Jessie Lambs testamente

2015-04-04 12.15.23

I Jane Rogers Jessie Lambs testamente har världen har drabbats av det luftburna viruset MDS – Maternal Death Syndrom. Alla bär på sjukdomen, men det är först när en kvinna blir gravid som sjukdomen bryter ut – och dödar både mor och barn. Snart står det klart att den sista generationen har fötts, det kommer inte att komma några flera barn. Mänskligheten kommer att dö ut.

Jessie Lamb är sexton år. Hon ser världen falla samman. Hon och hennes vänner skyller på de vuxna. Andra vänder sitt hat mot kvinnorna, kvinnorna som blir sjuka och dör ute på gatorna. Överallt i samhället dyker olika grupper upp: extremist grupper som vill stoppa forskarna experiment för att hitta ett vaccin, religiösa grupper som är redo att offra sig själva.
Så tycker en strimma av hopp upp. Man lyckas vaccinera embryon så att friska, immuna barn kan födas. För detta behövs frivilliga kvinnor som ställer upp och blir gravida och sedan försätts i koma så att de inte dör när MDS sätter in. Problemet är bara att dessa kvinnor, eller törnrosor som de kallas, dör så fort barnet är fött.
I en hopplös värld ser Jessie sin chans att göra något för mänskligheten.

Jag rekommenderar verkligen Jessie Lambs testamente. Själv gillade jag boken skarpt och hade svårt för att lägga ner den. Ofta kan jag tycka att sci-fi böcker blir lite för vetenskapliga och komplicerade, men så var inte fallet här. Det känns inte alls helt otänkbart eller avlägset att något sådant här skulle kunna hända. Påminde en hel del om filmen The Children of Men (efter av romanen av P.D . James) där världen står inför ett liknande dilemma. Jessie Lambs testamente blev förövrigt nominerad till Man Booker Prize 2011 och vann en Arthur C. Clarke Award 2012.

Annonser

Ancient Light – John Banville

ancientlightBilly Gray was my best friend and I fell in love with his mother. Love may be too strong a word but I do not know a weaker one that will apply. All this happened half a century ago. I was fifteen and Mrs Gray was thirty-five.

Så börjar John Banvilles Ancient Light. Skådespelaren Alexander Cleave har förlorat sin dotter och hans fru verkar ha förvandlats till en formlös figur som glider runt i deras hus. Hans tankar börjar vandra till en sommar på 50-talet då han förälskade sig i sin bäste väns mamma och inledde ett förhållande med henne.

Det finns så mycket man skulle kunna analysera i Ancient Light att jag inte ens tänker försöka ge mig på det. Men det finns många trådar att plocka på här, och även om de alla är intressanta och välskrivna så vet jag inte om jag någonsin lyckas väva samman dem.

Boken skulle kunna jämföras med Nabokovs Lolita, fast här är det en kvinna som förför en pojke. Och så är det den unge Alexanders perspektiv vi får följa, hans första förälskelse och den besatthet och avundsjuka som väcks med den.

Jag tyckte om Ancient Light. Mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Fast jag får erkänna att jag var inställd på att den skulle vara seg, så jag kanske blev glatt överraskad. Allra mest tyckte jag om delarna som utspelas på 50-talet, nutidsdelarna känns lite onödiga ibland och när jag läser dem vill jag bara tillbaka till sommaren med Mrs Gray och få veta vad som egentligen hände med deras förbjudna romans.

The Lighthouse

Ännu en Man Booker Prize nominerad bok. Denna gången är det Allison Moore’s debut The Lighthouse. En bok om att vara fast i det förflutna, att förföras av minnen.

Futh är en medelålders man som förlorat sin väg i livet. Till vardags jobbar han med att framställa artificiella lukter och han har precis genomgått en skilsmässa.
För att lägga den bakom sig ger han sig ut på en vandringsresa till Tyskland, en resa han en gång i tiden gjorde med sin far. Med sig i fickan har han sitt enda memento av sin mor, en parfymflaska i form av ett fyrtorn.

Bokens andra narrativ följer motellägarinnan Ester som tar med gäster in i olika rum på motellet när hennes kylige make inte är hemma. Det är även det motell som Futh spenderar sin första natt i Tyskland på.

Både Ester och Fuths berättelser är fyllda av det förflutna och minnen och det blir tydligt att deras oförmåga att släppa det förflutna sakta förstör dem. Men när Fuths resa lider mot sitt slut blir det allt mer tydligt att det är sakerna han aldrig gjorde som får de största konsekvenserna.

Boken är fylld av symboler. Malar, ljus, fyrar och så vidare. Personligen kan jag, efter att ha läst både Virgina Wolffs To the Lighthouse och Jeanette Wintersons Fyrväktaren för inte allt för länge sedan, känna att det där med fyrar som symboler känns lite urvattnat. En hel radda böcker med fyrar i titlarna kommer fram när jag tänker efter lite.

Men boken är trots allt bra. Ensamheten som karaktärerna upplever är tryckande. Fast jag kan tycka att den blir lite övertydlig mot slutet på vissa punkter.

Swimming Home – Deborah Levy

When Kitty Finch took her hand off the steerig wheel and told him she loved him, he no longer knew if she was threatening him or having a conversation.

Deborah Levys Swimming Home utspelar sig under en varm sommarvecka i Frankrike 1994 där poeten Joe, hans fru Isabel och deras tonåriga dotter tillbringar sin semester i en hyrd villa. En dag finner de en naken rödhårig kvinna flytandes i villans pool. Den unga kvinnan kliver upp ur poolen. Hon är Kitty Finch, botanist och poet. Och för tillfället hemlös då det har blivit förvirring angående reservationerna. Isabel bjuder genast in den unga kvinnan att stanna i ett av villans många rum.

Swimming Home utforskar karaktärernas liv och relationer och deras hemligheter och hur dessa kommer upp till ytan när en främling med sina egna hemligheter dyker upp. Boken är kort, drygt 150 sidor, och tyvärr känns det som att vi bara skummar på denna yta under läsningens gång. Vi kan ana att det finns så mycket mer som aldrig blir sagt. Vilket gör det inte helt lätt att ta till sig karaktärerna eller att få klarhet i varför de handlar som de gör.

För mig var det språket i boken som gjorde den läsvärd. Stämningsfullt och vackert.

Life is only worth living because we hope it will get better and we’ll all get home safely.

Boken är kortlistad för Man Booker Prize 2012.

 

Vad som göms i snö kommer fram i tö

Redan från början står det klart att någonting hemskt kommer att hända i A.D. Millers debutroman Snowdrops. En snödroppe – en kropp som dolts i snön men som kommer fram när den smälter – hittas på Moskvas gator. Vilken roll har den brittiske advokaten Nick Platt spelat i de händelser som har lett upp till detta? Berättelsen nystas sakta upp för oss när Nick berättar om sina år i Moskva för sin blivande fru.

Snowdrops: the badness that is already there, always there and very close, but which you somehow manage not to see. The sins the winter hides, sometimes forever.

Det Moskva som Miller målar upp i Snowdrops befinner sig i ett permanent fruset tillstånd där endast förfallet tycks växa sig starkare men allt annat förblir som det alltid har varit. Staden speglar Nicks egna tillstånd väl. En självvald exil har fört honom bort från tryggheten av det egna hemlandet och familjen som han endast tycks känna avsky för; den sortens avsky som växer fram ur oförmågan att förändras, av att fjättras till det förflutna och det trygga, det förutsägbara.

Till en början kan jag tycka att Nick är ett offer för omständigheterna. Jag kan känna sympati för att han försöker att bryta sig ur det vakum som hans tidigare liv är.

Snowdrops var kortlistad för Man Booker Prize. Och när jag tänker på boken i den kontexten börjar jag undrar om det möjligtvis fanns ett tema för de nominerade böckerna och om detta var mäns livskriser? Nog för att jag i dagsläget endast har läst vinnaren Julian Barnes The sense of an ending. Men något som slår mig om de båda böckerna är att de båda handlar om män som tänker tillbaka på sina liv, sina tidigare kärlekar.

I dessa tankebanorna börjar Nick Platt att framstå som en ganska patetisk typ, någon som flyr från sitt liv då han inser att han egentligen inte har åstadkommit något med det och istället börjar leva en lögn i ett annat land där kvinnorna drömmer om en utlänningar som ska ta dem bort från fattigdomen och förfallet.

I Moskvas tunnelbana räddar Nick den unge Masha och hennes syster från en väskryckare och Nick låter därifrån lögnen svepa in honom.

En fråga man kan ställa sig när man har läst boken är; Är Nick ond eller god egentligen? Han låter sig bedras, inte bara av Masha, men även av sig själv. Han är inte blind för vad som händer, men han är likgiltig inför det och låter det hända.

Det är lätt att bli irriterad på Nick; han låter sig bedras för att han intalar sig att den unga, exotiska Masha älskar honom. Men samtidigt så speglar atmosfären i Moskva Nick så perfekt, och det är det som gör Snowdrops läsvärd.

Bokens hemsida: www.snowdropsthenovel.com

Alla dessa trick minnet spelar oss

The Sense of an EndingJulian Barnes roman The sense of an ending är en sån där bok jag bara vill älska. Jag får känslan av saknad och något förlorat bara jag tar i boken. Omslaget har en gulnande färg och maskrosorna flyger iväg i vinden. Flikarna sträcker sig in på framsidan och ger intrycket av att någon kanske har försökt bränna upp boken en gång för länge sedan. Det flyktiga, föränderliga och svårfångade minnet.

It strikes me that this may be one of the differences between youth and age: when we are young, we invent different futures for ourselves; when we are old we invent different pasts for others.

Vi konstruerar våra minnen så att de passar oss, så att vår roll får en mening, god som ond. Och det är aldrig lätt när någon dyker upp som utmanar och ifrågasätter våra minnen; kastar omkull vår verklighet.

Tony Webster är pensionerad. Han har haft ett gott liv – inte för bra och inte för dåligt. Bara tillräckligt  för att vara nöjd. Men en dag kontaktas han av en advokat med ett brev till honom som innehåller något oväntat och som rör hans gamla vän Adrians död för länge sedan.

‘Dear Tony, I think it right you should have the attached. Adrian always spoke warmly of you, and perhaps you will find it an interesting, if painful, memento of long ago.’

Tony börjar se tillbaka sitt liv och inser att det har varit en konstruktion utan besvärliga ex-flickvänner eller vänner som förråder en. Han försöker ge svar på sitt eget agerande och andras. Och han inser att minnet inte alltid är att lita på.

The sense of an ending är en intressant historia. Jag måste erkänna, jag är svag för berättelser som utspelar sig i 40-talets Oxford eller Cambridge. Det är något med de där gamla engelska universitetsstäderna. Men det är passande för stämningen. Fyra unga män på väg ut i livet; lovar dyrt och heligt att de ska förbli vänner för evigt och försvinner sedan åt varsitt håll.

Jag kan aldrig riktigt lista ut hur boken ska sluta. Tony Webster tror att den version av sanningen som hans minne har skapat är den rätta. Likaså litar jag på de ledtrådar jag får när jag försöker gissa mig fram till upplösningen. Men precis som för Tony Webster så förändras bilden när man tittar tillbaka på den i ett annat ljus. Efter jag har lagt ned boken börjar jag ifrågasätta vissa saker, så som karaktärernas handlande och jag kan inte låta bli att känna lite som att jag blivit vilseledd för att inte kunna räkna ut hur boken ska sluta. Men samtidigt måste jag ändå acceptera det. Det är inte mina ögon jag har sett dem genom; utan genom ögonen på en gammal man som ser tillbaka på sitt liv.

Jag tror att The sense of an ending är en sådan där bok som jag kommer återvända till en dag, bara för att rätta till mitt eget minne av den och se alla händelserna i ett nytt sken. Och kanske är det precis så det är meningen att man ska känna.

Barnes är även nominerad till Man Booker Prize med den här boken och jag tror att det kan bli en vinnare.