The Stranger’s Child – Allan Hollinghurst

Året är 1913. Cambridgestudenten George Sawles tar med sig sin vän Cecil Valance hem över lovet. Cecil är en ung poet från en aristokratisk familj. Han är vacker och karismatisk och ingen i familjen Sawles lämnas oberörd av hans besök.  Känslorna mellan George och Cecil verkar vara mer än bara vänskapliga, men Georges 16-åriga syster Daphne faller snart för Cecils charm också.

Första delen av Allan Hollinghurst The Stranger’s Child påminde mig starkt om Evelyn Waughns Brideshead Revisited. Den något naive och alldagliga George möter en karismatisk ung man, Cecil, och en vänskap på gränsen till något mer uppstår. Sedan har vi då Daphne, en oskuldsfull flicka som försöker bli del av deras berättelse. Att vi även fick följa med tjänarna i huset emellanåt förde tankarna till Downton Abbey.

Men Hollinghursts bok förändras. I den andra delen (ca 150 sidor in) hoppar vi fram en generation och följer nya människor. Daphne är fortfarande med, men de andra människorna från den första delen befinner sig helt i periferin. Det känns lite som att läsa en ny bok faktiskt. Jag saknar George och Cecil, det var de som jag ville veta mer om och följa.

I bokens tredje del görs ytterligare ett hopp fram i tiden och George och Cecil hamnar ännu längre bak i historien. Även om bokens handling till stor del handlar om Cecils korta liv och det avtryck som han lämnade på världen, så känner jag att det inte räcker för mig. Känslan av att läsa olika böcker blir bara starkare med varje ny del av The Stranger’s Child. Jag känner aldrig att det riktigt räcker för mig, jag vill veta mer. Jag vill tillbaka till den där sommaren 1913.

Tyvärr så blev jag ganska besviken när jag läste The Stranger’s Child. Jag hade höga förhoppningar, speciellt efter bokens första del. Men efter den segar boken till rejält för mig, jag orkar helt enkelt inte sätta mig in i de nya människornas liv, jag befinner mig fortfarande hos George och Cecil.