstår inte hur jag kunde leva hela mitt liv utan den.

 

Skrämmande avslutning

bobTV-serier dag 20: Nämn den serien som kan skrämma dig mest.

Sista dagen med TV-serier idag och det läskigaste har alltså sparats till sist.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så skrämmer Bob från Twin Peaks mig fortfarande halvt från vettet när jag ligger i sängen och ska sova. Kan tydligt se honom framför mig där han kryper fram och bara ser allmänt läskig ut. Tittar jag på serien sitter jag alltid med handen för ögonen och tittar (nätt och jämt) mellan fingrarna på de scener där Bob är med.

En annan serie som kunde skrämma upp mig en del var Supernatural när jag fortfarande följde den på TV. Den gick ganska sent om kvällarna, typ alldeles innan läggdags. Var alltid tvungen att försöka hitta något lättare att kolla lite på för att koppla bort alla spöken och läskigheter innan jag gick och la mig sedan.

 

Tisdagstitlar #1

Titlar är något jag har tänkt mycket på den senaste tiden. Inte minst med tanke på att jag precis bytte namn på bloggen. Men en stor del av våren gick också åt till att fundera över titlar. Min bok var nämligen färdigskriven och behövde ett namn. Under skrivandet hade den inte ens en arbetstitel, men sedan fick den plötsligt flera namn. För jag blev aldrig riktigt nöjd och jag tänker mig att det där kommer förlaget ändra på ändå om de vill ge ut den.

Vad är en bra titel egentligen? Det tänkte jag att jag skulle försöka ta reda på här på bloggen. Och ni får gärna hjälpa mig med det genom att göra inlägg på era egna bloggar och lägga en länk till inlägget i kommentarerna här. Eller svara direkt i kommentarerna om ni inte har en blogg.

Jag tänkte börja lätt, eller åtminstone stort. Lista dina favorittitlar (1-5 stycken).

hjartatHjärtat är bedrägligast av allt (The heart is deceitful above all) från J.T. Leroys bok är en av mina favorittitlar. Jag brukar falla för långa titlar som är lätt poetiska av någon anledning. Lånade till och med denna titel en gång i tiden och döpte en uppsats i litteraturvetenskap till Sanningen är bedrägligast av allt.

oster

Öster om Eden (East of Eden) från John Steinbecks bok är en titel jag tyckt om ända sedan jag var liten. Kommer inte ihåg när jag hörde den första gången men jag var inte så värst gammal tror jag. Brukade gå och mumla titeln för mig själv, väldigt förbryllad och nyfiken på vad det egentligen var som låg öster om Eden. Boken står tyvärr fortfarande oläst i min bokhylla, men jag hoppas på att äntligen få läst den nu under sommaren.

drowningThe Drowning People skriven av Richard Mason. Fastnade direkt för den här titeln när jag fick syn på boken en bokhandeln. Har också något poetiskt över sig.

neverwhere

Neverwhere Neil Gaimans bok har nog de flesta hört talas om. Tycker verkligen om titeln, att två ord satts ihop och fått ny mening. Och så går ju tankarna lätt till Peter Pans Neverland när man hör det. Men det är något väldigt finurligt med titlar som bara är ett enda ord och som fastnar direkt.

Det var några av mina favorittitlar det. Och nu vill jag gärna höra era egna favorittitlar.

 

Den här berättelsen

Den uppmärksamme har kanske redan upptäckt att bloggen har ett nytt namn. Har länge (typ sedan dagen jag skapade den här bloggen) tänkt att jag vill ha ett svenskt namn. Men i skapandets stund kunde jag inte komma på ett svenskt namn till min blogg, så därför fick den heta If you’ve heard this story before … Nu har det äntligen blivit ändring på det och numera heter alltså bloggen Den här berättelsen. Vilket ju nästan är en försvenskning av det tidigare namnet, men det är även de första orden ur min nya roman. Kommer antagligen göra lite fler ändringar i bloggens struktur under de nästkommande dagarna/veckorna.

Så välkomna allihopa till Den här berättelsen.

Färgen på drömmar

fargenI Ruta Sepetys Färgen på drömmar (org. Getting out of the easy) möter vi sjuttonåriga Josie som bor i New Orleans. Josie drivs av sina drömmar. Hon vill bort från staden, bort från sin prostituerade moder som inte besitter den minsta gnutta moderskänslor. När en förmögen herre en dag stiger in i bokhandeln där Josie arbetar och utgår ifrån att Josie är en collegestudent, eller åtminstone ska börja college, börjar Josie drömma om ett annat liv.

Jag hade faktiskt svårt för att lägga ner Färgen på drömmar. Det var lätt att komma in i boken och in i Josies värld och jag fann att när jag la ner boken så ville jag ändå läsa vidare.

Karaktärerna i boken var lätta att tycka om, eller hata. Men jag får erkänna att det tog ett tag för mig att reda ut vem som var Josies kärleksintresse. Berättelsens kärlekstriangel är väl egentligen inte särskilt engagerande. Sedan kunde jag tycka att den själviska och något naiva modern som inte vill åldras kändes lite stereotyp.

Boken utspelar sig i början av 1950-talet, men av någon anledning så får jag hela tiden för mig att det är 20-talet/30-talet. Vet inte riktigt om det beror på detaljerna i boken eller att jag helt enkelt förknippar New Orleans mer med den tiden.

Slutet av boken föll mig inte riktigt i smaken. Kändes som att Josies alla problem (som var rejält stora) löste sig väldigt bra för henne.

Trots dessa invändningar så var det ändå ett nöje att läsa Färgen på drömmar. Perfekt sommarläsning för varma dagar på valfri skuggplats.