The Magician’s Guild av Trudi Canavan

Jag måste erkänna att jag tyckte att The magicians guild av Trudi Canavan var riktigt seg till en början.  De första tvåhundra sidorna är i stort sett inklämda på bokens baksida, och sånt irriterar mig alltid! Men jag härdar ut.

It is said, in Imardin, that the wind has a soul, and that it wails through the narrow city streets because it is grieved by what it finds there. On the day of the Purge it whistled amongst the swaying masts in the Marina, rushed through the Western Gates and screamed between the buildings. Then, as if appalled by the ragged souls it met there, it quietened to a whimper.

Imardin är en stad där klasskillnaderna är stora och varje år rensar stadens magiker upp gatorna. Med sina magiska sköldar tvingar de bort de lägre klasserna från stadens kärna och ut till slumområdena igen.

Sonea är en ung, fattig kvinna. När den årliga rensningen äger rum ansluter hon sig till sina vänner som visar sitt missnöje mot magikerna genom att kasta sten mot dem. Vanligtvis går stenarna inte igenom deras sköldar, men när Sonea argt kastar sin sten träffar den en av magikerna i huvudet. Chockad ser hon ned på sina händer. Magi?

Och så börjar en lång jakt på Sonea som sträcker sig över den första delen av bok ett i The Black Magician Triology.

Som sagt, boken är lite väl långsam i starten. Länge trodde jag att jag skulle ge upp serien helt efter första boken. Men så börjar det hända saker mot slutet. Det visar sig att saker inte är vad man tror, hemligheter döljs bakom magikernas murar. Och jag lockas till att läsa vidare. Så det blev till att springa in på SF-bokhandeln i Malmö efter praktiken och köpa nästa del i serien. Men mer om det senare.

Canavans fantasyvärld kan ibland kännas lite tom, lite liten. Det är inte många karaktärer som vi introduceras för, inte många platser. George R.R. Martin fans blir nog besvikna. Men trots detta skulle jag ändå rekommendera The Magician’s Guild. Boken blir bättre, bara man har överseende med den långa startbanan. För tillfället är jag halvvägs igenom bok två och finner att jag vill återvända till den så fort jag lägger ned den. Älskar när den känslan infinner sig för en bok!

Slutligen, några ord om omslaget. Gått och sneglat på dess vita elegans flera gånger när jag varit i SF-bokhandeln. Tycker annars att fantasyomslag har en tendens att bli alldeles för färgstarka. Dessutom tycker jag att de allt som oftast ser alldeles för ”tonårsbok-aktiga” ut. Men hela Canavans serie är enkelt vit, med figurer dolda i långa kåpor. På något sätt påminner de om hennes värld som finns innanför dessa pärmar. Enkel och naken utan massa onödigt tjafs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s