Sömngångerskan

somngangerskanEssie Foxs Sömngångerskan utspelar sig i ett viktorianskt London. Sjuttonåriga Phoebe lever tillsammans med sin nästintill fantasiskt religiösa mor och sin moster Cissi som är en stjärna på Londons teaterscen. En dag när Phoebe följt med Cissi och själv uppträder på teatern får hon syn på en mystisk herre som hon genast känner en oförklarlig dragning till. Han visar sig vara Nathaniel Samuel, ägare till ett stort varuhus. När Cissi sedan dör en tid senare erbjuder mr Samuels Phoebe en plast som sällskapsdam till hans fru ute på deras stora herresäte på landet. Det dröjer inte länge förrän Phoebe börjar nysta i familjen Samuels hemligheter och de visar sig vara sammanvävda med hennes egen familjs hemligheter.

Under tiden jag läste Sömngångerskan tyckte jag om boken. Handlingen flöt hela tiden på bra samtidigt som den väckte många frågor som jag hoppades få svar på. Miljöerna tyckte jag också om, första delen av boken fick mig ofta att tänka på Mr Selfridge (TV-serien) de miljöer som förekommer där. När Phoebe sedan flyttade ut till den stora herrgården på landet och vaknade av oförklarliga ljud om nätterna glimtade en Jane Eyre känsla förbi. Jag hade heller inget problem med karaktärerna i boken, vissa tyckte jag om, som Phoebe och Gamla Riley och hennes vänner. Andra avskydde jag, men bara för deras avskyvärda sätt, inte för att de på något vis var dåliga som karaktärer.

Det var först efteråt som jag kände mig besviken på boken. Många av de riktigt stora händelserna i boken verkade inte leda någonstans. Det var mycket som byggdes upp och fick stor roll i början men som sedan knappt nämndes. Det är ganska många sådana saker som förvirrar mig så här efteråt. Är det jag som inte förstod eller är det författaren som har försökt få med alldeles för mycket i sin bok och sedan inte gjort något av det? Bara titeln är förvirrande för mig nu. Sömngångerskan. En tavla med det namnet finns i boken, och den har någon anknytning till Cissi. Det finns även en flicka som tros ha vandrat iväg en natt. Men ingen av dessa två händelser är egentligen mer än sidospår i boken, så jag förstår inte varför den fick den titeln. Och det är väl så jag känner för många av händelserna genom hela boken, jag vet inte riktigt vad som var huvudberättelsen och vad som bara var sidospår.

En annan sak som drog ner betyget för den här boken lite för mig är att den till största delen är skriven i första person ur Phoebes perspektiv. Men så dyker det upp något kapitel ibland i tredje person där det avslöjas hemligheter som Phoebe inte känner till. Det känns lite som fusk, tycker jag. Och jag tror att det hade fungerat lika bra om vi fick reda på dessa hemligheter samtidigt som Phoebe. Men ibland hålls läsaren i mörkret ändå. Mot slutet händer något väldigt stort, som man inte får veta förrän Phoebe uttryckligen säger det två år senare. Jag var tvungen att gå tillbaka och läsa om de sista kapitlen för att se om jag helt hade missat det, men det verkade inte så.

Vissa hemligheter mår bäst av att begravas står det på bokens baksida. Jag tycker mer att Phoebes berättelse visade på att det är precis tvärtom. Att det kan gå riktigt illa när man håller något hemligt.  Överhuvudtaget jag känner nog att jag inte riktigt vet vad författaren ville med den här boken. Vilken berättelse var det egentligen Essie Fox ville berätta för oss? Men trots det, när jag läste den var den som sagt ganska bra. Det var först mot slutet som alla frågor och all förvirring dök upp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s