Sommaren utan män

Siri Hustvedts Sommaren utan män bjuder på vackert språk men bleka karaktärer.

En tid efter det att han yttrat ordet paus blev jag galen och hamnade på sjukhus. Så inleds Sommaren utan män. Det är romanens berättare, Mia, som blivit lämnad av sin make Boris. Mias värld faller samman och efter att hon återhämtat sig på sjukhuset reser hon till sin hemstad för att tillbringa sommaren där. Tanken är att hon ska hålla i en poesikurs för ungdomar – sju flickor som snart visar sig vara så elaka som bara tonårsflickor kan vara. Resten av sin tid tillbringar Mia med sin åttiosjuåriga mor och hennes vänninor som hon kallar De Fem Svanarna och hjälper dem med deras bokklubb.

Sommaren utan män är en bok om kvinnor i olika skeden i livet. Hustvedts språk är vackert, poetiskt och enkelt. Jag påminns en hel del om Margaret Atwood när jag läser denna boken. Samma stämning och fokus på kvinnor som Atwood har, men inte lika arg, mer uppgiven.

Tyvärr så känns en del utläggningar som förekommer i boken alltför akademiska och ambitiösa och tar mig bort från berättelsen. Det finns många spår att följa i boken vars berättelse ofta förgrenar sig och hålls ihop av Mia själv. Personligen tycker jag att de stycken som handlar om poesigruppen och tonårstjejerna är mest intressant och önskar att de fått större plats i boken. Jag har svårt för att engagera mig i Mia eller någon av de andra karaktärerna. För det mesta känns de för bleka för att jag ska bli berörd av dem.