Bokbloggsjerka 23-26 maj: Dåligt slut

I veckans jerka så ställs frågan: Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?

Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes särskilt många slut överhuvudtaget nu när jag sitter här och fundera. Vilket får mig att komma till slutsatsen att slutet på en bok egentligen inte är så viktigt, det är allt det som kommer innan dess.

Men en bok som jag har ett väldigt starkt minne av att jag blev besviken på slutet på är Stephen Kings Hjärtan i Atlantis. Det var länge sedan jag läste boken nu, och jag kan inte riktigt dra mig till minnes vare sig handling eller slut. Däremot minns jag att jag tyckte väldigt mycket om boken ända fram till sluten och att det förstörde hela boken för mig.

Bokbloggsjerka 16-19 maj: E-böcker och fysiska böcker

Veckans bokbloggjerka har två frågor:

För dig som läser e-böcker: brukar du köpa en fysisk bok av en e-bok som du har gillat?

För dig som inte läser e-böcker: kan du ge exempel på en bok som du t.ex. lånat på biblioteket, gillat och sedan köpt ett eget ex. av?

Jag väljer att svara på den första här, även om jag kanske inte direkt skulle påstå att jag läser e-böcker. Men jag antar att svaret funkar på båda frågorna i vilket fall som helst. För jag skulle nog kunna tänka mig att köpa en fysiska bok om jag läst e-boken. Och samma om jag lånat en bok på biblioteket och tyckt om den, fast jag har inget exempel på när det har hänt. Men jag vill gärna äga de böcker jag läser, även de dåliga. Fast jag får erkänna att de olästa däremot ger mig dåligt samvete. Men bra böcker har jag gärna i min hylla. Och det finns flera böcker som jag tycker mycket om, som Wuthering Heights till exempel, som jag äger i flera olika utgåvor i fysiska exemplar bara för att jag tycker om utgåvorna och hur de ser ut.

Donna Tartt

Jag blev frälst i Donna Tartt efter att jag läst hennes Den hemliga historien någon gång på 90-talet. Blev sedan överlycklig när det tio år senare kom ut en ny bok av henne, nämligen Den lille vännen. Men jag lyckades inte riktigt ta mig igenom den första gången jag försökte. Tyckte det var frustrerande att det där mordet det talades om på boken baksida aldrig verkade komma närmare någon lösning. Några år senare läste jag på en blogg någonstans att man faktiskt aldrig får reda på i boken vad som hände, och plötsligt såg jag Den lille vännen med helt nya ögon. Och jag tog mig an boken än en gång. Nu gick det genast mycket bättre och jag älskade Harriet som snabbt blev min superhjälte.

Blev överlycklig när jag hörde att det var en tredje Donna Tartt bok på gång, ytterligare tio år senare. Av någon anledning har det dröjt innan jag inhandlade Steglistan. Men igår blev det äntligen av. Då var jag nämligen och lyssnade på Donna Tartt som besökte Internationell Författarscen på Malmö Stadsbibliotek. Och det var verkligen kul att få se sin favoritförfattare i verkliga livet. Tyvärr tyckte jag att intervjuaren tog över ganska mycket och kändes ohyfsad ibland. Det verkade som om var ute efter ett speciellt svar på många av sina frågor och pushade för att få dem också. Hade varit bättre om hon låtit Donna Tartt bli hörd lite mer.

Men det var kul att höra vad Donna Tartt hade att säga ändå. Och framförallt att höra henne läsa ur Steglitsan (eller The Goldfinch som den heter på engelska). För mig som själv skriver var det väldigt intressant att höra om hur hon arbetar, hur hon skriver för hand och klipper sönder scener med sax och sedan klistrar ihop dem igen. Hade gärna hört mer om det men tyvärr var det upp till intervjuaren.

Följebrev

De senaste dagarna har jag suttit och våndats framför datorn och försökt få ihop ett följebrev att skicka med mitt manus. Lite som att skriva ett personligt brev när man söker jobb, fast man försöker inte bara framhäva sina kunskaper och hur man är som person och försöka sälja sig själv. Nej, man ska även sälja sina drömmar och förhoppningar, sitt allra innersta som det säkert tog närmare tio år innan det ens gick att samla mod till sig för att få ner det på papper. Hur sammanfattar man det där på några rader utan att vilja springa och gömma sig?

Googlar man följebrev så är det ungefär samma tips som kommer upp överallt. Eller kommentaren från någon förläggare om att det inte finns något bra svar på hur ett följebrev ska se ut. Vilket inte gör det hela lättare. Man vill ju veta hur andra har gjort, hur de lyckades. Och vilka lyckades inte, och varför?

Som tur är behövde jag inte skicka mitt följebrev direkt till ett förlag. Att skriva det var en uppgift på Författarskolan och nu blir det diskussion och kommentarer om det om några dagar. Sen är det väl bara till att göra om och göra (förhoppningsvis) bättre. För romanen är ju faktiskt klar och behöver det där följebrevet innan den skickas iväg.

Följebrevet gav även upphov till andra sorters våndor. Valet av titel. Helt jäkla hopplöst att komma på en bra titel för första delen i en fantasyserie kan jag konstatera. Däremot har jag titlarna klara till både del två och tre. Hur kommer det sig egentligen?