Första gången jag träffade Dean var kort efter att min fru och jag hade separerat. Jag hade just hämtat mig från en besvärlig sjukdom som jag inte tänker ta upp här, förutom att den hade en del att göra med den utdraget slitsamma skilsmässan och min känsla av att allting var dött. Med Dean Moriarty inleddes den del av mitt liv som man kunde kalla mitt liv på väg.
På väg – eller On the Road som originaltiteln lyder och boken nog är mer känd som – beat generationens stora mästerverk av Jack Kerouac har blivit till en film av Walter La Salles som kommer ut nu i dagarna. Därför tänkte jag att ett litet inlägg om boken kunde vara lägligt.
Sal Paradise ger sig ut på vägarna med den karismatiske och okontrollerbara Dean Moriarty. Det är en resa utan mål; ett sökande efter mening och frihet i Amerika under den senare delen av 40-talet.
Sal Paradise är Keroacs alter ego, och Dean Moriarty baserade han på sin vän Neal Cassady, en av beat generationens frontfigurer.
Jag får erkänna att jag hade svårt för att tycka om På väg. Den är ryckigt skriven (Kerouac hävdade att han skrev hela romanen på tre veckor) och det känns ofta som att man kastas fram och tillbaka över Amerika utan att riktigt veta varför. Truman Capote sa om boken att: ”it’s not writing at all, it’s typing”.
Men trots romanens brister så finns det ändå en sorgmodighet bakom karaktärerna som griper tag i mig. Sals insikt om att Neals jakt på frihet håller honom fången då han vägrar att förändras. Det är så att jag får en klump i halsen när Sal sitter i bilen och tänker på Dean Moriarty och allt de aldrig fann.
Så ja, sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag är tudelad inför denna roman. Ska jag se filmen? Det återstår att se, men här är trailern så länge.
Den här berättelsen 