The Magicians av Lev Grossman

Hur många referenser till tidigare fantasy verk kan man få in i en bok? Det var något jag började fundera på när jag läste The magicians av Lev Grossman.

Det första som drog mig till boken när jag vandrade omkring inne i SF-bokhandeln var den grönaktiga pärmen med ett träd på framsidan. Om du vill sälja en bok till mig, sätt ett träd på den. Funkar alltid. Löv likaså. Bara en sån där sak som jag är svag för. Sad, I know.

När jag vände på boken och läste baksidetexten fick jag genast intrycket av Harry Potter meets Donna Tartt. En koppling jag senare skulle upptäcka att andra också gjort. Men nu när jag har läst boken har jag ändrat uppfattning något. Det är snarare Harry Potter meets every damn fantasy book/film/game ever written/made samtidigt som det friskt konsumeras en hel del alkohol och funderas över vad det egentligen är för mening med alltihop.

Men det är något jag tar till mig med den här boken. När jag var liten önskade jag verkligen att Narnia skulle finnas på riktigt. Jag fylldes av en slags vemodig längtan som kunde te sig övermäktig efter varje avsnitt av Häxan och lejonet när Jullovsmorgon visade den en gång för länge länge länge sen… Därför kan jag känna en viss samhörighet med Quentin Coldwater som ända in i tonåren går och längtar efter landet Fillory från hans barndoms böcker. Att dessa böcker och dess fiktive författare är baserad på Narnia serien och C.S. Lewis undgår nog ingen.

Det är trots allt svårt att inte tänka på Harry Potter när Quentin under mystiska omständigheter antas till ett college för att studera magi. Karaktärerna i boken är själva medvetna om detta och skämtar om Hogwarts och quidditch (med reservation för felstavningar, jag var aldrig något Harry P fan).

Jag gillar när författare använder sig av intertextualitet; referenser, anspelningar etc till tidigare verk. Men i The magicians blir det lite väl mycket. Lev Grossman verkar hylla tidigare verk samtidigt som han ironiserar över klicherna i fantasy och science fiction. Det är roligt ett tag, men det blir för mycket.

Men jag vill nog ändå återvända till Fillory med Quentin i The magician king som nyligen utkom. Jag är lite nyfiken på vad som kan hända och jag hoppas att Grossman har dragit ner något på alla dessa referenser och låter andra delen i serien stå på egna ben.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s