Steglitsan av Donna Tartt

steglitsanAtt det går lång tid mellan Donna Tartts böcker har jag redan konstaterat flera gånger här på bloggen. Men hennes böcker kräver också mycket tid av läsaren. Själv har jag precis lagt ner Steglitsan, hennes senaste bok, efter att ha tillbringat flera veckor med den.

Som alla Tartts böcker börjar Steglitsan med en katastrofal och mörk händelse som formar bokens protagonist. I Den hemliga historien var det ett mord som berättaren var inblandad i, i Den lille vännen var det också ett mord, då på en liten pojke. I Steglistan är det en terroristattack.

Den tolvårige Theo Decker besöker tillsammans med sin mamma ett konstmuseum i New York. Egentligen är de på väg till Theos skola för att ha ett möte med hans lärare. Theo har nämligen blivit påkommen med att röka, men det vet hans mamma inte om än. Efter en lunch bestämmer de sig i alla fall för att fördriva tiden på museet innan de ska träffa läraren, det finns en utställning där som mamman gärna vill se innan den försvinner. Inne på museet skiljs det åt för en liten stund och just då briserar en bomb. När Theo vaknar upp är det bråte överallt och han ser en gammal man som han sett tidigare tillsammans med en flicka i hans egen ålder. Mannen, Welty, insisterar på att Theo tar med sig en målning, Steglitsan, ut från museet och det gör han.

Nästa del i boken är nästan plågsamt jobbig att läsa och jag känner paniken växa när Theo är ensam i lägenheten där han och hans mamma bor och försöker ta reda på om hans mamma lever eller inte.

Detta är bara början av Steglitsan, boken fortsätter sedan tiden efter mammans död och genom Theos ungdomsår och upp till vuxen ålder. Händelserna på museet har naturligtvis en stor inverkan på hans liv och för in det på ett helt nytt spår. Samtidigt så blir målningen till en hemlighet som han bär med sig genom hela livet.

Mitt tips till den som tänker läsa Steglitsan är att inte läsa baksidestexten. För då kommer det kännas som att boken aldrig kommer igång. Det som står på baksidan händer ungefär tre fjärdedelar in i boken.

Jag tyckte om Steglitsan. Trots att det ibland inte hände särskilt mycket så gillade jag att vara inne i den värld som Donna Tartt skapat i romanen. Hennes språk gör det lätt att bara följa med. Jag önskar däremot att Pippa, Weltys adoptivdotter, hade fått en större del i boken. Theo blir som besatt av henne och deras gemensamma upplevelse på museet tidigt i berättelsen men sedan kommer hon och går lite och däremellan försvinner hon. När jag såg och lyssnade på Donna Tartt på Malmö Stadsbibliotek så talades det mycket om Pippa under intervjun, så jag förväntade mig nog lite mer av henne.

Det går knappt att läsa en enda recension av Steglitsan utan att det talas om det ”dickensaktiga perongalleriet”, och detta var också en sak som nämndes under intervjun. Men jag får nog säga att jag tycker att jag gillade persongalleriet, det fanns många intressanta karaktärer som kändes levande och som man både tyckte om och avskydde på samma gång.

Själv ser jag fram emot nästa Donna Tarrt bok om sisådär tio år.

Boken vann Pulitzerpriset i litteraturklassen med motiveringen:

A beautifully written coming-of-age novel with exquisitely drawn characters that follows a grieving boy’s entanglement with a small famous painting that has eluded destruction, a book that stimulates the mind and touches the heart.

4 comments on “Steglitsan av Donna Tartt

  1. Anna skriver:

    Så avundsjuk jag blir när jag läser att du har lyssnat till henne. Så speciellt det blir när man hör en författare och sedan läser boken direkt efter. 1 + 1= 3

    • fiberglasodin skriver:

      Ja det blir det verkligen. Men önskade nästan när jag var där och lyssnade på henne att jag hade läst boken innan så att jag hade hängt med i diskussionen på ett annat sätt då.

  2. Ron Hassel skriver:

    Läst 80 sidor. Mitt problem med de flesta böcker är berättarperspektivet. Att välja första person, som i Steglitsan, är verkligen att sticka ut näsan. Fullständigt osannolikt att man kan minnas så mycket exakta detaljer tio år bakåt i tiden. Första person lämpar sig för korta och summariska berättelser. Det här stör mig mycket och jag vet inte om jag orkar fortsätta läsa av den anledningen.

    • fiberglasodin skriver:

      Ja, det där med förstapersonsperspektiv känns ofta konstlat när man börjar fundera på hur sjutton personen kan komma ihåg allting. Som tur är brukar jag kunna bortse från det själv, men tanke dyker helt klart upp då och då på att det är helt orimligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s