The House of Rumour av Jake Arnott

houseI still look up to the stars for some sort of meaning. As a kid I thought I was seeing the future. Space, this was where we were headed, I was sure of it. Now I know that it was always the distant past I gazed at. With the light pollution over LA at night it’s sometimes hard even to trace a constellation.

Så börjar Jake Arnotts The House of Rumour. Fakta och fiktion blandas när Arnott väver samman en mängd olika karaktärer och berättelser. Det är science fiction författaren Larry Zagorski som ser tillbaka på sitt liv, med en början i 40-talets Los Angeles då han hankade sig fram genom att sälja följetonger till pulp tidningar. Vi får där träffa på flera karaktärer som kommer att spela en roll i Larrys liv. Den stora kärleken Mary-Lou. Rivalen Jack Parsons. Alesteir Crowley, grundare till Church of Satan. L. Ron Hubbard, Scientologins grundare. Och många många fler. Verkliga såväl som fiktiva personer.

Jag får vända mig till bokens baksidestext för att kunna ge en bild av handlingen. Där beskrivs den som ett mystiskt nät som förbinder Andra världskriget med rymdåldern och där konspirationer, propaganda och drömmar blandas. Science fiction som en profetia, ett sätt att förutspå framtiden.

Ja, det är svårt att förklara boken. Varje kapitel är som en egen berättelse. Fast de hänger alla ihop. Ibland är det lätt att se hur, och ibland får jag inte ihop det alls. Jag tycker bäst om delarna som handlar om Larry och Mary-Lou, det är de två karaktärerna jag får grepp om och känner något för. Science fiction genrens guldålder i Los Angeles är också något av en pärla för mig att läsa om.

Jag vet aldrig riktigt hur jag ska känna för böcker som blandar fakta och fiktion, särskilt inte när verkliga människor dras in i boken. På ett sätt gillar jag det. Jag tycker om det där med att knyta an en verklig historisk figur till en fiktiv berättelse. Men samtidigt kan jag bli lite tveksam till det. Speciellt när – enligt min åsikt –  uppseendeväckande personer så som Crowley och Hubbard används.

Men ja, jag gillade The House of Rumour ändå. Vissa berättelser mer än andra. Vad som gjorde mig lite besviken var kanske att jag inte kände att jag fick ihop alla de trådar som Arnott gav mig. Jag fick ett pussel som det verkar saknas bitar till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s