Rebecca

Last night I dreamt I went to Manderley again. It seemed to me I stood by the iron gate leading to the drive, and for a while I could not enter, for the way was barred to me.

Hitchcocks filmatisering av Daphne Du Mauriers Rebecca har varit en av mina favoritfilmer ända sedan jag var liten. Och jag har egentligen aldrig ens varit speciellt förtjust i svartvita filmer! Men det är något speciellt med Rebecca. Och jag blev snabbt förälskad i Manderley. Trots det har jag aldrig kommit mig för att läsa romanen, förrän nu. Det blir även den första klassikern jag tagit mig an för Lyrans klassikersommar.

Den andra mrs de Winter kommer som nybliven brud till det gamla godset Manderley som ligger på den engelska kusten. Men minnet av hennes makes första fru, Rebecca, hänger fortfarande tungt över huset och dess omgivningar. Den vackra Rebecca som alla älskade och hänfördes av. Vars liv tog slut, knappt ett år tidigare, i en tragisk drunkningsolycka.

Sakta börjar den nya mrs de Winter (vi får aldrig veta hennes förnamn) att försöka göra sig hemmastadd på Manderley. Men hon finner det snabbt omöjligt att leva upp till idealet Rebecca. Något som hushållerskan mrs Danvers gärna påpekar vid varje tillfälle som ges.

Så den nya mrs de Winter börjar nysta i mysteriet som är Rebecca. För ingen verkar vilja tala om henne och de plågsamma minnena av hennes död.

Man skulle kunna tro att en berättare som förblir namnlös genom hela berättelsen är svår att känna något för eller bli riktigt verklig för oss. Men den unga mrs de Winters osäkerheter och rädslor är så verkliga och igenkänningsbara att man inte kan annat än att känna för henne, vilsen och ensam som hon är i det vackra men hotfulla Manderley.

Efter att jag har läst boken måste jag säga att jag inte är besviken. Tvärtom. Jag skulle nog kunna tänka mig att utnämna Rebecca till min favoritbok, eller åtminstone ge den en delad första plats med Margaret Atwoods Den blinde mördaren (börjar misstänka att jag är svag för romantiska böcker!). Tvekade en hel del inför att läsa boken, för jag läste du Mauriers Jamaica Inn förra sommaren och tyckte att den var fruktansvärt tråkig. Men som sagt, blev inte det minsta besviken på Rebecca. Och för den som inte känner för att läsa boken rekommenderar jag Hitchcocks film. Eller allra helst båda.