Writing – Marguerite Duras

Vackert och enkelt om skrivandet i Marguerite Duras Writing.

Writing, eller Att skriva som den svenska utgåvan som kom ut nyligen heter, är Marguerite Duras näst sista bok. I den reflekterar hon över skrivprocessen i fem essäer. Duras språk är vackert, enkelt, när hon beskriver skrivandet och den ensamhet skrivandet kräver. Writing ger känslan av att läsa sidor ur författarens dagbok, korta anteckningar som skrivits ner och sedan följts upp. Det är den första essän – med samma titel som boken – som jag finner allra mest intressant. Att få en inblick i en annan skrivande människas tankar och tvivel. Bokens andra essä, The death of a young british pilot, berör mig. Hur en annan människas öde kan beröra genom att väcka upp våra egna minnen. Hur någon annans historia får berätta vår egen historia.

Bokbloggsjerka 26-29 september: Bokserier

Veckans jerka fråga är passande nog lång: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)

Har läst en del serier eftersom jag är en fantasyläsare. Brukar däremot försöka undvika de serier som ser ut att bli alldeles för långa. Läste Robert Jordans Sagan om drakens återkomst (Wheel of Time) när de första böckerna kom ut. Tror jag tog mig igenom 6-8 stycken. Sedan tröttnade jag. Inte så mycket för att den blev sämre, men blev liksom trött på att gå och vänta på nästa bok hela tiden.

En av mina favoriter när det gäller fantasyserier är Katharine Kerrs Sagan om det magiska landet Deverry. Läste första delen, Silverdolken, för lääänge sedan. Och fortsatte med de andra delarna som fanns ute. Men så blev det ett väldigt långt uppehåll, på flera år, innan någon ny bok utkom. Frustrerande. Men när nästa del väl kom så fortsatte jag att läsa serien. Dock hade jag glömt av ganska mycket av handlingen. Jag läste sammanlagt tolv böcker i serien. Av någon anledning tog jag mig inte igenom hela serien, det finns fortfarande två delar (tror jag) i den som jag inte läst. Men planen är att läsa om hela, inklusive de två delarna jag inte har än. Nån dag.

Nu är det så länge sedan jag läste Kerrs serie att jag inte kan dra mig till minnes om jag märkte något skillnad i språk/stil genom böckerna. Men är ganska säker på att Kerr skrev om några av de tidiga delarna av serien som nu finns ute som ”authors definitive edition”.

Jag som själv sitter och skriver på en fantasyserie kan se några förändringar i mitt skrivande. Hur mycket de syns för läsaren är så klart inte helt lätt att säga. Men jag upplever att skrivandet är mindre trevande nu när jag skriver på del två och att jag kan fokusera på andra saker nu när karaktärerna är etablerade sedan första delen. Tycker att det är ganska självklart att författare utvecklas från bok till bok, sedan är det säkert olika hur mycket det syns i texten.

Finns ju även skräckexempel där författaren/förlaget verkar försöka mjölka ut allt de kan ur en serie och det till slut bara blir fånigt. Tror att det är bra om författaren har en god uppfattning om hur många delar det ska bli och försöka hålla sig till det.

Del 1: Möjligheter och omöjligheter – Att skriva fantasy

Följande text är ett utdrag ur min kandidatuppsats på Författarskolan.

Början till en bok

Någon gång i mina ungdomsår kom jag i kontakt med den amerikanske författaren David Eddings fantasyserie Sagan om Belgarion. Fram till dess hade jag mest hållit mig till Wahlströms rödryggade ungdomsböcker och Eddings böcker utgjorde en skarp kontrast till dessa. De handlade om en brokig skara människor som ger sig ut på en lång resa genom ett land fyllt av magi och underliga väsen för att stoppa mörkrets makter. Jag var vid denna tidpunkt ganska ovetande om att J.R.R. Tolkien nästan trettio år innan Eddings hade skickat iväg ett brödraskap bestående av människor, hobbitar, alver och dvärgar genom sitt Midgård just för att stoppa mörkrets makter.

Men jag hade aldrig stött på någonting liknande tidigare, och jag älskade det. Efter att jag läst klart Eddings serie började jag leta efter liknande böcker. Någonstans längs vägen började jag fantisera ihop mina egna länder och vad det var för slags människor som bodde i dem.

Fantasylitteraturen anklagas ofta för att följa i anglosaxiska traditioner och för att låna frisk från Tolkien eller följa vissa mallar där hjälten är någon slags kung Arthurfigur. Alla dessa fantasyböcker jag läst har naturligtvis influerat hur jag skriver idag, nu när jag sitter här på Författarskolan och har skrivit den första delen i min egen fantasyserie.

Fast det var ändå ingen självklarhet att det var en fantasyroman jag skulle skriva när jag påbörjade utbildningen. Trots att jag redan hade det mesta uttänkt om hur världen i en sådan bok skulle fungera, vad städerna skulle heta och vilka karaktärer som skulle befolka världen. Jag kände faktiskt ganska mycket ångest över att skriva fantasy och dela dessa texter med andra skrivande människor. Tanken på att bli bedömd utifrån hur jag skriver när jag skriver fantasy var skräckinjagande. Det kändes inte som att det skulle bli bra nog, att jag inte skulle kunna visa hur jag verkligen skriver. För att skriva i fantasygenren påverkar mitt skrivande en hel del. Innehållsmässigt naturligtvis, men även språkmässigt. Jag fick för mig att jag inte skulle kunna ta ut svängarna tillräckligt, att jag inte skulle kunna visa vad jag egentligen kan. Men jag hade ju så många idéer och tankar om min värld redan, jag hade levt med dem så länge att de nu var omöjliga att bli av med. Så det var bara till att bita ihop och börja skriva.

To Kill a Mockingbird

Harper Lees enda bok, To Kill a Mockingbird (Dödssynden) visar sig vara en ovanligt rolig och varm klassiker.

Den unga Scout Finch bor tillsammans med sin bror Jem och fadern Atticus i den amerikanska södern. Berättelsen utspelar sig under Depressionen när motsättningarna mellan stadens färgade och vita befolkning är hög. Scout tillbringar dagarna tillsammans med Jem och deras vän Dill. Tillsammans försöker de få klarhet i vad deras granne – enstöringen Boo Radley – egentligen döljer.

När en man ur stadens färgade befolkning blir anklagad för våldtäkt på en vit flicka blir det Atticus Finch, som är advokat, som får försvara mannen. Scout och Jem smyger in på rättegången och vi får följa processen ur barnens ögon.

Shoot all the bluejays you want, if you can hit ’em, but remember, it’s a sin to kill a mockingbird.

Äntligen fick jag läst denna bok! Har många klassiker på min Att läsa-lista, men To Kill a Mockingbird har varit en bok jag länge velat läsa. Dels så älskar jag titeln. Kan inte komma ihåg första gången jag hörde den, men känns som att jag alltid har burit med mig den. Sedan har jag varit nyfiken på Atticus Finch länge också. En karaktär som ofta nämns i andra verk. Och den mystiske Boo Radley.

Nu har jag då äntligen läst ut boken och fått lite klarhet i vem Atticus är och varför boken heter som den heter. Måste säga att jag blev glatt överraskad. Jag kan erkänna att jag ofta känner mig lite avskräckt inför att läsa klassiker – tenderar att tycka att de är lite sega. Men den här var riktigt rolig att läsa faktiskt. Full av humor och värme. Speciellt första delen tyckte jag var riktigt spännande, när Scout och Jem och Dill smyger runt i byn och luskar i alla förbjudna saker.

Stöld av babian

Igår var jag på releasepartyt för Anna Karolinas Stöld av babian. Lämnade festen med en signerad bok som jag nu ser fram emot att läsa.

Från bokens baksida:

”Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.

Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.”

Jag gick på Författarskolan på Lunds universitet samtidigt som Anna och har läst en del utdrag ur boken tidigare och jag tyckte alltid att Anna skrev väldigt modigt och ohämmat om sådant som jag själv antagligen inte skulle våga skriva om. Verkligen superkul att boken har blivit utgiven och finns ute i bokhandlarna nu!

Anna pratar om boken.