Drömmarnas sjö

drommarnas-sjoKom Edwards Drömmarnas sjö handlar om en ung kvinna, Lucy, som återvänder hem efter till en amerikansk småstad, Lake of Dreams heter den, efter att ha tillbringat största delen av sitt vuxna liv i Asien. Det dröjer inte länge förrän Lucy inser att hon inte har kommit över sin faders tragiska olycka som tog hans liv än, och inte heller verkar hon ha kommit över sin gamla ungdomskärlek Keegan. Trots att hon har en pojkvän som snart kommer över från Japan och hälsar på hennes familj. För att krydda det hela lite mera så hittar hon en kväll gamla brev i en fönsternisch och upptäcker att hennes släkthistoria innehåller hemligheter.

Jag växlar mellan att tycka om Drömmarnas sjö och att inte tycka om den medan jag läser. Det känns som att det tar en evighet att ta sig igenom den, trots det kan jag inte påstå att den direkt känns seg. Kanske ointressant? Jag förstår inte riktigt varför det blir så viktigt för Lucy att ta reda på mer om de där breven. För i ärlighetens namn verkar de inte särskilt intressanta. Trots det blir hon som besatt av att ta reda på mer om dem. En annan sak som drar ner tempot är de väldigt långa beskrivningarna av saker och ting. De känns inte heller på något sätt sega, men onödiga. Som när Edwards beskriver en typisk affärsgata i en småstad och räknar upp alla affärerna som ligger på den. Onödigt. Samtidigt så för hennes beskrivning av arbetet i en glashytta mig tillbaka till den gången jag själv besökte en glashytta och berättelsen känns väldigt levande.

Men överlag så får jag nog säga att jag inte förstår riktigt vilken berättelse det är som Edwards vill berätta. Är det den om Lucys skuldkänslor över faderns död? Eller är det om återvändandet hem? Familjeband? Det är först i några av de sista breven som mitt intresse vaknar. När Rose, släktingen ingen visste fanns, berättar om sin kamp i kvinnorättsrörelsen. Jag hade hellre läst en hel bok om det, och som utspelade sig på den tiden, än om Lucy som börjar luska i det förflutna.

Överlag så får jag säga att boken kändes spretig och att jag inte riktigt kunde få ihop det hela. Det kändes inte helt realistiskt att Lucy lyckades komma hem efter så lång tid och röra upp så mycket känslor och så mycket historia och sedan slutade det på bästa möjliga sätt för alla inblandade. Fick känslan av att det här ville vara en feel good bok, men det var det inte. Jag känner inte mycket alls för den nu så här efteråt.

Annonser

Osynlig hylla = svävande böcker

IMG_1209Jag har länge gått och sneglat på en sån där vägghylla som inte syns, en sån som gör att det ser ut som om böckerna typ svävar eller flyter på väggen. Men just för att själva hyllan faktiskt inte syns så har jag alltid tyckt att det känns ganska surt att lägga en hel del pengar på den. En hade kanske gått an, men jag har alltid vetat att jag skulle vilja ha åtminstone två-tre stycken om jag någonsin införskaffade hyllan.

Så idag fick jag ett bra tips från möbler.se om hur man enkelt och billigt kan göra en svävande hylla själv. Allt som behövs är ett vinkeljärn och skruvar för att få upp ”hyllan”. Resultatet ser ni på bilden. Jag blev riktigt nöjd och kostade mig bara 10 kronor per vinkeljärn. Om man tycker att det blir för ostadigt med bara ett så skulle jag rekommendera att sätta två bredvid varandra för lite mer stadga. Sätter man hylla högt upp syns den, om man inte trixar lite och binder upp bokens baksida på något vis. Jag tänker mig att det kan funka med ett genomskinligt gummiband.

IMG_1210Så här ser den ut utan böcker. Ett vinkeljärn.

Bokbloggsjerka – Deckare och korrektur

jerka11Först kopplade jag inte alls varför veckans bokbloggsjerka bestod av två helt olika frågor, men när jag läste hela inlägget från Annika förstod jag bättre. Frågorna lyder nämligen: Hur ser din syn på deckargenren ut och hur ställer du dig till dåligt korrekturlästa böcker?

Jag läste väldigt mycket deckare när jag var yngre, typ ung vuxen åldern och förknippar därför genren mycket med den tiden av mitt liv. Jag kan fortfarande känna att jag blir riktigt sugen på att krypa upp med en bra deckare någon gång. Brukade älska Elizabeth George och Minette Walters till exempel. Tror det är några år nu sedan jag sista läste en riktig deckare, tyvärr så kände jag att den var alldeles för förutsägbar och av någon anledning har jag fått för mig att alla deckare är det nu för tiden. Säker inte alls sant. Men det blir ändå väldigt lite deckar läsning här. Sedan så tycker jag väl inte att det är så roligt att läsa om samma poliser om och om igen, vilket är vanligt i deckare.

Dåligt korrekturlästa böcker är absolut ingenting jag förknippar med deckargenren. Men jag stör mig fruktansvärt mycket på stavfel, rader som bryts på fel ställe etc. Finns ett förlag som jag inte tänker nämna namnet på men de ger ut en väldigt känd författare som är så långt från deckargenren man kan komma och i deras böcker hittar jag alltid många många korrekturfel som är väldigt störande för läsningen. Som ett felstavat ord redan på första sidan, sådant får bara inte hända.

Håller för övrigt på att läsa korrektur på min egen bok för sisådär tredje gången nu och kan ju bara konstatera att man inte får bort alla fel i en bok på en genomläsning.

Du vet var jag finns – Rachel Cohn

du-vet-var-jag-finnsLaura och Miles är kusiner och under en stor del av sin uppväxt även bästa vänner. Men under tonåren glider de isär. Det som för dem samman igen är deras förkärlek till att droga bort vardagen med smärtstillande piller. Men så tar Laura livet av sig och Miles blir ensam kvar.

Jag blev förvånad när jag kollade recensioner på Goodreads för Rachel Cohns Du vet var jag finns. För det var ganska många som endast gav den två stjärnor. Själv tyckte jag att boken var riktigt bra och gav den fyra. Jag hade inga problem med att tycka om den överviktiga, syniska Miles som verkar avsky det mesta och helst försvinner in i sina böcker. Tyckte snarare att jag kunde känna igen både mig själv och mina vänner i boken.

Tyckte även om Cohns humor och språk och får nog säga att detta var en av de bättre böcker jag läst i år.