The Black Magician Triologi – del två och tre

Jag tror jag saknar det där onödiga tjafset som jag skrev att boken var befriad från i mitt inlägg om The Magician’s Guild, del ett i Trudi Canavans The Magicians Guild. Tack och lov är segheten jag upplevde i första boken till största delen borta från del två, The Novice, och del tre, The Highlord. Men jag har nog aldrig varit med om att så lite har hänt över så många sidor som i denna triologin.

Canavans värld för enkel, för avskalad, som om ingenting existerade utanför staden Imardins murar. Med en gnutta optimism och fantasi kan man nog se detta som ett stilistisk drag från Canavans sida. Världen utanför existerar inte för Sonea, den fattiga flickan från slummen som aldrig varit någonstans och nu lever innanför magikernas egna murar inne i staden. Så klart att hon inte vet mycket om världen utanför.

Men vi får även följa berättelsen från magikern Dannyls perspektiv. Men inte ens hans resor ut i världen får Canavans värld att kännas större eller mer intressant. Kanske är jag för evigt fast i Tolkien-träsket och behöver sjunka ned i en värld fylld av detaljer och mytologi, men för mig kommer Canavans värld aldrig riktigt till liv.

Kanske hade detta känts mer ok om boken fokuserade på karaktärernas utveckling istället, men jag tycker att det finns väldigt lite av den varan också.

Världen har inte bara en avsaknad av detaljer, utan även en avsaknad av personer. Inte en enda gång stöter vi på en person som inte har någon större (av olika grader) roll i boken. Vi får följa berättelsen ur olika perspektiv – fyra om jag inte missat någon – och det är främst dessa personer som känns mest trovärdiga och som genomgår någon sorts utveckling. Soneas plågoande Regin känns mest som ett ganska meningslöst sidospår som drar ut i en evighet – speciellt i den andra boken. Visst, händelserna bidrar till Soneas utveckling, men karaktären Regin tycks bara dyka upp för att plåga henne vid alla möjliga tillfällen. Men karaktären saknar helt djup, vi får aldrig reda på varför han känner sådant hat för henne och är mer än villig att utsätta både sig själv och andra för fara för att hon ska få lida. Vad som driver honom förblir ett mysterium för oss och när han har uppfyllt sin roll att få Sonea att växa som karaktär så försvinner han helt enkelt ur berättelsen. Ett öde han delar med flera karaktärer; Fergun, Tjuvarnas gille och Cery, ok vi får se dem igen, men i andra boken är de i stort sett helt borta. Speciellt i Cerys fall verkar detta lite underligt då han hade en stor roll i första boken.

 Även kärlekshistorien i boken lämnar mig oberörd. Den kommer plötsligt och helt utan någon uppbyggnad till den. Jag engageras helt enkelt inte i den när den väl händer. Ett redskap för att dra igång nästa triologi kanske? (Har ni läst böckerna förstår ni vad jag menar, annars för ni undra vidare.)

En annan sak som störde mig var att först i tredje boken insåg jag att Akkarin var mycket yngre än vad jag hade uppfattat honom som. Ok, igen, kan vara så att jag är fast i Tolkien-träsket och tror att alla mäktiga magiker är gamla gubbar som röker pipa och har vitt skägg. Och när jag skriver detta inser jag faktiskt att jag läste någonstans i första boken att han hade svart(?) hår som var hårt uppsatt. Men det var innan jag visste vem han var. Överhuvudtaget har jag svårt för skapa mig en bild av någon av karaktärerna när det gäller utseende.

Och slutligen, vad är en fantasy utan kampen mellan gott och ont? Nog för att jag gillar fantasy där linjerna är suddiga, men här framstår ingenting som riktigt svart, vitt eller grått. Jag bryr mig helt enkelt inte om magikernas gamla inskränkta vanor och seder störtas. Jag bryr mig inte om Imardrin faller, det verkar ju inte finnas något folk som bor i staden ändå… Det mest oengagerande med berättelsen är nog trots allt att De Onda känns aldrig riktigt som ett hot. Jag får inget grepp om hur de ser ut (av någon anledning får deras namn mig att tänka på Arakkoas från WoW) och det faktum att de är så få till antalet ter sig lite konstigt för mig. Likaså att det bara är en person som förstår vilket hot de är och att de antagligen kommer att invadera staden men väljer att hemlighålla detta. Det förklaras gång på gång i boken varför det är så men det är helt enkelt inte trovärdigt för mig att de mäktigaste magikerna i landet skulle ignorera den sortens information om de bara fick tillgång till den.

 Men jag tog mig trots allt igenom alla tre böckerna. Så något måste jag väl ha gillar med dem? Jo, det gjorde jag väl. Frågan är vad? Jag tror att de helt enkelt fungerade utmärkt som pendellektyr nu när jag har varit ute på praktik varje dag och spenderat två timmar om dagen på ett tåg. Böckerna lämpar sig väl för slöläsning då de är ganska okomplicerade att hänga med i.

Jag ville verkligen läsa en fantasy med en kvinnlig hjältinna. Och jag ville verkligen tycka om den. Men det känns mest som att The Black Magician Triology mest var en väldigt lång inledning till Canavans nästa serie som också handlar om Sonea. Jag sitter liksom här med känslan av att berättelsen kommer att börja bara jag tar upp första delen i den trilogin och börjar läsa. Frågan är om jag orkar bry mig?

För den som ändå känner sig sugen på att läsa The Black Magician Triology så rekommenderar jag starkt att inte läsa baksidestexterna på någon av böckerna eftersom de avslöjar i stort sett det mesta av handlingen i varje bok.

The Magician’s Guild av Trudi Canavan

Jag måste erkänna att jag tyckte att The magicians guild av Trudi Canavan var riktigt seg till en början.  De första tvåhundra sidorna är i stort sett inklämda på bokens baksida, och sånt irriterar mig alltid! Men jag härdar ut.

It is said, in Imardin, that the wind has a soul, and that it wails through the narrow city streets because it is grieved by what it finds there. On the day of the Purge it whistled amongst the swaying masts in the Marina, rushed through the Western Gates and screamed between the buildings. Then, as if appalled by the ragged souls it met there, it quietened to a whimper.

Imardin är en stad där klasskillnaderna är stora och varje år rensar stadens magiker upp gatorna. Med sina magiska sköldar tvingar de bort de lägre klasserna från stadens kärna och ut till slumområdena igen.

Sonea är en ung, fattig kvinna. När den årliga rensningen äger rum ansluter hon sig till sina vänner som visar sitt missnöje mot magikerna genom att kasta sten mot dem. Vanligtvis går stenarna inte igenom deras sköldar, men när Sonea argt kastar sin sten träffar den en av magikerna i huvudet. Chockad ser hon ned på sina händer. Magi?

Och så börjar en lång jakt på Sonea som sträcker sig över den första delen av bok ett i The Black Magician Triology.

Som sagt, boken är lite väl långsam i starten. Länge trodde jag att jag skulle ge upp serien helt efter första boken. Men så börjar det hända saker mot slutet. Det visar sig att saker inte är vad man tror, hemligheter döljs bakom magikernas murar. Och jag lockas till att läsa vidare. Så det blev till att springa in på SF-bokhandeln i Malmö efter praktiken och köpa nästa del i serien. Men mer om det senare.

Canavans fantasyvärld kan ibland kännas lite tom, lite liten. Det är inte många karaktärer som vi introduceras för, inte många platser. George R.R. Martin fans blir nog besvikna. Men trots detta skulle jag ändå rekommendera The Magician’s Guild. Boken blir bättre, bara man har överseende med den långa startbanan. För tillfället är jag halvvägs igenom bok två och finner att jag vill återvända till den så fort jag lägger ned den. Älskar när den känslan infinner sig för en bok!

Slutligen, några ord om omslaget. Gått och sneglat på dess vita elegans flera gånger när jag varit i SF-bokhandeln. Tycker annars att fantasyomslag har en tendens att bli alldeles för färgstarka. Dessutom tycker jag att de allt som oftast ser alldeles för ”tonårsbok-aktiga” ut. Men hela Canavans serie är enkelt vit, med figurer dolda i långa kåpor. På något sätt påminner de om hennes värld som finns innanför dessa pärmar. Enkel och naken utan massa onödigt tjafs.