The Bellwether Revivals – Benjamin Wood

bellPart Secret History, part Brideshead Revisited for the 21st century, läste jag någonstans om Benjamin Woods debutbok The Bellwether Revivals och jag var såld!

20-årige Oscar har flyttat till Cambridge, men istället för att vara en del av studentlivet där studerar han det från utsidan. Den ende egentlige vän han har är Dr Paulson som bor på ålderdomshemmet Cedarbrook där Oscar arbetar. Men så en dag lockas Oscar av musiken han hör när han promenerar genom Cambridge, och det blir hans första möte med den musikaliskt begåvade Eden och hans syster Iris.

Oscar blir snart del av Eden och Iris lilla grupp av vänner, men det dröjer inte länge förrän han börjar ana att allt inte står rätt till med Eden. När Iris sedan avslöjar hemligheter från barndomen för honom blir han övertygad om att Eden måste stoppas.

Precis som Donna Tartts Den hemliga historien så börjar boken i slutet av händelserna men förklarar inte vad som har hänt. Istället går berättelsen tillbaka till början, och vi får se hur det hela spelas ut.

Jag blev inte besviken av boken. Tog mig ur min lässvacka tack vare den. Spänningen infinner sig redan på första sidan och det finns så många karaktärer och relationer man hela tiden vill veta mer om och som driver på läsningen. En av de bättre böckerna jag läst i år, måste jag nog säga. Men så har jag svårt för att motstå engelsk universitetsmiljö också (önskar att Lunds universitetsmiljö kändes lika magisk och spännande!) Boken utspelar sig i nutid, men för det mesta känns förflyttar handlingen sig bakåt i tiden, i alla fall i mina tankar (Brideshead tänket som kickar in). Familjen Bellwethers sätt att leva verkar vara av en annan tid, och Cambridgemiljön förblir för evigt tidslös.

Är du som jag och gillar den här typen av böcker så blir du nog inte besviken på denna. Jag önskade lite att jag hade fått några mer svar i slutet av boken, men jag kan, liksom Oscar, överleva utan dem.

För övrigt slog det mig att bokens omslag är galet likt det som The Strangers Child hade.

 

Bokbloggsjerka: Lässvackor

I jerkan denna vecka frågar Annika Brukar du drabbas av lässvackor ibland och hur gör du i så fall för att ta dig ur dem?

Det känns som att jag varit i en lässvacka väldigt länge just nu faktiskt, så ska bli kul att läsa alla goda råd angående att ta sig ur dem.

För det mesta försöker jag läsa på som vanligt, men befinner jag mig i en svacka brukar de flesta böcker kännas riktigt sega och jag har en tendens till att påbörja nya böcker istället för att avsluta. Vilket nog bara leder till en fördjupad lässvacka eftersom högen med olästa böcker bara växer och det känns som att man aldrig kan börja på nåt helt nytt och spännande igen.

Vad som brukar hjälpa är att helt enkelt hitta en riktigt spännande bok, en bladvändare. Jag brukar börja leta spänningsromaner av olika slag när svackan är riktigt djup. Det har gått sådär med det, kanske mycket för att jag inte har läst en riktigt bra deckare på väldigt länge, känns alltid förutsägbara.

Ett annat tips som jag tycker funkar riktigt bra och är att läsa ungdomsböcker. De känns sällan jobbiga, utan flyter på bra och man kommer in i att ta sig igenom en hel bok inom rimlig tid igen.

Har äntligen börjat ta mig ur min egen svacka, och det skedde med hjälp av en gammal ungdomsbok, Briar Rose. Och sedan fick jag av en händelse tag på en annan bok, The Bellwether Revivals av Benjamin Wood som delade många drag med en av mina favoritböcker (Den hemliga historien av Donna Tartt). Har knappt velat lägga ner boken sedan jag började läsa den, så jag tror att min svacka är över för den här gång, tack och lov!

Hembygd – någonstans i Sverige

hembygdHembygd – någonstans i Sverige (Annica Carlsson Bergdahl, Jerker Anderson) är en bok som förvånar mig och överstiger mina förväntningar. Redan när jag öppnar paketet den kommer i blir jag glatt överraskad; den är mycket finare än vad den såg ut att vara på bild. Ser inte så plastig ut som jag fick intrycket av att den skulle göra. Inte heller är den så skrikigt gul som man skulle kunna tro när man ser bilden.

Jag börjar bläddra i boken och fastnar direkt för de fina bilderna: naturbilder, bilder av betongförorter, takåsar i soluppgången, byggkranar i skejtparker.

En rad ungdomar berättar om och tar oss med till sina hembygder, visar dem från deras synvinkel.  I sina egna texter berättar de om allt ifrån vad hembygden betyder för den, till hur det står till med grannarna och vad man gör på en fredagskväll.

Jag slutar snart att bläddra i Hembygd. Texterna fångar mig, drar mig in. Jag hade inte förväntat mig att detta skulle vara en bok som jag läser från pärm till pärm. Men det gör jag. Jag läser det som en poesibok. För de fragmentariska texterna som samlats i boken har alla något poetiskt över sig, och jag både förtrollas och inspireras av dem.

Briar Rose

briarroseA mist. A great mist. It covered the entire kingdom. And everyone in it – the good people and the not-so-good, the young people and the not-so-young, and even Briar Rose’s mother and father fell asleep.

Jane Yolens Briar Rose är berättelsen om Törnrosa i ny skepnad.

Under hela sin barndom älskade Becca att höra sin mormor Gemma berätta sagan om Törnrosa för henne och hennes systrar. Men mormor Gemmas version av sagan är annorlunda, och den Törnrosa hon berättar om har slående likheter med henne själv.

På Gemmas dödsbädd ger Becca sin mormor ett sista löfte: hon ska hitta slottet i sagan.

The castle is yours. It is all I have to leave you. You must find it. The castle in the sleeping woods. Promise me.

Becca försöker komma underfund med sin mormors förflutna. Vem var hon egentligen? Men hon finner få ledtrådar, och inser att familjen inte vet någonting om Gemma egentligen, och Gemma är inte ens hennes riktiga namn.  Men ledtrådarna finns i sagan om Törnrosa. När den elaka feen dyker upp bär hon stövlar i svart läder och örnar i silver.

I curse you, Briar Rose. I curse you and your father the king and your mother the queen and all your uncles and cousins and aunts. And all the people in your village. And all the people who bear your name.

Beccas sökande tar snart fart och det för henne till Polen och till en stad som försöker glömma sitt eget mörka förflutna, som ett av andra världskrigets utrotningsläger.

När Yolen förvandlar magisk dimma till gas, törnrosor till taggtråd och onda feer till nazister känns det på något sätt helt självklart.

Boken handlar framförallt om behovet av berättelser för att kunna bearbeta traumatiska händelser och även för att skapa sig en egen identitet, vilket vi kan se i Beccas sökande efter det förflutna.

Bokbloggsjerka: Läsande

Veckans jerkafråga lyder: Det finns en uppsjö av böcker om skrivande men kan du tipsa om en bok om läsande?

Och jadå, det kan jag.

Mitt tips är The Pleasures of Reading in an Age of Distraction av Alan Jacobs. Denna boken fick mig verkligen att vilja förbättra min läsning. Boken talar till exempel om hur man går in i en text och verkligen låter den suga in en. Jacobs talar även om hur man blir mer effektiv i sin läsning, exempelvis genom att skriva ner små frågor i marginalen istället för att bara stryka under.

Boken är lättläst och förklarar väl hur och varför vi kan ha svårt för att ta till oss en text. Jag tror jag snor baksidans blurb, den förklarar det bäst: This is much more than a how-to manual,: it delights and instructs us while it maps out a grand strategy in the struggle against our weapons of mass distraction.

Ett annat tips är Alberto Manguels En historia om läsning, vilken handlar om läsandets historia, från lertavlan och framåt.

Drömljus, eller En vandring genom Helsingborg

Nu i veckan pågår det en ljusfestival i Helsingborg. Och på Författarskolan fick vi uppgiften att skriva en dikt om något. Detta blev resultatet.

Drömljus, eller En vandring genom Helsingborg

Tar bussen ner till stan

någon gång efter fem.

Dörrar öppnas,

tar steget ner,

står på snötäckt asfalt

i kallaste februari.

 

Kyrkan lyser grönt,

luften glittrar som fe-stoft i strålkastarsken.

Går längs nedstängda gator,

där affärer gapar tomma och övergivna,

dolda bakom en lysande allé.

 

Ovan, en matta av ljus,

vågor av ljus,

som om vi var fiskar

under vattnets yta.

 

Utanför kyrkogårdens grindar

faller ljusen som en slöja,

ett fruset vattenfall,

längs björkens grenar.

 

Jul till Februari 017

 

 

 

 

 

 

 

 

Kameran ställs in,

frusna fingrar fångar ljuset i mörkret.

 

Går vidare.

Mitt i det frusna Helsingborg,

har något kraschat i vår atmosfär,

och stadsparken fyllts av polarsken.

Färger, blommor och barn möter oss där.

Lyktor svävar likt andar kring trädets kala grenar,

leker i den skelettliknande kronan.

Grannen står sprakande och varm,

stam och grenar invirade i halsduk och ljus.

Jul till Februari 030

 

 

 

 

 

 

Trumpeter vrålar

att himlen står i brand

och hundratals facklor

får kylan att lukta eld.

Kliver åt sidan

för att inte svepas med.

 

Fortsätter genom den gamla staden.

En bordslampa med snötung skärm,

men utan bord,

står på marken.

Vi står under den,

omslutna av ljus.

 

I stadens korsning

mullrar trafiken som vanligt.

En rockopera dånar i ljus

över husets väggar och tak.

 

Går i cirklar.

Över stadens trappor irrsken:

utomjordingar och balett.

700 ljus hänger tunga över gatan,

virade till en kristallkrona.

Jul till Februari 041

 

 

 

 

 

 

Så många ljus,

så många människor,

men ingen värme från deras kroppar.

Februarikylan segrar.

Går mot bussen igen

Den är försenad.