Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Seattle 1986. Hotell Panama, som ligger i vad som en gång var Japantown, ska renoveras. Det visar sig att hotellets källare är fylld av kartonger som en gång tillhört stadens japanska invånare som tvångsevakuerades 1942. När Henry Lee, en man i femtioårsåldern hör med kinesiskt påbrå, får se en gammal japansk parasoll bland de tillhörigheter som visas upp så börjar han se tillbaka på sitt liv när han var en ung pojke i krigets Amerika och hur han träffade sin stora kärlek, den japanskamerikanska flickan Keiko.

Jamie Fords Hotellet i hörnet av bitter och ljuv beskrivs i en av blurbarna på bokens flik som ”en kinesisk-japansk krigstidsvariant av Romeo och Julia”. Och det är det väl också, till viss del. Henrys relation till sina traditionella föräldrar står till stor del i fokus, likaså Seattles dåtida jazzscen. Men vad jag fann mest intressant med boken var att den gav en insikt i hur den japanska befolkningen behandlades i USA efter attacken mot Pearl Harbor. För det är ärligt talat ingenting jag har tänkt på tidigare. Paralleller skulle naturligtvis kunna dras till samtiden här.

Jag tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Boken var lätt att ta åt sig, karaktärerna kändes levande, relationerna var trovärdiga och intressanta. Min favorit var nog Henry och den svarte jazzmusikern Sheldon. Medan jag läste boken fick jag hela tiden känslan av att den skulle göra sig bra som film (en typisk sentimental Hollywoodfilm, fylld med klichéer). Men det var lätt att se allting framför sig åtminstone.

Innan jag satte mig och skrev detta läste jag igenom några engelska recensioner och där klagades det en del på de kapitel som utspelar sig 1986. Tydligen flera fakta fel här, som jag inte märkte när jag läste boken, men när de påpekades blev de väldigt uppenbara. Som att Brandon Lee fortfarande levde 1986, och inte var begravd som boken säger. Det största problemet jag hade med boken var alla korrekturfel, men dem skyller jag på förlaget istället. Redan på bokens omslag möts man av det första, där titeln på framsidan är Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, men på bokens rygg är den Hotellet i hörnet på bitter och ljuv. Suck. Och det finns ganska många mer irriterande stavfel inne i boken. Alldeles för många. Men kan man ha överseende med dem så kan boken vara trevlig läsning.

Briar Rose

A mist. A great mist. It covered the entire kingdom. And everyone in it – the good people and the not-so-good, the young people and the not-so-young, and even Briar Rose’s mother and father fell asleep.

Jane Yolens Briar Rose är berättelsen om Törnrosa i ny skepnad.

Under hela sin barndom älskade Becca att höra sin mormor Gemma berätta sagan om Törnrosa för henne och hennes systrar. Men mormor Gemmas version av sagan är annorlunda, och den Törnrosa hon berättar om har slående likheter med henne själv.

På Gemmas dödsbädd ger Becca sin mormor ett sista löfte: hon ska hitta slottet i sagan.

The castle is yours. It is all I have to leave you. You must find it. The castle in the sleeping woods. Promise me.

Becca försöker komma underfund med sin mormors förflutna. Vem var hon egentligen? Men hon finner få ledtrådar, och inser att familjen inte vet någonting om Gemma egentligen, och Gemma är inte ens hennes riktiga namn.  Men ledtrådarna finns i sagan om Törnrosa. När den elaka feen dyker upp bär hon stövlar i svart läder och örnar i silver.

I curse you, Briar Rose. I curse you and your father the king and your mother the queen and all your uncles and cousins and aunts. And all the people in your village. And all the people who bear your name.

Beccas sökande tar snart fart och det för henne till Polen och till en stad som försöker glömma sitt eget mörka förflutna, som ett av andra världskrigets utrotningsläger.

När Yolen förvandlar magisk dimma till gas, törnrosor till taggtråd och onda feer till nazister känns det på något sätt helt självklart.

Boken handlar framförallt om behovet av berättelser för att kunna bearbeta traumatiska händelser och även för att skapa sig en egen identitet, vilket vi kan se i Beccas sökande efter det förflutna.

We all ran into the sunlight

Natalie Youngs debutroman We all ran into the sunlight är en sån där bok jag vill älska. Omslaget är vacker och nostalgiskt, titeln nästan magisk. Och läser man på boken baksida låter den riktigt spännande och sorglig.

Problemet med baksidestexter som är för bra är att boken ofta blir en besvikelse. Tyvärr är detta fallet med We all ran into the sunlight. Vi utlovas ett mysterium och en tragedi som kommer att påverka flera generationer av en familj som lever i den lilla byn och även ett engelskt par som flyttar dit för att komma bort från sina egna liv.

Vad det engelska paret har i berättelsen att göra står dock fortfarande inte helt klart för mig. Boken är indelad i flera delar som alla fokuserar på olika personer. Det är först när jag har tagit mig igenom kanske halva boken och kommit till Lucies del som jag börjar att intressera mig lite för vad som egentligen händer. Men efter det börjar det gå utför igen.

We all ran into the sunlight engagerar helt enkelt inte. Det är svårt att säga varför egentligen. Jag tror helt enkelt att det är för att man förväntar sig mer när man läser beskrivningen på baksidan.

Men den får poäng för att den ser snygg ut i bokhyllan iallafall!

Ska förresten ut på sex veckors praktik på ett bokförlag imorgon. Wish me luck!