En förgiftad man

2015-01-10 19.24.44

Småmysig stämning på engelska landsbygden när det nystas i gamla mordfall.

Jag gillar att krypa upp med något spännande och lite läskigt på julen. Det passar liksom när man stänger in sig från kylan och mörkret men samtidigt har fullt med ljus och andra mysigheter inomhus. För i tiden brukade jag alltid läsa Minette Walters eller Elizabeth George vid den här tiden på året. Brittiska deckare var länge en favorit. Men till slut tröttnade jag på genren. Mysighetsfaktorn i brittiska deckare försvann när de började med långkörare som Morden i Midsomer på TV. Eller serien baserad på Elizabeth Georges böcker för den delen.

Men i den här julen var jag som sagt i deckarstämning igen. Och valet föll på Peter Robinsons En förgiftad man. Berättelsen utspelar sig på ett gammalt gods, Kilnsgate House, på den engelska landsbygden. Engelsmannen Chris Lowdes har precis köpt stället och återvänt till sitt gamla hemland efter att ha bott i L.A. under största delen av sitt vuxna liv. Det dröjer inte länge förrän Chris får nys om ställets historia. Kilnsgate House var platsen för ett omtalat mord under 50-talet. En doktor giftmördades och hans unga fru Grace dömdes till döden för brottet.

Chris köper inte riktigt den officiella historien om vad som hände och börjar nysta i det förflutna.

Jag tyckte om En förgiftad man för att den inte kändes förutsägbar. Samtidigt blev jag lite besviken, jag ville ju läsa en riktigt spännande bok nu när jag ändå satte mig med en deckare. Eftersom bokens mysterium till största delen utspelas i det förflutna och uppdagas för oss genom Chris efterforskningar så stiger aldrig pulsen riktigt på mig. Grace historia är den jag verkligen fastnar för, hennes upplevelser som sköterska under kriget. Men mordet blir aldrig det som står i fokus för mig och det känns inte heller som att Grace kommer få någon slags upprättelse efter så lång tid, vad Chris än hittar. För mig är En förgiftad man mer en intressant historia än en spännande historia.

Annonser

Stöld av babian

Stöld av babianIgår var jag på releasepartyt för Anna Karolinas Stöld av babian. Lämnade festen med en signerad bok som jag nu ser fram emot att läsa.

Från bokens baksida:

”Adnan har just avtjänat ett straff för grovt narkotikabrott. Nu måste han skaffa stålar snabbt för att betala sina skulder. Magnus är kriminalkommissarie och balanserar på lagens gränser i sin jakt att sätta dit buset. Han är svag för kvinnor.

Amanda är nykläckt polis. Hon har valt yrket av ett väldigt personligt skäl: systerns självmord. Några är ansvariga. Och de ska få betala. Två män ligger överst på listan: en kriminell och en polis. Hon är beredd att offra allt.”

Jag gick på Författarskolan på Lunds universitet samtidigt som Anna och har läst en del utdrag ur boken tidigare och jag tyckte alltid att Anna skrev väldigt modigt och ohämmat om sådant som jag själv antagligen inte skulle våga skriva om. Verkligen superkul att boken har blivit utgiven och finns ute i bokhandlarna nu!

Anna pratar om boken.

Bokbloggsjerka – Deckare och korrektur

jerka11Först kopplade jag inte alls varför veckans bokbloggsjerka bestod av två helt olika frågor, men när jag läste hela inlägget från Annika förstod jag bättre. Frågorna lyder nämligen: Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag läste väldigt mycket deckare när jag var yngre, typ ung vuxen åldern och förknippar därför genren mycket med den tiden av mitt liv. Jag kan fortfarande känna att jag blir riktigt sugen på att krypa upp med en bra deckare någon gång. Brukade älska Elizabeth George och Minette Walters till exempel. Tror det är några år nu sedan jag sista läste en riktig deckare, tyvärr så kände jag att den var alldeles för förutsägbar och av någon anledning har jag fått för mig att alla deckare är det nu för tiden. Säker inte alls sant. Men det blir ändå väldigt lite deckar läsning här. Sedan så tycker jag väl inte att det är så roligt att läsa om samma poliser om och om igen, vilket är vanligt i deckare.

Dåligt korrekturlästa böcker är absolut ingenting jag förknippar med deckargenren. Men jag stör mig fruktansvärt mycket på stavfel, rader som bryts på fel ställe etc. Finns ett förlag som jag inte tänker nämna namnet på men de ger ut en väldigt känd författare som är så långt från deckargenren man kan komma och i deras böcker hittar jag alltid många många korrekturfel som är väldigt störande för läsningen. Som ett felstavat ord redan på första sidan, sådant får bara inte hända.

Håller för övrigt på att läsa korrektur på min egen bok för sisådär tredje gången nu och kan ju bara konstatera att man inte får bort alla fel i en bok på en genomläsning.