Expeditionen – min kärlekshistoria

expVi har nog alla något som vi fascineras av. Något som vi har burit med oss enda sedan vi första gången kom i kontakt med det. Berättelser av olika slag som vi aldrig riktigt kan släppa taget om. Obesvarade frågor vi vill få svar på. Mysterier vi vill lösa.

För Bea Uusma är det Andréexpeditonen. Ingenjör Salomon August Andrée hade själv en sådan besatthet. Att ta sig till Nordpolen i en vätgasballong. 1897 ger han sig iväg tillsammans med två andra män. Det sista man ser av dem är när de seglar iväg i ballongen över isen. Sedan dröjer det trettio år innan expeditionen påträffas igen. Resterna av deras sista läger hittas på en avlägsen ö som det nästan är omöjligt att ta sig till än idag. De har vandrat över isen i månader efter att deras ballong kraschat. Och fört noggranna dagböcker över deras vandring över isen. Men när de kommer till Vitön tar dagboksanteckningarna slut. Vad som hände med dem förblir en gåta. En gåta som Bea Uusma har sökt svar på i sin bok Expeditionen – Min kärlekshistoria.

Jag köper inte boken till mig själv. Jag får syn på den i bokhandeln när jag letar julklappar. Tar upp textutgåvan som är ett silvrigt mjukband. Läser på baksidan och inser att den här boken nog är perfekt för min mamma som läser allt om äventyrare. Ser att det finns en stor bok med samma titel. Den illustrerade utgåvan. Tar upp den och börjar bläddra. Känns ännu mer som en julklapp.

Jag kan inte låta bli. När jag kommer hem börjar jag läsa i boken som ska bli en julklapp. För jag är såld redan på baksidestexten. Jag måste ju få veta vad som hände med Andréexpeditonen. Kan knappt lägga ner boken när jag väl har börjat.

I de första kapitlen återberättas det man vet om expeditionen. Dagarna innan avfärd. Förberedelser. Missöden. Väntan. Därefter är det med hjälp av dagböckerna vi får veta vad som hände efter att ballongen lyfte och gav sig iväg mot Nordpolen. Allt återberättat på ett mycket elegant vis av Uusma. När jag läser dessa delarna dyker Michelle Pavers Evig Natt (Dark Matter) ständigt upp i mitt bakhuvud. Jag får samla känsla av utsatthet, ensamhet. Av så mycket ingenting att jag blir klaustrofobisk. Tre män fast i ett vitt, fruset landskap. Där det först inte finns natt, sedan ingen dag.

Jag är glad att jag köpte den illustrerade utgåvan. För förutom Andréexpeditionens dagböcker har man även funnit deras kamera. Hemsökande bilder av ballongen som kraschat på isen. Det är märkligt, att sitta och titta på dem nu. Över hundra år senare. Det finns andra bilder som är lika fascinerande. En av mina favoriter är när Bea Uusma håller upp ett gammalt fotografi där ballongen står redo för avfärd. Hon står på platsen där det togs. Det förflutna flyter in i nutiden. Eller kanske tvärtom. Längre bak i boken finns en färgkarta. Alla färger på isen som Uusma noggrant dokumenterat. Jag hade aldrig någon aning om att is kom i så många färger.

Jag älskade denna boken. Älskar Uusmas jakt på svar och hennes besatthet. Hur hon vandrar i expeditionens fotspår. Jag märker att jag drar mig för att slå in boken i det röda julklappspappret. Jag vill ju behålla den själv. Sitta och bläddra i den igen och igen och låta mysteriet med Andréexpeditonen hemsöka mig, precis som den har gjort med Bea Uusma.

Boken vann förövrigt Augustpriset (2013) i kategorin facklitteratur.

 

Bokbloggsjerkan: Bokligt löfte

I årets sista bokbloggsjerka ställs frågan om vad som är vårt bokliga löfte inför 2014.

Det måste ju helt klart vara att jag ska skriva ut min egen bok. Har pluggat på Författarskolan i Lund nu i tre terminer och påbörjar min fjärde nu efter jul. Under utbildningens tid ska man ha skrivit klart en bok och jag är nu i slutskedet av detta. Första delen på en episk fantasy serie ska det bli. Eller har det nästan blivit till och med. Sitter och skriver som en liten galning just nu för att de sista femton kapitel eller så ska bli klara till mitten av januari så att jag har ett första utkast kvar. Sedan tänkte jag lägga resten av tiden, fram till mars, till att redigera tills fingrar och ögon blöder. Därefter ska den bedömas av två personer och så blir den upptryckt i fem ex. Och där kommer skolan anse att den är klar och jag får mitt betyg.

Men mitt löfte tar inte slut där, för jag måste ju försöka få ut den också. Så löfte nummer två blir att se till att få gjort just det. Eller åtminstone försöka.

Så vad hände med läsandet?

Det har gått segt på sista tiden. Det verkar som jag fastnar i varenda ord i varenda kapitel i varenda bok jag försöker ta mig igenom. Och det har känts segt ett tag nu. Till en början märktes det knappt. Bara ett antal färre lästa sidor per dag. Men det skulle nog gå över av sig själv. Bara jag hittade en riktigt bra bok att försvinna in i.

Så började jag med Sadie Jones The Uninvited Guests. Lät riktigt spännande och kuslig på baksidan. Var riktigt seg och vimsig på insidan. Ligger uppslagen, med ryggen upp, på min bokhylla nu sedan några veckor tillbaka. Halv igenom läst. Ångestfylld. Kommer det förbi en bok som jag aldrig läser klart? Kommer jag slå ihop den en dag och skjuta in den bland de andra böckerna i hyllan och hoppas att den försvinner ur mitt sinne när jag inte längre ser den?

Bästa, eller åtminstone det mest effektiva om än tillfälliga botemedlet mot förlorad kärlek, är ny kärlek. Så jag gav mig på andra delen i Brandon Sandersons Mistborn triologi, The Well of Ascension. Och fann att jag fortfarande verkade vara kvar i den första delen. För bokens första hundra sidor eller så är till största delen de olika karaktärernas reflektioner över vad som har hänt. Inte så intressant eftersom jag fortfarande minns den boken ganska väl. Kämpar mig framåt. Runt 300 sidor eller så. Känns fortfarande som jag är kvar i bok ett. Men det ska nog gå. Nästan halvvägs igenom trots allt. Det börjar nog hända saker snart.

En orsak till läsandets utförsgång kan nog även vara att läsandet till stor del ersatts av skrivandet. För några veckor sedan skrev jag den trehundrade sidan på min bok. Och planen är att jag ska få ihop cirka hundra till och att de ska vara klara i mitten av januari då min handledare på Författarskolan förväntar sig att få in dem. Slutet på min bok. Så nära nu. Men känns samtidigt så oändligt långt borta. Kommer närmare, ord för ord, kapitel för kapitel. Slutet. Som ska bli en fortsättning. En början och ett avslut. På så väldigt mycket.

Och så kom julen. Alldeles för fort som vanligt. Rusade ut full av ångest och stress i förrgår. Insåg att det var en vecka kvar till julafton och inte en enda klapp var inköpt. Så ner till stan det bar. Seglade igenom Åhléns och konstaterade att det inte fanns något roligt där. Ljus? I år igen? In i pyntaffärerna och kolla på krimskrams. Så onödigt. Finns ju knappt plats till det gamla krimskramset. In i den trogna bokhandeln. Försvinner in i böckerna en stund och lägger mentalt till flera på den ständigt växande listan av böcker jag vill ha. Så får jag syn på en. Expeditionen heter den. Min kärlekshistoria är undertiteln. Svårt att missa. Den står väl synlig i bokhandeln, Augustprisvinnare som den är. Jag tar upp den. Först den lilla utgåvan, mjukbandet utan bilder. En sann berättelse om några polarforskare som försvann. Låter som något min mamma skulle gilla. Jag öppnar boken, bläddrar. Fastnar. Vill inte lägga ner. Ser att det står en stor bok där också. Den illustrerade utgåvan. Med en stor röd klisterlapp på. Öppnar den och bläddrar.

På hemvägen spritter känslan av att ha hittat den perfekta julklappen i mig.

Bläddrar vidare i Bea Uusmas Expeditonen när jag kommer hem. Äntligen börjar jag sträckläsa. Så mycket man nu kan sträckläsa en bok som till stor del består av bilder. Trodde aldrig att en fackbok skulle ta mig ur min lässvacka. Ett mer ingående inlägg om denna bok följer snart.

Kom ett paket, lagom till jul. Böcker som jag länge velat läsa. Och nu ska det väl banne mig bli av också. Fast det saknades en. Naomi Aldermans The Lessons. Såg fram emot den. Verkade vara en perfekt julbok om studenter vid Oxford. Men får vänta lite till. Kanske hinner sätta igång med någon av dessa tre innan den kommer fram.

ande 003