Mistborn: The Final Empire

finalJag har hört mycket bra saker om Brandon Sandersons Mistborn-serie. Och efter att ha läst första boken, The Final Empire, så är jag inte besviken. Fast jag kanske inte riktigt tycker att den förtjänar allt beröm heller.

I ett land där aska faller från himlen och en skrämmande dimma lägger sig över gatorna börjar Kelsier, även känd som Överlevaren, att samla ihop den undre världens bästa för att starta ett uppror. Invånarna i landet är uppdelade i adel och skaa. Skaabefolkningen lever som slavar på plantage, eller som tjuvar i städerna medan adeln lever gott och har baler nästan varje kväll.

Vin är en ung skaatjuv som Kelsier rekryterar. Snart märker han att hon är starkare än han anat. Vin är nämligen en allomancer, det vill säga en slags magiker.

Mycket i Sandersons The Final Empire känns som ganska klassiskt fantasy stuk. En ung magiker som upptäcker sina krafter, tränas i magi och utvecklas både som magiker och person. En ond härskare som måste störtas etc. Därför kan jag känna att det jag hört om Sanderson innan jag läste boken, som att han ”ställer genren på ända” kanske är lite överdrivet. För mig ligger kanske bokens styrka i det magisystem som Sanderson utvecklat. Allomancy är både originellt och utförligt beskrivet. Inga luddigheter som att magi kommer från högre makter eller att bara de allra visaste förstår hur den fungerar. Allomancy bygger på olika metaller och ger utövaren krafter genom att denne sväljer metallen och ”bränner” den. Jag ska inte ge mig på att förklara närmare hur det hela fungerar, men som sagt, allomancy känns både originellt och trovärdigt.

Att man får följa två väldigt olika karaktärer, den unga Vin som inte litar på någon och den äldre, nästan mytomspunne Kelsier, är en av bokens stora fördelar. Det finns även flera intressanta mindre karaktärer. I fantasyböcker blir man lätt överväldigad av alla karaktärer och många fladdrar bara förbi. Men här är alla intressanta på olika sätt och minnesvärda. Och jag vill fortsätta läsa om dessa karaktärer lika mycket som jag vill fortsätta läsa om Vin och Kelsier.

Tyvärr så kommer bokens kärlekshistoria lite i skymundan, åtminstone för mig. Den känns inte riktigt lika välutvecklad som många av de andra sakerna i boken, och även om jag tycker att den är helt ok så tror jag inte att jag hade blivit alltför ledsen heller om allt gick åt skogen för de två unga älskande heller.

Men kort sagt kan man säga att jag fastnade för Sandersons värld och karaktärer, och jag ser fram emot att läsa nästa del i Mistborn-serien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s