Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

lilla-himlafagelNär jag satte betyg på Joyce Carol Oates Lilla himlafågel på Goodread satte jag fyra stjärnor av fem. Och ångrade mig genast. Jag inser att jag känner något slags tvång att tycka om hennes böcker. Men om sanningen ska fram har jag samma problem med denna bok som jag hade med den enda andra av hennes böcker jag läst tidigare (Älskade syster).

Handlingen i Lilla himlafågel låter väldigt spännande på baksidan. Mordet på den vackra Zoe påverkar två ungdomar. Den ene hennes son, Aaron. Den andra dottern, Krista, till mannen som man tror mördat Zoe. Enligt baksidetexten så handlar boken om den besatthet som uppstår mellan Aaron och Krista och följer dem hela livet. Men jag tycker man ser väldigt lite av denna besatthet i boken.

Första delen av berättelsen fokuserar på Krista. Vi får redan från början veta hur det hela kommer sluta. Jag tror att det är ett av skälen till att jag har lite svårt för Oates böcker. Att man alltid (eller åtminstone i de två jag läst) vet från början hur det ska gå. Sedan verkar det alltid bli en väldigt lång väg innan man kommer dit. I Lilla himlafågel verkar det ta extra lång tid. I Kristas del känns det som att hon hela tiden upprepar samma saker. Visst kan det fungera som ett grepp för att visa hur någon försöker bearbeta något, men det känns bara som upprepning här för det mesta. Och Kristas besatthet till Aaron kommer fram väldigt sent, och väldigt plötsligt. Jag kommer inte ihåg exakt vad det stod, men det var något som ”Jag erkänner, jag var förälskad i Aaron”, när vi knappt ens fått veta något om Aaron mer än att han är den mördade kvinnans son, och dessutom är ca 100-150 sidor in i boken kanske.

Och sedan kommer del två. Vilken i stort sett är samma berättelse igen fast från Aarons perspektiv. Också lite mysko, eftersom baksidan säger att det är Aaron som berättelsen handlar om. Jag fick helt klart uppfattningen om att det var Kristas berättelse, speciellt eftersom de första 200 sidorna var helt från hennes perspektiv. Ja ja.

Boken är emellanåt läsvärd. Jag tycker om hur jag kan se det mesta klart och tydligt framför mig. Men det blir alldeles för mycket upprepningar och för segt för min smak. Jag orkar inte riktigt hålla intresset uppe för vare Krista eller Aaron, och jag bryr mig inte om vem det var som mördade stackars Zoe.

3 comments on “Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

  1. Maria skriver:

    Jag undrade också var besattheten tog vägen. Men det jag störde mig på var att Krista var så osjälvständig. Oates kan vara plågsamt stereotyp – svaga och osjälvständiga kvinnor, väldigt manliga män. I längden blir det tröttsamt.

  2. Oates är en författare som jag aldrig läst men som jag med jämna mellanrum får för mig att jag nog borde läsa. Men när jag står där och håller i en bok så känner jag bara motstånd. Kanske har min magkänsla rätt!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s