T
his is the happiest story you’ve ever read. Så börjar David Brooks The Social Animal. Det är en berättelse om hur det undermedvetna påverkar oss och influerar de val vi gör, om hur vi uppnår framgång och lycka – privat och proffessionellt.
Vi får följa Erica och Harold, två karaktärer som Brooks använder sig av för att beskriva hur våra hjärnor fungerar i olika situationer och utforska de sociala, politiska och moraliska aspekterna av de val vårt undermedvetna gör för oss.
Revolutions in our understandings of ourselves begin in the oddest ways.
”Jaha! Så det är därför jag gör på det sättet,” utbrister jag flera gånger under bokens gång. Det är en intressant bok. Speciellt i de första kapitlen finns det nog något de flesta kan känna igen sig i. Flera gånger när jag sitter och läser boken på tåget är jag dessutom nära att brista ut i gapskratt eller sitter och småfnittrar för mig själv. Brooks lyckas lägga fram vetenskaplig forskning om psykologi på ett ofta mycket underhållande och lättsamt sätt.
Brooks säger själv i inledningen att The Social Animal innehåller tusentals exempel på hur vårt undermedvetna fungerar i det dagliga livet. Och emellanåt känner man verkligen av dessa tusentals exempel. Speciellt i de senare kapitlena blir boken väldigt amerikansk och det känns inte som att jag kan ta åt mig lika mycket av texten och applicera på mitt eget liv längre. Jag har till exempel ingenting att jämföra i mitt liv med den mega-corporation kultur som Brooks beskriver och de massiva egona som arbetar inom denna. Eller när Erica och Harold ger sig in i politiken och deltar i politiska valkampanjer.
Harold och Erica har förts in i boken för att göra vetenskapen lite mer lättsmält, men de har inte heller någon annan mening och som karaktärer känns de väldigt platta och ointressanta. Det ska dock påpekas att boken inte på något sätt försöker att vara ett skönlitterärt verk.
Jag hade förväntat mig att känna mig mer tillfreds, mer upplyst, eller kanske bara lite klokare, efter att jag hade läst The Social Animal. Men än så länge har ingen livsomvälvning inträffat. Boken var trots det en intressant och roande läsning och presenterar en mängd forskning och vetenskap på ett väldigt lättillgängligt sätt.
Vad jag däremot inte alls förstår är varför det skulle vara den lyckligaste berättelsen jag någonsin läst? Harold och Erica verkade ha ett långt från perfekt liv och vissa av deras val eller orsaken till deras val kändes mest deprimerande. Jag fick aldrig känslan av att jag läste om två lyckliga människor, inte ens två människor som var särskilt tillfreds med sina liv då de båda ständigt tycktes sakna något. Men det är väl kanske så livet är, och att inse det är vad som gör en lycklig?
Den här berättelsen 