We all ran into the sunlight

Natalie Youngs debutroman We all ran into the sunlight är en sån där bok jag vill älska. Omslaget är vacker och nostalgiskt, titeln nästan magisk. Och läser man på boken baksida låter den riktigt spännande och sorglig.

Problemet med baksidestexter som är för bra är att boken ofta blir en besvikelse. Tyvärr är detta fallet med We all ran into the sunlight. Vi utlovas ett mysterium och en tragedi som kommer att påverka flera generationer av en familj som lever i den lilla byn och även ett engelskt par som flyttar dit för att komma bort från sina egna liv.

Vad det engelska paret har i berättelsen att göra står dock fortfarande inte helt klart för mig. Boken är indelad i flera delar som alla fokuserar på olika personer. Det är först när jag har tagit mig igenom kanske halva boken och kommit till Lucies del som jag börjar att intressera mig lite för vad som egentligen händer. Men efter det börjar det gå utför igen.

We all ran into the sunlight engagerar helt enkelt inte. Det är svårt att säga varför egentligen. Jag tror helt enkelt att det är för att man förväntar sig mer när man läser beskrivningen på baksidan.

Men den får poäng för att den ser snygg ut i bokhyllan iallafall!

Ska förresten ut på sex veckors praktik på ett bokförlag imorgon. Wish me luck!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s