Ännu ett tröstköp

IMG_0776Är jag den enda som tröstar mig med böcker när livet känns lite mindre roligt än vanligt? Andra högen med böcker damp ner i brevlådan idag. Katharine Webbs Av en annan värld. Kändes som bra sommarläsning. England i början av 1900-talet, en tjänsteflicka, en prästgård och en ockultist. Sara Stridsbergs Beckomberga har jag varit sugen på ett bra tag nu. Likaså Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut, kan knappt fatta att det tagit mig så här länge att köpa den. Och sist, men definitivt inte minst(!) Elleanor Cattons Himlakroppar. Läste hennes bok Repetitionen och var fortsatt nyfiken på henne. Himlakroppar utspelar sig i Nya Zeeland i mitten av 1800-talet. Bara det liksom!

Annonser

Levande och döda i Winsford

Levande och dödaUte på en av Englands ensliga hedar befinner sig en kvinna från Sverige. Tillsammans med sin hund har hon tagit sin tillflykt i en liten stuga. Till att börja med är hennes enda mål att överleva hunden. Sedan börjar en plan ta form. Varför har hon sökt sig till den ensliga heden? Och vad har egentligen hänt med hennes make?

Håkan Nessers Levande och döda i Winsford var verkligen en roman som föll mig i smaken. Efter de första hundra sidorna ville jag bara läsa vidare och hade svårt för att lägga ner boken. Så många frågor som väcks hela tiden och spänningen hålls verkligen uppe genom hela berättelsen.

Jag har läst en bok av Nesser tidigare, det var Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Även den tyckte jag väldigt mycket om. Det var några år sedan jag läste den, och nu, efter att jag läst Levande och döda … blev jag väldigt sugen på att läsa fler Håkan Nesser böcker. Någon som har tips på vilken jag ska ta härnäst? Han har ju skrivit en hel del …

En förgiftad man

2015-01-10 19.24.44

Småmysig stämning på engelska landsbygden när det nystas i gamla mordfall.

Jag gillar att krypa upp med något spännande och lite läskigt på julen. Det passar liksom när man stänger in sig från kylan och mörkret men samtidigt har fullt med ljus och andra mysigheter inomhus. För i tiden brukade jag alltid läsa Minette Walters eller Elizabeth George vid den här tiden på året. Brittiska deckare var länge en favorit. Men till slut tröttnade jag på genren. Mysighetsfaktorn i brittiska deckare försvann när de började med långkörare som Morden i Midsomer på TV. Eller serien baserad på Elizabeth Georges böcker för den delen.

Men i den här julen var jag som sagt i deckarstämning igen. Och valet föll på Peter Robinsons En förgiftad man. Berättelsen utspelar sig på ett gammalt gods, Kilnsgate House, på den engelska landsbygden. Engelsmannen Chris Lowdes har precis köpt stället och återvänt till sitt gamla hemland efter att ha bott i L.A. under största delen av sitt vuxna liv. Det dröjer inte länge förrän Chris får nys om ställets historia. Kilnsgate House var platsen för ett omtalat mord under 50-talet. En doktor giftmördades och hans unga fru Grace dömdes till döden för brottet.

Chris köper inte riktigt den officiella historien om vad som hände och börjar nysta i det förflutna.

Jag tyckte om En förgiftad man för att den inte kändes förutsägbar. Samtidigt blev jag lite besviken, jag ville ju läsa en riktigt spännande bok nu när jag ändå satte mig med en deckare. Eftersom bokens mysterium till största delen utspelas i det förflutna och uppdagas för oss genom Chris efterforskningar så stiger aldrig pulsen riktigt på mig. Grace historia är den jag verkligen fastnar för, hennes upplevelser som sköterska under kriget. Men mordet blir aldrig det som står i fokus för mig och det känns inte heller som att Grace kommer få någon slags upprättelse efter så lång tid, vad Chris än hittar. För mig är En förgiftad man mer en intressant historia än en spännande historia.

Scream If You Want To Go Faster

screamRuss Littens Scream if you want to go faster utspelar sig i Hull. Året är 2007 och staden har precis återhämtat sig efter den regniga sommaren. Den årliga festivalen Hull Fair håller på att slå upp i stan och invånarna gör sig redo.

Vi får följa flera av stadens invånare, tio enligt bokens baksida, och vi får till en början bara fragment av deras vardag och historia. Berättelser som denna har jag ofta svårt för att hålla koncentrationen uppe i. Man hinner knappt lära känna en karaktär förrän berättelsen hoppar till nästan. Och sedan nästa igen.

Littens bok framställer en grå, ibland mörk, vardag. Han gör det väl. Vardagstristessen tränger på, problem och sorger hanterar karaktärerna ofta på destruktiva vis, fast i sina liv. Språket i boken reflekterar dialekten i Hull, men det är inte svårt att förstå på något vis.

Det största problemet jag har med boken är att det bara är ett fåtal av karaktärerna som sätter sig fast i mitt minne ordentligt, som sticker ut. De andra blandar jag ihop och det gör att jag har svårt för att hålla isär deras berättelser. Det är först i bokens andra del som jag känner att jag börjar engageras i berättelsen. Det är framför allt David som klär upp sig i kvinnokläder och blir Denise efter jobbet som är intressant. Och pensionären Rose som online-dejtar.

Men en sak måste jag säga om den här boken, den har en jäkligt snygg framsida.

Sömngångerskan

somngangerskanEssie Foxs Sömngångerskan utspelar sig i ett viktorianskt London. Sjuttonåriga Phoebe lever tillsammans med sin nästintill fantasiskt religiösa mor och sin moster Cissi som är en stjärna på Londons teaterscen. En dag när Phoebe följt med Cissi och själv uppträder på teatern får hon syn på en mystisk herre som hon genast känner en oförklarlig dragning till. Han visar sig vara Nathaniel Samuel, ägare till ett stort varuhus. När Cissi sedan dör en tid senare erbjuder mr Samuels Phoebe en plast som sällskapsdam till hans fru ute på deras stora herresäte på landet. Det dröjer inte länge förrän Phoebe börjar nysta i familjen Samuels hemligheter och de visar sig vara sammanvävda med hennes egen familjs hemligheter.

Under tiden jag läste Sömngångerskan tyckte jag om boken. Handlingen flöt hela tiden på bra samtidigt som den väckte många frågor som jag hoppades få svar på. Miljöerna tyckte jag också om, första delen av boken fick mig ofta att tänka på Mr Selfridge (TV-serien) de miljöer som förekommer där. När Phoebe sedan flyttade ut till den stora herrgården på landet och vaknade av oförklarliga ljud om nätterna glimtade en Jane Eyre känsla förbi. Jag hade heller inget problem med karaktärerna i boken, vissa tyckte jag om, som Phoebe och Gamla Riley och hennes vänner. Andra avskydde jag, men bara för deras avskyvärda sätt, inte för att de på något vis var dåliga som karaktärer.

Det var först efteråt som jag kände mig besviken på boken. Många av de riktigt stora händelserna i boken verkade inte leda någonstans. Det var mycket som byggdes upp och fick stor roll i början men som sedan knappt nämndes. Det är ganska många sådana saker som förvirrar mig så här efteråt. Är det jag som inte förstod eller är det författaren som har försökt få med alldeles för mycket i sin bok och sedan inte gjort något av det? Bara titeln är förvirrande för mig nu. Sömngångerskan. En tavla med det namnet finns i boken, och den har någon anknytning till Cissi. Det finns även en flicka som tros ha vandrat iväg en natt. Men ingen av dessa två händelser är egentligen mer än sidospår i boken, så jag förstår inte varför den fick den titeln. Och det är väl så jag känner för många av händelserna genom hela boken, jag vet inte riktigt vad som var huvudberättelsen och vad som bara var sidospår.

En annan sak som drog ner betyget för den här boken lite för mig är att den till största delen är skriven i första person ur Phoebes perspektiv. Men så dyker det upp något kapitel ibland i tredje person där det avslöjas hemligheter som Phoebe inte känner till. Det känns lite som fusk, tycker jag. Och jag tror att det hade fungerat lika bra om vi fick reda på dessa hemligheter samtidigt som Phoebe. Men ibland hålls läsaren i mörkret ändå. Mot slutet händer något väldigt stort, som man inte får veta förrän Phoebe uttryckligen säger det två år senare. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om de sista kapitlen för att se om jag helt hade missat det, men det verkade inte så.

Vissa hemligheter mår bäst av att begravas står det på bokens baksida. Jag tycker mer att Phoebes berättelse visade på att det är precis tvärtom. Att det kan gå riktigt illa när man håller något hemligt.  Överhuvudtaget jag känner nog att jag inte riktigt vet vad författaren ville med den här boken. Vilken berättelse var det egentligen Essie Fox ville berätta för oss? Men trots det, när jag läste den var den som sagt ganska bra. Det var först mot slutet som alla frågor och all förvirring dök upp.

Halloweenveckan: The Uninvited Guests trailer

Hittade trailern till Sadie Jones The Uninvited Guests. En bok som redan står i min bokhylla, och jag att läsa den härnäst. Trailern passade i alla fall in på veckans Halloween-tema. Lite mysig, kuslig stämning. Hade gärna sett lite fler bilder i trailern, men de få som finns funkar bra. Jag gillar att det läses upp ur boken, det är faktiskt inte så vanligt i trailers (vad jag har sett åtminstone). Ser fram emot att ge mig in i boken inom en snar framtid.

We all ran into the sunlight

Natalie Youngs debutroman We all ran into the sunlight är en sån där bok jag vill älska. Omslaget är vacker och nostalgiskt, titeln nästan magisk. Och läser man på boken baksida låter den riktigt spännande och sorglig.

Problemet med baksidestexter som är för bra är att boken ofta blir en besvikelse. Tyvärr är detta fallet med We all ran into the sunlight. Vi utlovas ett mysterium och en tragedi som kommer att påverka flera generationer av en familj som lever i den lilla byn och även ett engelskt par som flyttar dit för att komma bort från sina egna liv.

Vad det engelska paret har i berättelsen att göra står dock fortfarande inte helt klart för mig. Boken är indelad i flera delar som alla fokuserar på olika personer. Det är först när jag har tagit mig igenom kanske halva boken och kommit till Lucies del som jag börjar att intressera mig lite för vad som egentligen händer. Men efter det börjar det gå utför igen.

We all ran into the sunlight engagerar helt enkelt inte. Det är svårt att säga varför egentligen. Jag tror helt enkelt att det är för att man förväntar sig mer när man läser beskrivningen på baksidan.

Men den får poäng för att den ser snygg ut i bokhyllan iallafall!

Ska förresten ut på sex veckors praktik på ett bokförlag imorgon. Wish me luck!