The Night Circus

Black-and-white stripes on grey sky; countless tents of varying shapes and sizes, with an elaborate wrought iron fence encasing them in a colorless world. Even what little ground is visible from the outside is black or white, painted or powdered, or treated with some other circus trick.

Två unga magiker är bundna till varandra i en magisk duell och Le Cirque des Rêves är deras schackbräde. Ingen av dem vet vem deras motståndare är. De har blivit utvalda att spela spelet. Celia av sin far, den legendariske illusionisten Prospero och Marco har blivit utvald av den mystiske herren i toner av grått, han som ingen tycks kunna komma ihåg namnet på. Över årtionden duellerar de, gör sitt drag och inväntar sedan motståndarens. Folket på cirkusen är pjäser i deras spel.

När man läser på baksidan till Erin Morgensterns bok The Night Circus får man intrycket av att berättelsen ska vara mycket mer storslagen än vad den faktiskt är. Fylld av magi och förbjuden passion. Därför är det nog lätt att bli besviken på denna bok.

Den är till stora delar drömsk och förtrollande. Visuellt är den storslagen. Men tempot är långsamt och lågmält. Jag fastnar för boken från första sidan, dras in i Le Cirque des Rêves magiska värld. Jag tror att jag ska älska den. Men sedan tröttnar jag plötsligt. Språket är vacker, miljöerna är vackra. Men resten är faktiskt ganska oengagerande.

Jag kan faktiskt inte avgöra om karaktärernas färglöshet är ett stilistiskt drag av författaren, eller om de bara är dåligt – nja, kanske inte dåligt skrivna, men de går inte riktigt att peka ut något speciellt med någon av karaktärerna. De är alla platta och statiska. Även om de alla besitter speciella förmågor – som att spå i stjärnorna eller slå knut på sig själva – så känns de färglösa och ingen har direkt en personlighet eller några drag som sticker ut. Förutom rött hår…  Men det går inte att peka ut vad det är som driver dem. Marco och Celia spelar sitt spel för att de har blivit tillsagda att göra det. Kort sagt är det svårt att känna sig engagerad i karaktärerna.

Jag lutar ändå lite åt att det är ett drag från författaren. Cirkusen förändras inte. Cirkusfolket åldras inte, förutom tvillingarna Widget och Poppet som föddes under cirkusens premiärnatt. Allt går i en svart och vit färgskala. Även cirkusfolket som bär kläder i dessa färger. De smälter in i cirkusen, är en del av den. Kanske är det Morgensterns avsikt.

 Den enda som faktiskt gör någon slags resa är Bailey, pojken som bryter sig in i cirkusen på en utmaning från sin syster och sedan flera år senare återvänder. Han som inte egentligen är en del av cirkusen. Det är hans kapitel jag tycker bäst om. Hans kapitel och hans historia är som de färgklickar av rött som cirkusens mest trogna anhängare bär till sina annars svarta och vita kläder. De sticker ut.

Tiden är en egen karaktär i boken. Ett stort urverk konstrueras för cirkusen när den först öppnar. Men inne i cirkusen tycks tiden stå stilla. Det enda som förändrar den är Celia och Marcos drag när de skapar nya fantastiska tält.  Även detta avspeglas väldigt mycket i berättelsen som är långsam. Allt känns väldigt utdraget. Mycket möjligt att det är just den känslan Morgenstern vill uppnå. Men boken blir som en stumfilmsdrömsekvens, eller nåt. Långsam gråskala. För långsamt, för dystert. Fast det kanske är kombinationen med det taskiga sommarvädret som får mig att känna så.

Marco och Celias kärlekshistoria kommer nog tyvärr blekna bort från mitt minne ganska snabbt. Det finns ingen uppbyggnad till den, ingen riktig konflikt trots att de ska vara fiender och inte känna till den andres existens. Men man har redan uppfattningen om dem att de inte kommer att hålla sig till några regler. Men kommer det gå illa för någon i den här boken så bryr man sig inte så mycket ändå, för karaktärerna smälter ju in i varandra och cirkusen ändå. Visst, cirkusen är en fantastisk plats som man önskar ska finnas kvar, men bryr man sig inte om karaktärerna som finns där så bryr man sig ändå inte så mycket om cirkusen heller.

Okej, så jag beskrev boken som en stumfilmsdrömsekvens. Jag skulle även vilja dra paralleller till filmerna (som jag tror var böcker först) The Prestige och The Illusionist. Känslan och stämningen är väldigt lik dessa två filmer. Handlingen om två duellerande magiker påminner också om The Prestige. Och lägger man sedan till alla te-partyn, schackspelet, molnlabyrinter och spegelsalar så har vi lite Alice i Underlandet, den svartvita versionen.

The Night Circus och Erin Morgensterns hemsida

3 comments on “The Night Circus

  1. Cassandra skriver:

    Vi tyckte precis tvärtom om karaktärerna – jag upplevde ingen som färglös. Men jag håller med om att Bailey är den enda som genomgår någon form av utveckling.

    Jag förstod inte vitsen med att låta Marco och Celia bli ett par. Det tillförde ingenting till min upplevelse av boken överhuvudtaget. Det känns ibland som om författare känner sig tvingade att slänga in lite romans i handlingen, även fast det blir ganska menlöst.

  2. fiberglasodin skriver:

    Intressant. Det verkar som en sån där bok som alla har olika uppfattningar och åsikter om.

    Håller med om Marco och Celia. Kändes som en väldigt meningslös romans, trodde mer på Isobel och Marco i så fall. Men just kärlekshistorien i boken var en besvikelse, speciellt eftersom det lät på baksidan som att det skulle vara en alldeles storslagen sådan. Orkade inte riktigt bry mig om den alls, så håller med, tillförde inget till upplevelsen av boken.

  3. […] som har recenserat boken är Fiberglasodin, Sara Pepparkaka (om jag har missat din recension, lämna en kommentar så ska jag läsa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s