Marina – Carlos Ruiz Zafon

marina

Mystik och spänning när Carlos Ruiz Zafon tar oss med till sitt stämningsfulla Barcelona än en gång.

Carlos Ruiz Zafons Marina börjar med återfinnandet av Óscar Drai. Óscar är en femtonåring som bor på en internatskola i Barcelona. Han har varit försvunnen i en vecka. Óscars berättelse börjar ett år tidigare, under hösten då han hittar ett övergivet hus och går in i det. Där träffar han Marina som visar honom delar av Barcelona som han inte visste existerade. De besöker en kyrkogård dit en mystisk kvinna i svart kommer en gång i månaden och lägger blommor vid en grav utan namn. Óscar och Marina bestämmer sig en dag för att följa efter kvinnan och snart blir de indragna i ett mysterium som löper långt bak i tiden.

De som har läst Zafons andra böcker kommer känna igen sig. Det mystiska, stämningsfulla Barcelona som målas upp här påminner mycket om det i Vindens skugga.

Varje gång jag läst en Zafon bok får jag känslan av att jag borde ha tyckt mer om den. De har ju allt som jag egentligen gillar! Stämningen, mysterierna, mörkret. Trots det känner jag aldrig att jag kommer riktigt nära berättelsen, det finns en distans som skärmar av mig från den. Jag tror att det delvis har att göra med att böckernas stora mysterier alltid återberättas av någon karaktär som inte ens själva var direkt delaktiga i mysteriet utan fanns någonstans i periferin. Det är samma i Marina. Det ter sig även lite märkligt hur allting faller på plats och hur saker och ting från det förflutna på något vis hänger ihop med bokens nutid. Jag får aldrig riktigt grepp om det hela, det blir för många mysterier och för många lager att pussla ihop.

Nog för att Marina var spännande läsning medans den varade, det är så här efteråt som jag känner mig lite meh!

Bokbloggsjerka 24-27 oktober: Läser nu

jerka11Enkel fråga i veckans jerka: vilken bok/vilka böcker håller du på att läsa just nu?

Jag håller på med Carlos Ruis Zafóns bok Marina. Det var mamma som kom hit och lämnade den, sa att jag måste läsa den. Hade egentligen inte tänkt göra det just nu eftersom jag har andra böcker jag håller på med. Men Zafóns stil/känsla passar ganska bra in på vad jag skriver just nu så därför satte jag igång med Marina trots allt. Och så är det lite spökhistoria med, vilket passar bra så här lagom till Halloween.

Den andra boken jag håller på med är Josefine Klougarts En av oss sover som jag måste ha läst klart till på tisdag då vi ska diskutera den i skolan. Jag får erkänna att jag har väldigt svårt för den här boken, kanske för att jag känner sånt tvång att läsa den just nu. Men känns helt hopplöst, inte ett ord fastnar. Inte alls en bok som jag är på humör för, helt enkelt.

Ängelns lek

I Ängelns lek återvänder vi till det Barcelona Carlos Ruis Zafón gav oss i Vindens skugga. Men nu är det den unge författaren David Martín vi får följa. David skriver, i likhet med Julian från tidigare bok, berättelser om ett makabert och skräckliknande Barcelona. Han är bunden av ett lång kontrakt med sina förläggare att producera omänskligt mycket text per månad (i genomsnitt sex sidor per dag i tio år, har jag för mig att det var).

Ok, ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i boken, för jag vet inte riktigt vad det var den handlade om. Eller det var kanske snarare så att den handlade om så mycket att det är svårt att peka på en eller två saker bara. Men David står i alla fall i centrum. Vi möter även flera av karaktärerna och platserna från Vindens skugga igen, fast en generation tidigare. Semperes bokhandel är med, liksom Barcelo och även De glömda böckernas gravkammare.

Men dessa återseende skapar faktiskt bara mer förvirring, och det tycks vara författarens avsikt. Far och son Sempere nämns aldrig vid förnamn, och största delen av boken är jag av uppfattningen att det är samma far och son som i Vindens skugga, trots att sonen beskrivs som skygg och tillbakadragen, vilket inte alls stämmer överrens med min uppfattning av Daniel från Vindens skugga. Det är först långt senare, på bokens sista sidor, som det blir helt klargjort att det är Daniels far som här är sonen. Nog för att jag hade listat ut det innan dess, kollar man årtalen i böckerna så blir det ganska klart. Men det distraherar oerhört från David Martíns berättelse att sitta och fundera över hur det egentligen ligger till med far och son Sempere.

Problemet jag har med David och själva berättelsen är att allt tycks hända i periferin. Att förstå vad det har att göra med David är inte alltid helt lätt. Zafón talar om labyrinter i båda böckerna, speciellt när han beskriver De bortglömda böckernas gravkammare, och Ängelns lek känns verkligen som att vara vilsen i en labyrint. Det händer så mycket som jag över huvudtaget inte förstår varför det måste vara med i boken. Varför skrev David en bok för Vidal? Vad hade det egentligen för betydelse?

Till en början går det bra, men ungefär halvvägs igenom tappar jag någon tråd och får upp minst fem trådar till när jag försöker plocka upp den. Jag lyckas aldrig riktigt reda ut eländet igen, utan sitter mest och undrar varför allt händer och blir mest irriterad.

Isabellas brev på slutet är det som berör mig mest, och jag har givetvis räknat ut vem hon är tills dess. Hon var nog även den karaktären som gjorde boken mest läsvärd, för David bryr jag mig inte det minsta om.

Sedan var det det här med korrektur. Jag har aldrig stött på en bok med fler stavfel än Ängelns lek, och stavfel är nog det värsta jag vet i en bok. Redan bokens andra mening innehåller ett stavfel, så får det bara inte vara. Nog måste väl Bonniers ha råd med korrekturläsare?

Vindens skugga

Jag minns fortfarande den där gryningen när pappa första gången tog mig med till De bortglömda böckernas gravkammare. Det var en av de första spirande sommardagarna 1945 och vi promenerade genom gatorna i ett Barcelona som låg insvept i askrgråa skyar under en beslöjad sol som rann ut över Rambla de Santa Mónica i girlanger av flytande koppar.

Daniel är tio år när hans fader tar med honom till De bortglömda böckernas gravkammare, en hemlig plats i staden där böcker som håller på att falla i glömska samlas in och bevaras.

”Det är tradition att första gången man kommer hit måste man välja ut en bok, vilken som helst, adoptera den och ansvara för att den aldrig försvinner, att den alltid ska leva vidare. Det är ett mycket viktigt, livslångt åtagande”, förklarade pappa.

Daniel väljer boken Vindens skugga av Julián Carax, en ung man vars böcker inte sålde särskilt väl, får han snart veta. Men Daniel förälskar sig genast i Vindens skugga och det dröjer inte länge förrän en excentrisk antikhandlare i staden hör talas om att Daniel har boken och erbjuder sig att köpa den från honom. För det går inte längre att få tag i Julián Carax böcker, de förstördes alla i en brand i det lagret där de bevarades och de som redan hade sålts försvann på mystiska sätt från sina ägare.

Men Daniel vägrar att skiljas från boken och den förblir i hans ägo under åren. Senare, när han blivit en ung man, dras han åter igen in i det mysterium som omsveper boken och dess författare. Utanför hans hus står en mörk figur, förklädd och dold i natten. Som en karaktär ur Carax roman. Snart sugs Daniel längre in i mysteriet och likheterna mellan hans eget och Carax liv kommer han att upptäcka är många. Daniel börjar nysta i mysteriet med Julián Carax och möter en rad personer som tillsammans väver samma Julián Carax liv för honom med sina berättelser om författaren som de alla kände på ett eller annat sätt.

Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga är ett riktigt äventyr fylld med olycklig och fördömd kärlek, besatthet och ondska där ett barns favoritbok får all den betydelse man hoppades och trodde att ens favoritbok hade när man var barn. En av de bästa böckerna jag läst i år, och en bra roman att följa upp Rebecca med som jag läste förra veckan.

Ok, nu när jag för en gång skull varit väldigt positiv om en bok så är det faktiskt några saker som störde mig i boken också som jag bara vill nämna (för jag kan inte låta bli och jag uppskattar mer att försöka se vad som var dåligt, eller mindre bra, med en bok än vad som var bra med den).

Daniel och Tómas vänskap. Man får aldrig känslan för att den var så stor som Daniel hela tiden säger i boken. Och det är helt enkelt för att man aldrig får läsa om de två tillsammans förrän efter att deras barndomsvänskap redan börjat blekna.

Alla olika personer som återberättar historien om Julián Carax liv. Dels så finns det en del kapitel som är helt kursiverade, vilket jag bara tycker är jobbigt att läsa. Dels så sitter vissa av de här personerna inne med alldeles för mycket kunskap och vetande. Som när Nuria berättar att en viss man svärfar äntligen kan dö i frid på sjukhuset där han ligger, för nu vet han att svärsonen är död och inte kan skada hans dotter. Men Nuria själv har, såvitt vi vet, aldrig träffat denna svärfadern eller hans dotter, bara den döde mannen i fråga. Så varför skulle hon överhuvudtaget känna till detta om hans fru och svärfar? Sånt stör mig lite.

Jag får ändå påpeka att jag stör mig relativt lite på dessa sakerna, bokens goda sidor väger upp för dem och jag väljer att helt enkelt acceptera att Nuria hade världens bästa minne, eller så kanske hon valde att brodera ut lite bara. Jag tror i alla fall att jag kommer gå rätt på nästa del, Ängelns lek, som står och väntar på mig i bokhyllan bland alla mina bortglömda böcker.

Bok-trailer: Himlens fånge (Prisoner of heaven)

Eftersom Carlos Ruiz Záfons bok Himlens fånge snart kommer ut på svenska (19 oktober har jag hört) tänkte jag lägga upp boktrailern till den.

Jag har forfarande del ett och två, Ängelns lek och Vindens skugga, stående olästa i bokhyllan. Än en gång tänker jag att jag måste sätta i gång och läsa de här böckerna. Jag vill ju verkligen. Och att tredje delen utkommer snart borde väl vara tillräckligt med motivering?

Jag gillar trailern. Den går i samma anda som bokomslagen, man känner igen sig. Det där bleknande gulbruna. Jag gillar lågstämdheten. Snön på Barcelonas gator och på palmerna. Måste sätta igång och läsa!