Hotellet i hörnet av bitter och ljuv

Seattle 1986. Hotell Panama, som ligger i vad som en gång var Japantown, ska renoveras. Det visar sig att hotellets källare är fylld av kartonger som en gång tillhört stadens japanska invånare som tvångsevakuerades 1942. När Henry Lee, en man i femtioårsåldern hör med kinesiskt påbrå, får se en gammal japansk parasoll bland de tillhörigheter som visas upp så börjar han se tillbaka på sitt liv när han var en ung pojke i krigets Amerika och hur han träffade sin stora kärlek, den japanskamerikanska flickan Keiko.

Jamie Fords Hotellet i hörnet av bitter och ljuv beskrivs i en av blurbarna på bokens flik som ”en kinesisk-japansk krigstidsvariant av Romeo och Julia”. Och det är det väl också, till viss del. Henrys relation till sina traditionella föräldrar står till stor del i fokus, likaså Seattles dåtida jazzscen. Men vad jag fann mest intressant med boken var att den gav en insikt i hur den japanska befolkningen behandlades i USA efter attacken mot Pearl Harbor. För det är ärligt talat ingenting jag har tänkt på tidigare. Paralleller skulle naturligtvis kunna dras till samtiden här.

Jag tyckte om Hotellet i hörnet av bitter och ljuv. Boken var lätt att ta åt sig, karaktärerna kändes levande, relationerna var trovärdiga och intressanta. Min favorit var nog Henry och den svarte jazzmusikern Sheldon. Medan jag läste boken fick jag hela tiden känslan av att den skulle göra sig bra som film (en typisk sentimental Hollywoodfilm, fylld med klichéer). Men det var lätt att se allting framför sig åtminstone.

Innan jag satte mig och skrev detta läste jag igenom några engelska recensioner och där klagades det en del på de kapitel som utspelar sig 1986. Tydligen flera fakta fel här, som jag inte märkte när jag läste boken, men när de påpekades blev de väldigt uppenbara. Som att Brandon Lee fortfarande levde 1986, och inte var begravd som boken säger. Det största problemet jag hade med boken var alla korrekturfel, men dem skyller jag på förlaget istället. Redan på bokens omslag möts man av det första, där titeln på framsidan är Hotellet i hörnet av bitter och ljuv, men på bokens rygg är den Hotellet i hörnet på bitter och ljuv. Suck. Och det finns ganska många mer irriterande stavfel inne i boken. Alldeles för många. Men kan man ha överseende med dem så kan boken vara trevlig läsning.

Skönsjungande Romeo och Julia

Så i helgen var jag på opera för första gången i mitt liv. Vincenzo Bellinis Romeo och Julia som uppfördes av Malmös Operafabrik på Landskrona teater. Fast de har turnerat runt på olika platser under sommaren.

Helt klart en annorlunda upplevelse och jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta mig innan föreställningen. Har hört att opera är en sån sak man antingen älskar eller hatar (är det inte en replik i nån film?). Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag tyckte, om jag ska vara helt ärlig. Kändes mest som något man kanske måste vänja sig vid.

Föreställningen var väldigt avskalad, en svart scen med en rödtäckt kista, det var allt. Och sång på italienska.

Ja, helt klart en ny upplevelse för mig. Men jag kan tänka mig att ge opera en andra chans. Enkelhet i all ära, men jag hade nog velat uppleva något mer storslaget om jag gjorde ett till försök och gått på en föreställning på ett stort operahus.

Youtube klipp med bilder från tidigare föreställning.

Operafabriken